Ahmed RamiFounder of Radio Islam, Tel: (Sweden) + 46-708121240, EMAIL
|
---|
Ett liv för
frihet
biografi
av
Ahmed Rami
Den 16 augusti 1972 genomfördes en militär
revolt mot kung Hassan av Marocko. Det var den andra under
loppet av ett år. På ett regeringsmöte, den
18 augusti 1972, förklarade kungen att "samtliga
rvoltörerna nu var arresterade och ska avrättas".
Kungen hade fel. En av männen bakom kuppen var på
fri fot. Sedan 1973 befinner sig nämligen Ahmed Rami i
Sverige där han fått politisk asyl. I Marocko
är han dödsdömd i sin frånvaro. Han
fortsätter sin kamp i Sverige mot andra "kungar"...som
styr Landet. För att han inte känner någon
högaktning för de fräcka och arroganta
judiska makthavarna dömdes han, även i Sverige,
för "missaktning mot den judiska folk grouppen"!
Avsikten med denna självbiografi är inte enbart
att berätta om Ahmed Rami och hans medverkan i
händelserna i Marocko - en i och för sig viktig
och spännande berättelse - utan att sätta in
hans kamp i ett större sammanhang och spegla
motsättningarna i Marocko, i den islamiska världen
och även i Sverige med hjälp av Ahmeds
öde. |
För över 25 år sedan beordrade kung Hassan II att den f.d. löjtnanten Ahmed Rami skulle spåras upp och föras till Marocko. Han hade deltagit i åtminstone två sammansvärjningar som syftade till att störta monarkin och upprätta en islamisk republik. Den marockanska säkerhetstjänsten har inte kunnat klara av det kungliga uppdraget.I dag är denne sympatiske, ungdomlige och otroligt energiska person en av de mest populära personerna i Sverige, men samtidigt också en av de mest hatade. Hans politiska åsikter diskuteras i riksdagen och, som det sägs, även i regeringskretsar. Han har skrivit och gett ut fyra tjocka böcker. I dessa redogör han för, på ett övertygande sätt, att i Sverige, liksom överallt i Väst, är grunderna för det nationella livet underminerade, och att det styrs av människor som inte har någonting gemensamt med äkta demokrati utan strävar efter att förverkliga fientliga syften mot varje folk. Det är den beryktade "nya världsordningen". Rami, som idag är svensk medborgare, tröttnar aldrig på att upprepa detta i Radio Islams sändningar.
*** Det är begripligt att den här sortens åsikter inte gillas utan väcker, milt sagt, märkbar irritation inom "den mäktiga världen". För några år sedan åtalades han (en arab och hundraprocentig semit) för - antisemitism. Han dömdes till fängelse där han fick tillbringa ett halvår. Förvånansvärt är att han har befunnits vara den enda politiska fången i hela Sverige.
Trots allt är Ahmed Rami inte en bruten man och har på intet sätt förlorat modet. Fängelset har kanhända endast stärkt och övertygat honom om att han har rätt. Radio Islams sändningar fortsätter och den modige marockanen tänker inte avbryta kampen. För honom är det livsviktigt "att folk i alla länder verkligen borde få vara oberoende, och inte underordna sig den minoritet som tillskansat sig makten".
- Vad är då grunden för hans övertygelse? Vad är det som ger honom styrkan att säga högt det som majoriteten inte ens vågar tänka? Har han förstått mot vem han lyft handen, vem det är som han har utmanat? När jag träffade Ahmed Rami kunde jag självfallet inte låta bli att ställa honom dessa frågor.
Ibland kan man höra att Marocko är en demokratisk monarki. Och med det menas en "judekrati". Man får kritisera vem som helst, bara inte dem som har den verkliga makten. De håller sig alltid i skymundan, och deras namn får överhuvud taget inte nämnas.
Kungen kan inte ta ett steg utan juden André Azoulay - en sionistisk rådgivare från Kanada. Azoulay och sådana som han bestämmer numera över Marockos statsangelägenheter. Utbildning, massmedia och hela samhällslivet bestäms av dessa herrar, och inte av marockanerna själva. De ger inriktningen och bestämmer vilka ideal som medborgarna bör vägledas av i sitt dagliga liv. Med säkerhet kan man säga att i detta arabland har vi den verkliga sionistiska censuren som kallas "demokrati". Därför kan det aldrig bli tal om en fri folklig vilja eller det fria ordet. För övrigt har min livserfarenhet övertygat mig om att situationen i andra länder inte är bättre...
I Sverige pågår "hjärntvätten" för fullt, och man tvingar på folk främmande antisvenska värderingar. Det är bara helt blinda och döva som inte kan lägga märke till detta. Den sionistiska intellektuella terrorismens och desinformationens verk är att folk förnekar existensen av en judisk makt men samtidigt är de livrädda för den! Med all rätt kan svenskarna vara stolta över sin höga levnadsstandard, men envist vägrar de att inse vad det är som tagits ifrån dem.
Makten över banker, massmedia och näringsliv ligger i händerna på en liten grupp av de "utvalda". All undervisning i skolor och universitet bedrivs på för minoriteten fördelaktigt sätt. Utöver detta tolkas nu historien, inklusive inte alltför avlägsna händelser, i minoritetens intresse. Men sanningen är en helt annan än den som visas på TV. Och vad är det för frihet, oberoende och demokrati, när makten tillhör en minoritet? Detta gäller även i Sverige.
I den förra regeringen innehades posten som samordningsminister - en mycket viktig post - av Jan Nygren, en representant för den etniska minoriteten. På intet sätt dolde han att han kände sig som herre över Sverige. Han publicerade - i Judisk Krönika - en artikel där han helt öppet och vältaligt skrev "Mitt judiska Sverige". Denna person hade mycket att säga till om när det gällde vem som skulle sitta i regeringen!
Nu är Nygren borta från regeringen, men i gengäld fick man, som statsministerns närmaste man, en annan av "de utvalda", en mycket rik spekulant, Leif Pagrotsky, i posten som biträdande finansminister. I dag är han dessutom utrikeshandelsminister och därmed en viktig representant för "den gyllene internationalen"."
- Under vilken regering: socialdemokratisk eller högerregering märks det största inflytandet från denna minoritet?
- Finns det många i Sverige som har samma åsikter?
- Skulle ni inte vilja resa till Ryssland?
"Svenska" tidningar (och ni vet vem som äger eller styr dem ) skriver ständigt om ert land som en "fara" och ger en bild av att dagens Ryssland är ett paradis för maffian. Ert land har alltid varit och kommer att förbli det absolut största hotet mot "det lilla folket" som inte upphör att frukta Ryssland även om det nu verkar som om landet är besegrat och knappt förmår andas efter så många experiment av de utvalda "övermänniskorna". Jag drar den slutsatsen då jag läser de anti-ryska artiklarna, vilka fortsätter att dyka upp i den svenska pressen. En del av dem är skrivna av den i Sverige kände politikern Per Ahlmark. Och det är alldeles tydligt att det inte är en slump att Israel till hans ära har uppkallat en - på palestinsk stulen mark - nyplanterad skog efter honom. Ahlmark har även av den judiska fösamlingen i Danmark utnämnts till människa, "Ben Adam"!"
- Är ni inte rädd att bo i Sverige? Ni har ju redan suttit bakom galler.
"Du ditt smutsiga, arabiska svin, vad är det du vill åstadkomma? Vi skrattar åt dina ynkliga ansträngningar. Vi njuter av att höra dina program efter en hela vodka "Absolut". Vi har hela världen i våra händer. Och när vi har lust, så kommer du att försvinna från jordens yta som en fluga, och ingen kommer att säga ett knyst, och inte heller lägga märke till ditt försvinnande.""
- Men vad är det egentligen ni strävar efter?
"Jag är muslim och det innebär att jag är emot alla privilegier särskilt de som är byggda enbart på makt och djungelns lag. Jag hoppas att jag uttryckt mig enkelt och klart, och att ni förstår vem det är som tycker illa om mina åsikter och det jag gör."
Någon skulle kanske kalla Ahmed Rami paranoiker eller en person med en fix idé. Jag själv ser honom som en person som tack vare sin exeptionella självuppoffring ännu inte slutgiltigt utplånat gränserna mellan ont och gott, sanning och lögn, frihet och slaveri. Man kan endast beklaga att dessa idealister - som Rami - blir allt färre i vår alltför pragmatiska värld där det är betydligt fördelaktigare att vara listig och anpassa sig än att vara sig själv.
Det går inte att köpa Ahmed Rami. Av den orsaken är han hatad och farlig för alla dem som förespråkar "den nya världsordningen" både i Sverige och långt utanför landets gränser.
Valentin Prussakov,
Journalist i Pravda
Den aktningsvärda vänskap som dessa båda så olika människor förenades av verkade vid första anblicken motsägelsefull. Å ena sidan den bedagade tyske världskrigsofficeren, dekorerad med Riddarkorset med eklöv, 11 gånger sårad och med 48 närstrider bakom sig, å andra sidan den unge pansarlöjtnanten i den marockanska armén.
Å ena sidan den tyske yrkessoldaten, uppfostrad i preussisk tradition, som en gång slog ned en kupp mot sitt statsöverhuvud Adolf Hitler (20 juli 1944) -- å andra sidan den förre pansarlöjtnanten Ahmed Rami, son till en stolt och utfattig berbershejk (en ko och fyra får), vilken som ung officer traktade efter livet på sitt statsöverhuvud, kung Hassan av Marocko --liksom Wilhelm Tell gjorde med sin ståthållare.
Men vid närmare betraktande fann jag, att dessa båda personligheter, som verkade så olika, liknande varandra på ett sällsamt sätt: Båda var rakryggade idealister utan förståelse för den "västliga gemenskapens" materialistiska spelregler, immuna mot varje frestelse, ridderliga och alltid beredda att tjäna det goda, liksom en gång Don Quichote, och beredda att satsa sitt liv för sina folk.
För båda var ett starkt hedersbegrepp bestämmande. Båda ville tjäna sitt folk. Den ene 1944, den andre 1972. Remer var den 20 juli 1944 övertygad om att den överväldigande majoriteten av det tyska folket stod bakom Hitler. Att regimen alltså var legitimerad.
Ahmed Rami var 1972 av övertygelsen att kungen av Marocko var en marionett till den franska kolonialmakten och till CIA och att han utövade en skamlig våldsregim mot sitt folks vilja. Och att statsmakten alltså var illegitim.
Så den ene försvarade sitt statsöverhuvud, när denne blev angripen, och den andre angrep sitt statsöverhuvud, till vars försvar han var anställd. Men ändå handlade båda av samma bevekelsegrund, fosterlandskärleken!
Det första av denna boks två budskap är: Det finns omständigheter, som frigör en soldat från sin trohetsed mot sitt statsöverhuvud och tvärtom förpliktigar honom att vända sig mot denne.
Ty en soldat har, liksom också varje annan medborgare, sin trohet till folket (folkväldet/demokratin). Och naturligtvis också till statens verkställande makt, så länge denna makt erhåller sin legitimation från suveränen, det vill säga från folket.
När regeringen ställer sig mot folket, blir det för alla, men främst för soldaterna, en plikt att göra motstånd.
Närhelst en regim handlar till skada för folket, genom list eller bedrägeri hindrar folkväldet, söker minska allmännyttan, berövar det till och med på dess territoriums exklusivitet eller vill förinta det med andra medel, är det militära försvaret i detta land skyldig att bjuda motstånd mot en sådan regering. En sådan förbrytarregim måste genom ingripande från militären tas till fånga och ställas inför rätta.
Och det andra budskapet i den här boken:
I en tid då den amerikanska världsordningen har förklarat krig mot folkens självbestämmanderätt och genom sitt monetära system och sitt pressövertag förvägrar folken i Europa, Afrika och Asien att få sina statsgränser att likna nationsgränserna måste vi tyskar erkänna: Vi kan inte längre befria oss själva: Det globala hotet mot nationerna och demokratierna (folkväldena) kan bara globalt motarbetas.
Rättigheterna för albaner, tibetaner, hutus, tutsis, apacher, eskimåer, aboriginer, kurder, armenier, boer, bantus, kroater, bosnienserber och palestinier måste vi göra till vår egen, tyska, angelägenhet. Och utlänningarna blir våra naturliga bundsförvanter, som beaktar också den tyska saken liksom sin egen.
Aldrig har hat, våld och etnisk rensning uppstått genom vakthållning kring självbestämmanderätten utan alltid genom att denna förvägrats.
Ansvarig för detta totala, hundraåriga krig mot självbestämmandet och folkväldet är det amerikanska imperiet (läs: ostkusten), som med sitt perfida enpartisystem inte bara förtrycker sitt eget folk utan också genom att styra penningströmmarna och med hjälp av sitt medianät och sina interventionstrupper utgör en dödlig fara för det etniska och dess demokratier.
Denna fara är av naturen global och kan därför bara besegras globalt.
Den vite mannen, den svarte mannen, den gula mannen, den röda mannen måste världsvitt förena sig mot penningväldet.
Vad från och med nu sker angår oss alla.
En medborgarrättskämpe och tyskvän från Atlasbergens stenöknar, som både engagerar sig för palestiniernas rätt till självbestämmande och för åsiktsfriheten i Tyskland skall vara vår läromästare, när det gäller att skapa ett världsomfattande --raser och religioner överskridande-- förbund mot globaliseringsivrarna.
Han, som ideligen höjt sin stämma för de politiska fångarna och de politiskt förföljda, för Faurisson, för Remer, för Walendy, för Deckert, för Kemper, för Lachout och otaliga andra.
Men låt oss unna oss hans språkkonst, som är enkel och klar som Koranen själv. Alltså ur den källa han som herdepojke har öst ur.
Hör historien om barfotapojken, som kom från Atlasbergens raviner och medveten om sin mission tog vägen till Casablanca för att lära sig att läsa.
Han uppsteg ur armod till en kompromisslös frihetskämpe och hans stämma i exil blev till hopp för hans folk.
Nu talar min vän Ahmed Rami, shejkens son!
Gerd Honsik
MAROCKO
En motoriserad
feodalism!
I Marocko är
bankrån något ganska sällsynt: alla tjuvar
av stor kaliber vet, att i dagens Marocko är den
politiska makten ("politiken") det enda säkraste och
snabbaste sättet att berika sig. I Marocko skulle typer
som "Posener", "Pagrotski", "Beregovski"... "skapa" sina
rikedomar som militanta "monarkister", ministrar och
"politiska
rådgivare"!
Arabiska
diktaturerna, kungliga enväldena och köpta
judaiserade västerländska makthavare utgör de
vacklande pelarna för den judiska världsdiktatur,
som Israel försöker upprätta på den
arabiska och muslimska världens
underkastelse.
Vad som är det mest iögonenfallande i den här boken, det är de stora problem som alla länder i den tredje världen har att brottas med, och som särskilt Marocko varit sen att ta itu med. Vid en tid, då jag som officer i "de kungliga väpnade styrkorna" fick tillfälle att titta in bakom maktens kulisser i landet, kunde jag dagligen bevittna sådana saker som jag här avslöjar, och jag var inte det enda vittnet.
Från vanliga soldater till högre officerare och generaler hade alla de som bevarat en viss känsla för heder och anständighet tvingats revoltera mot Hassan II och hans personliga makt, när de på nära håll upptäckte, hur korrumperad och rutten hans regim är. Militär-revolterna, den i Skhirat 1971 och den i augusti 1972, som jag själv tog del i, var uttryck för vår indignation och vår vrede inför den plundring av nationens rikedomar, som bedrevs av kungen och klicken av profithajar runt omkring honom som består av judiska "affärsmän", judiska "rådgivare" och marockanska judelakejer.
Det fanns många som åtnjöt privilegier, och det ända upp bland dem i militärhögskolan i Kenitra, där det - för att bara nämna ett exempel - år 1970 fanns en speciell årskurs av 40 officerare, som inom hela armén brukade kallas för "Ali Babas årskurs", med hänsyftning på sagan i Tusen och en natt om Ali Baba och de 40 rövarna!
I Marocko är bankrån något ganska sällsynt: alla tjuvar av stor kaliber vet, att i dagens Marocko är den politiska makten ("politiken") det enda säkraste och snabbaste sättet att berika sig. I Marocko skulle typer som "Posener", "Pagrotski", "Beregovski"... "skapa" sina rikedomar som militanta "monarkister", ministrar och "politiska rådgivare"! Det ålderdomliga feodala system "Makhzen", som Hassan II har upprätthållit mitt under det 20 århundradet, har gjort den utbredda korruptionen till ett regeringssystem. De styrande "eliterna" gör han beroende av sig genom att kompromettera dem. De värdefulla marockanska personligheterna som skulle kunna bli farliga motståndare, försöker han att neutralisera eller kuva genom att utsätta dem för allehanda förförelsekonster.
Hassans "ideolog" och "strateg" är hans
"rådgivare" juden (och "affärsmanen" från
Kanada) Andrès Azoulay.
Hassans tyranniska regim vilar inte på någon
legitimitet, varken på den islamiska - som inte
tillåter ärftlig monarki - eller på den
moderna västerländska demokratin. Hans regim
är helt enkelt en hybrid av medeltida despoti och den
koloniala utsugningen vid seklets början. Alltså
en motoriserad feodalism! Den motsvarar varken vårt
folks sociala och psykologiska egenheter eller nutidens
idéer om mänskliga rättigheter.
Det verkar tvivelaktigt, om den kungliga absolutismen över huvud taget kan hålla sig kvar i dagen komplexa värld. Den som vill vara ensam härskare är dömd att bli en alltmer vanmäktig fånge för sin egen växande ensamhet och sin alltmer godtyckliga maktutövning. Hassans regim representerar och tjänar endast den judiska nykolonialismen och en privilegierad minoritet av judar och deras marockanska lakejer, som vräker sig i en oförskämd lyx. Och deras rikedomar har aldrig förvärvats genom hederligt och produktivt arbete; folket kallar dem rent ut för "tjuvpacket" !
Hassans regim bygger på polisens och underrättelseorganisations makt. Av "affären Ben Barka" - med den judiska Mossaden s roll - framgick, att den marockanska hemliga polisen genom korruption med lätthet kan även manipulera höga funktionärer inom den franska polisen och indirekt också ansvariga franska och andra europeiska politiker, som för sitt beslutsfattande är beroende av "informationer", som polisen så gärna förser dem med.
De olika underrättelse- och polisorganisationerna - även i de stater som brukar betecknas som "demokratiska" - tenderar att bilda stater i staten och utöva inflytande på regeringens politiska kurs, vare sig den står till "vänster" eller "höger". Det kan de göra genom att förse regeringarna med falska eller tillrättalagda underrättelser. I Frankrike har man i vissa polisiära kretsar vidmakthållit förtroligt umgänge med de forna koloniernas polisiära regimer. Över hela världen pågår tvärs över gränserna ett hemligt samarbete i en "international" av polisorganisationer, som de ansvariga regeringarna var och en på sitt håll inte kan gå emot. Denna "international" kan självfallet endast styras av en makt - som Mossad - med globala internationella dimensioner.
Men den internationella judiska makten har inte kontroll över allting. Dess planer kan motarbetas genom demokratiska krafters aktiva roll och domarnas självständiga ställning. Det finns där lika många hinder för makten som Israel försöker utöva internationellt även om domarmakten är förvisso inte helt skyddad mot judiska påtryckningar.
Förföljelserna och rättegångarna mot mig i Sverige tyder på att rättssäkerheten har fallet offer för "den nya judiska "världsordningen". Arabiska diktaturerna, kungliga enväldena och köpta judaiserade västerländska makthavare utgör de vacklande pelarna för den judiska världsdiktatur, som Israel försöker upprätta på den arabiska och muslimska världens underkastelse.
Ahmed Rami
"Maroc Hebdo international" Intervjuar Ahmed Rami Den största veckotidningen i Marocko, Maroc Hebdo international ( monarkist) - som utges i Casablanca - publicerade den 22 juli 1994, på första sidan, ( på två sidor) följande intervju med Ahmed Rami. Denna intervju publicerades även i den stora franska internationella tidningren Courrier International , (som utges i Paris ) den 1 september 1994. Här publiceras intervjun i svensk översättning: |
Om den intervjuade lämnar
intervjuaren, Mustapha
Tossa ,
följande uppgifter:
Ahmed Rami föddes år 1946 i en by nära Tafraout i södra Marocko. Han bedrev sina högstadiestudier i Tiznit och sina gymnasiestudier i Casablanca. Åren 1963-1966 tjänstgjorde han som lärare i historia och geografi på olika gymnasier i Casablanca och fortsatte sedan sin utbildning på militärakademin i Meknes, där han 1968 överfördes till staben för pansartrupperna. Han deltog i två försök till statskupper i början av 70-talet.
Den tidigare aktivisten inom vänsterpartiet UNFP framstår i dag som en militant förkämpe för en islamism, som enligt hans egna ord "går utöver debatten om klädedräkt och riter". Efter myckna studier på egen hand har han publicerat flera böcker på svenska, språket i hans nya hemland, om den palestinska frågan, staten Israel och de spända förhållandena mellan araber och judar. De drygt 20 åren har förändrat Ahmed Rami. I dag tror han på en fredlig politisk dialog, förutsatt att "alla friheter garanteras i en rättsstat".
Maroc Hebdo Intrenational (MHI): Hur uppfattar ni det kungliga talet den 8 juli 1994, berör det er på något sätt?
Ahmed Rami (AR): Jag har för vana att bara tro på handlingar och inte på ord. Om uttalandena och initiativen inte följs av konkreta handlingar, blir de meningslösa. Jag känner mig uppenbarligen berörd av allt som sker i mitt land. Jag ska tillägga, att det marockanska samhället för närvarande genomgår en avgörande period i sin historia. Vad min personliga situation beträffar, så känner ni säkert till, att jag inte är någon politisk flykting som andra. Jag har direkt eller indirekt deltagit i två försök till statskupp på 70-talet, efter att ha varit en aktivist inom UNFP. Mitt fall kan endast behandlas på den högsta militära nivån.
MHI: Är ert återvändande till Marocko under dessa omständigheter möjligt, och i så fall hur?
AR: Ni känner till, att jag inte betraktar mitt återvändande till Marocko som någon omedelbart tvingande sak. Visst är det min varmaste önskan att kunna återförenas med min mor och mina bröder. Min far avled stilla i sitt hem för två år sedan. I min landsflykt hade jag ingen möjlighet att kunna träffa honom en sista gång.
MHI: Är ni fast besluten att en gång återvända till ert land?
AR: Om ni kunde garantera min säkerhet och friheten för mig att uttrycka mina åsikter, så skulle jag ta första flygplan. Ni vet att all landsflykt är ett lidande, men detta lidande blir lättare att bära, när den landsflyktige kämpar för att förverkliga sitt ideal och sina övertygelser.
MHI: Om jag har förstått er rätt, så är ert återvändande till Marocko hypotetiskt?
AR: Jag upprepar, att jag inte är någon vanlig politisk flykting, och mitt fall kan endast behandlas på högsta militära nivå, det vill säga av statschefen. Givetvis drömmer jag om att kunna återvända till ett land, där rätten och friheten råder. Om de ansvariga vill, kan Marocko för hela den arabisk-muslimska världen bli ett mönsterland för en mild och fredlig övergång till demokratin. Statskupper är de värsta saker som kan hända ett land. Men de förtryckets och korruptionens villkor som rådde på den tiden var sådana, att statskuppen var det enda sätt som missnöjet kunde ta sig uttryck på. Hur skulle man kunna förändra världen? Somliga försökte göra det genom ideologiska tal, andra, som jag, genom handling. Glöm inte, att jag tillhörde armen, där det rådde en sträng tystnadsplikt!
MHI: Ni uttryckte er alltså med vapnens hjälp, var det den bästa lösningen?
AR: Det var den sämsta lösningen. Det är ett tecken på regimens svaghet att tvänga medborgarna att ta sin till tillflykt till våldet. Vi hade också våra Nasser-anhängare, och jag gjorde gemensam sak med dem. Vi saknade en Naguib, och vi hade funnit en Oufkir. Men allt det där var för 22 år sedan. Bespara mig att gå närmare in på detta förflutna! I dag representerar islam för mig ett nytt moraliskt engagemang.
MHI: Men de åsikterna kan ni väl all tid ge uttryck åt inom ett politiskt parti i Marocko?
AR: De marockanska politiska partierna är knappast representativa. Det finns en reell klyfta mellan dessa massorganisationer och det marockanska folket. Och som ni vet, har man i Marocko ännu inte frihet att grunda vilket parti man vill. Ge oss åsikts- och yttrandefrihet, ge oss en äkta politisk pluralism, ge oss ett verkligt systemskifte, och allt som är en utmaning mot demokratin kan framgångsrikt avlägsnas.
MHI: Ni är politisk flykting i Sverige. Ska vi tala om er verksamhet i det landet?
AR: Som islamist måste man tänka globalt och handla lokalt. När jag anlände till Sverige, kunde jag snart konstatera, att vår arabiska och muslimska sak och identitet alltid förhånades i de judiska masmedierna i Västvärlden. Jag grundade då Radio Islam. Ämnena för sändningarna var bland annat kriget i Afghanistan, Palestinafrågan, Gulfkriget och muslimernas situation i världen. Beträffande Palestinafrågan kom jag i direkt konflikt med den svenska och internationella sionistlobbyn. Jag skrev flera böcker om denna fråga. Den judiska lobbyn i Sverige lyckades få mig dömd till sex månaders fängelse, offciellt för "missaktning för det judiska folket". I verkligheten fördes den här kampen mot mig med ojämna vapen.
MHI: Ni är känd för att ha mycket goda förbindelser med den iranska islamiska revolutionen...
AR: Just det, vid slutet av rättegången mot mig, som väckte stort genljud i media, blev jag inbjuden av iranierna att bege mig till Teheran. Mitt fall diskuterades på högsta nivå i den islamiska republiken Iran. Det iranska parlamentet diskuterade omständigheterna kring domen mot mig. Det var på det viset, som jag fick tillfälle att träffa ayatollorna Khomeny och Montazeri. Vid andra tillfällen fick jag likaledes möta islamiska ledare för den algeriska Islamiska Räddningsfronten och tunisierns islamiska ledare.
MHI: Har Iran finansierat er verksamhet i Sverige?
AR: Om jag hade fått den minsta slant från iranierna, då kan ni vara förvissad om att den välinformerade sionistiska lobbyn i Sverige skulle ha skrikit ut det i högan sky. Jag har aldrig fått några som helst pengar från dem, Radio Islam finansieras av sina lyssnare. Mina böcker har tryckts upp genom bidrag från privata svenska donatorer. Jag har valt denna väg för att inte bli beroende av någon och på det viset lyckats bevara min frihet att yttra mig och framföra kritik.
MHI: Upprätthåller ni förbindelser med islamiska marockaner?
AR: Jag står i kontakt per telefon med vissa av dem, men jag har inte anslutit mig till någon viss rörelse. Ändå kommer en hel del aktivister från Abdes-Salam Yassines grupp och hälsar på mig i Sverige.
MHI: Vad är det som hindrar er att gå med i någon islamistisk rörelse i Marocko?
A R: De islamiska rörelserna har ännu inte lyckats frigöra sig från sin ytliga och intoleranta uppfattning av religionen. Om jag som islamist kämpar för en väckelse och pånyttfödelse av islam och upprättandet av en islamisk stat i ordets sanna mening, så är det inte för att anförtro makten åt folk som drivs av ytliga och intoleranta motiv. I den islamiska idealstat, som jag har en vision av, är den grundläggande principen den frihet, som garanterar en pluralism av idéer kring principen att använda det sunda förnuftet (al ijtihad). De islamistiska rörelserna saknar i allmänhet politiska kadrer, som är kapabla att förena reell omsorg om islam med kännedom om förhållandena i vår egen tid. Den enda rörelse, som något så när förefaller mig ha en struktur av det slaget är den libanesiska hizbollah. Jag har vid flera tillfällen sammanträffat med Mohamed Hussein Fadlallah, som verkar ha en stor frihetsmedveten ledares egenskaper.
MHI: Har ni politiska förbindelser med andra landsflyktiga marockaner i utlandet?
AR: Det händer mig ofta, att jag träffar sådana. Jag har vänskapliga förbindelser med Moumen Diouri som bor i Paris. Mina förbindelser med marockanerna begränsar sig emellertid inte till landsflyktingar. Jag har vid flera tillfällen fått besök av Abderrahmane Youssoufi [Marockos nuvarande premiärminister] som gäst i mitt hem i Sverige och som jag högt värderar för hans hederlighet och rättrådighet. Jag träffar likaledes i dag verksamma marockanska partiledare, vilkas namn jag avstår från att uppge, för att inte besvära dem.
MHI: Har ni något ytterligare att tillägga?
AR:
Det är väl bekant i
folkens politiska historia, att förtryck och brist
på frihet föder våld och diktatur. Att tvingas
manövrera och intrigera i det fördolda gör dig
inte till en brinnande förkämpe för
rättsstaten, än mindre för frihetens sak.
Därför är det viktigt för medborgarna, att
de får möjlighet att fritt och öppet organisera
sig och ge uttryck åt sina åsikter i en fri debatt
i massmedia!
DET FÖRFLUTNA
OCH FRAMTIDEN
Under lunchen, som bestod av couscous, apelsinjuice och frukt till dessert, alltså traditionell marockansk cuisine, finslipades de sista detaljerna i planen för att störta kung Hassan II. Kungen skulle nästa dag tvingas abdikera eller, om han vägrade att låta sig avsättas, avrättas enligt en dom från en revolutionär hemlig domstol.
Dagen för statskuppen bestämdes nu slutgiltigt vid lunchen:
nästa dag, den 16 augusti 1972, skulle bli den sista dag som Marocko styrdes av en man som de båda lunchgästerna betraktade som despot och envåldshärskare och som de båda hatade.
Ett år av hemliga överläggningar och noggrann planering var över: den rätta tidpunkten för att störta tyrannen hade infallit.
De båda männen kring bordet var överens om detaljerna i planen för statskuppen; vi hade svetsats samman till ett team under det sista årets underjordiska arbete. Vi litade på varandra så mycket som två människor kan lita på varandra i en situation där båda riskerar tortyr och långsam död genom misstag eller förräderi.
Vårt mål var gemensamt, åtminstone på kort sikt: att störta kungen. Men insikten om de taktiska fördelarna av ett samarbete kunde inte för mig dölja det faktum att vi var fruktansvärt olika, och det är svårt att se hur vårt samarbete skulle ha överlevt ens några få timmar av triumf efter en lyckad revolution.
Lyxvillan, i vars trädgård lunchen intogs, låg i den fashionabla stadsdelen Souissi i utkanten av huvudstaden Rabat. Värd för lunchen var general Mohamed Oufkir, försvarsminister och arméchef och, näst kungen, den mäktigaste mannen i Marocko. General Oufkir var 52 år, berber och född i byn Ain Chair nära Ksar-Souk i bergskedjan Höga Atlas, där hans far var stamhövding.
Jag, hans gäst, var en ung löjtnant i pansarstyrkorna, som var i 25-årsåldern. Jag vet inte exakt min ålder för det fördes ingen officiell födelsestatistik i den obetydliga berberby i södra Marocko när jag föddes. Jag hade något år tidigare utnämnts till generalens närmaste medarbetare och personlige adjutant och därmed i praktiken kommit att få mycket större inflytande än vad min låga officersgrad erbjöd.
Den här dagen tvingades vi båda lita på varandra därför att vi valt att samarbeta i ett projekt som kunde kosta oss båda livet, om vi blev upptäckta. Och ändå: bara ett drygt år tidigare hade general Oufkir varit den person som jag hade avskytt mest av alla, om man undantog kungen själv. Oufkir hade stått för det som jag hatade mest: envåldsvälde, despotism, förtryck, korruption och framför allt omoral. Generalen beskyddade ett system som var emot islams fundamentala trosvärden vilka inte talar om kungar eller furstar utan om jämlika människor; generalen ledde en armé som inte sattes in där jag ansåg att den skulle sättas in, nämligen i kampen för att ena muslimerna, araberna, skapa rättvisa åt palestinierna och därmed bekämpa banditstaten Israels existens. I stället kvarhölls styrkorna i hemlandet för att försvara orättvisorna och stagnationen, för att skoningslöst slå ned alla försök till folkliga protester mot de sociala missförhållandena, vilka lätt kunde ses med blotta ögat bara man gitte förflytta sig några hundra meter från det kungliga palatset i huvudstaden till den fruktansvärda slummen i Chella, i dalen strax nedanför murarna till palatset eller till slumstaden Jaacob el-Mansour nere vid stranden, där 35 000 människor försöker överleva bara några kilometer från lyxkvarteren.
Orättvisorna fanns där, om man ville se dem. Människor levde i den djupaste förnedring, en tillvaro utan hopp: ett liv i osäkerhet om morgondagen, en existens som plötsligt kunde avbrytas som om ingenting hade hänt, ingenting alls som kunde bevisa att en människa hade levat och andats och vågat hoppas på en rättvisare värld och på en ny dag utan fruktan: en existens som plötsligt kunde dö som ett flämtande stearinljus därför att kungens agenter hade råkat spåra upp en person och anklagat honom eller henne för att ifrågasätta existensens villkor.
Ända sedan jag som student i mitten av 60-talet blev politiskt medveten hade jag avskytt, bekämpat och fruktat Oufkir, som först var polischef och sedan inrikesminister. Då, i Casablanca 1965, hade man sett Oufkir leda styrkorna som slog ned en spontan revolt för de mänskliga rättigheterna, för mera bröd och, kanske, lite mer frihet, och där jag själv arresterades och torterades som en av revoltens ledare. Nu, denna lunch den 15 augusti 1972, satt jag mittemot samme Oufkir och finslipade de sista detaljerna i en plan för att göra slut på det tyranni som generalen varit med om att beskydda. Det var Oufkir som ändrade sig, inte jag!
Nu var vi partners i ett samarbete där vi båda riskerade livet efter långsam tortyr: ett samarbete där den ene av oss, eller båda, kunde vara död inom ett dygn: ett samarbete som, om det lyckades, oundvikligen skulle leda till att vi ställdes mot varandra igen på grund av bakgrund, erfarenhet, ideologisk övertygelse och känsla för rättvisa för våra medmänniskor. Oufkir var en del av det förflutna och jag symboliserade framtiden.
- Jag var beredd att ingå en pakt med djävulen själv om det kunde hjälpa till att störta tyranniet i Marocko, tänkte jag senare. Under lunchen kunde vi eliminera ett av frågetecknen i planen. Kungen hade gett besked om att han skulle återvända till Marocko från Frankrike nästa dag med flyg, ett beslut som Oufkir hade delgivits under förmiddagen. Reservplanen för att attackera kungens fartyg kunde överges. Nu var det flygvapnets tur. Tre stridsplan skulle beordras att möta kungens Boeing 727 när det närmade sig Marockos kust. De skulle uppträda som eskortplan, men piloternas order var att tvinga ned kungaplanet på militärflygplatsen i Kénitra. Där, inför rebellstyrkorna, skulle Marockos och kungens öde avgöras.
Lunchen avslutades med att rituellt recitera, ur Koranen, versen AI-Fatiha.
ATLASBERGEN
På ett fotografi taget av en amerikansk rymdsatellit liknar bergskedjan Anti-Atlas i sydvästra Marocko, där jag föddes, en del av månens yta: öde och totalt ogästvänlig.
Men intrycket blir annorlunda om man färdas på vägarna som via djupa dalgångar slingrar sig fram mellan de höga bergen vars toppar når upp till 3 000 meters höjd. Bergens och de höga kullarnas övre delar är visserligen sterila och ofruktbara och vindarnas och vattnets krafter har lämnat spår efter sig långt ned i dalarna, men vid sidan om vägarna märker besökaren att han far genom urgamla odlingsområden, med dungar av mandelträd och olivträd och små sädesfält som vittnesmål om att området har en historia, en gammal civilisation och inte helt har övergetts av människor. I januari, när de vita mandelblommorna lyser starkt mot den ockrafärgade jorden och när vintersnöns smältvatten rusar ned längs dalsidorna och passerar gröna oaser av gräs, är de djupa dalgångarna i Anti-Atlas oerhört vackra och en tillfällig besökare kan frestas tro att området är bördigt. Tyvärr är det så att det är fotografiet från rymden som talar sanning. Hela området lider av brist på regnvatten och saknar förutsättningar för varje form av framgångsrikt jordbruk. Under de senaste 30 åren har dessutom klimatet ständigt förvärrats, med allt längre perioder mellan regnen och med långvarig torka, fattigdom och misär som följd. Resultatet av denna klimatförändring märks över stora delar av Nordafrika som långsamt men säkert förvandlas till öken. I sydvästra Marocko bildar Anti-Atlas i söder gräns mot Saharaöknen och som alltid i gränsområden är det människorna där som får ta den första stöten när ofärdstider närmar sig.
Öknens utbredning beror dock inte enbart på obönhörliga klimatologiska faktorer. Under de århundraden som Anti-Atlas dalgångar varit bebodda har människorna själva medverkat till att försämra möjligheterna att överleva. Överbetning har tagit bort markens naturliga skydd, och nedhuggning av träd och buskar till bränsle har på samma sätt gett fri passage för vatten och vindar, och dalgångarnas sidor har snabbt spolats rena från livgivande mylla.
Människorna här har aldrig kunnat överleva enbart på vad jorden har kunnat erbjuda. Så länge de kan minnas tillbaka har folket här fått söka sig utanför sina traditionella områden för att skaffa sig medel att existera. Under perioder av långvarig torka och nödår har större delen av befolkningen tvingats fly norrut till slätterna vid Atlantkusten där chanserna till överlevnad har verkat vara större. Men även under tider med relativt goda skördar har människor, uteslutande män, sökt sig norrut och lämnat familjen bakom sig. Några försökte tjäna sitt uppehälle som "tulba", religiösa lärare med tillräckliga kunskaper i läsning och skrivning för att kunna undervisa barnen i norr att skriva och läsa arabiska och om Koranens innehåll. Andra drog bort till gruvorna i västra Algeriet, sedan fransmännen börjat exploatera mineralfyndigheterna i sin nordafrikanska koloni. Men de flesta av de män som drog norrut från AntiAtlasbergen sökte sig till städerna i norra Marocko där de etablerade sig som små affärsmän inom detaljhandeln.
I början av 1900-talet hade den tillfälliga utvandringen av män från detta område antagit sådana proportioner att utflyttningen blev en norm: de få som stannade kvar i byarna utgjorde undantagen från denna regel. De män som emigrerade fick snart rykte om sig att vara strängt moraliska, hårt arbetande och ekonomiskt skickliga.
Vid tiden för andra världskriget var inkomsterna som männen från Anti-Atlas tjänade i städerna i norr lika stora och viktiga som de pengar de fick ihop i dalgångarna där hemma, men tio år senare var handeln i norr den helt dominerande inkomstkällan. Jordbruket i dalgångarna kom i andra hand och det relativa välstånd som i dag återfinns i byarna är helt och hållet importerat.
Människorna från det här området kallas för "soussi" (pluralis: "souassa") efter floden Souss som flyter mellan de båda bergskedjorna Höga Atlas och Anti-Atlas och som rinner ut strax söder om Agadir. Men när marockaner i allmänhet talar om souassa menar de inte invånarna på den bördiga slätten kring floden utan en mera begränsad befolkningsgrupp som är bosatt uppe bland bergen i Anti-Atlas. De tusentals souassa som blivit så framgångsrika handelsmän i de stora städerna kommer från trakterna kring Tafraoute och från några stammar som har sina byar på sluttningarna av det storslagna och vilda berg, Jebel Lkist, som med sina 2 800 meter dominerar den här delen av Anti-Atlas. Nedanför berget ligger en dal som sträcker sig från norr till söder. Dalen är bara några kilometer bred och ett par mil lång men här har funnits naturliga förutsättningar för odling och bosättning, om än i mindre skala. Byarna har vuxit upp i närheten av de vattendrag som kommer strömmande ned längs bergssidorna och kring vattnet har byborna skapat terrassodlingar för säd, mandelträd och olivdungar. Men i dag, när jordbruket till stor del har övergivits, har byarna sprängts sönder och enskilda hus står nu ute på övergivna fält.
{Photos}
STAMMEN
Av de sju stammarna, representerande kanske totalt 80 000 människor, är det två grannstammar vars medlemmar särskilt utmärkt sig för skicklighet och framgång, inte minst inom handeln. Den ena är stammen Ammeln och den andra Tahala, som jag tillhör.
Egentligen är inte Ammeln en enda stam i den bemärkelsen att alla människor i dalen erkänner släktskap med gemensamma förfäder. Dalens invånare delar upp sig i sju olika stammar, som var och en är grundad på blodsband. Dessa sju stammar, med liknande social och kulturell bakgrund, har gått med på att bilda en geografiskt begränsad enhet för att på så sätt skapa en egen identitet gentemot främlingar. Ammeln är alltså ett huvudbegrepp eller ett samlingsnamn och det är först på en lägre organisationsnivå som vi möter enheter vilka grundats på nära släktskap och blodsband. En sådan enhet, som vi kallar stam men som kanske bättre borde kallas för klan, heter på berberiska "afus", vilket betyder hand.
En sådan afus, som ingår i övergruppen Ammeln, är Tahalastammen, som i dag är bosatt sydväst om berget Jebel Lkist och som har den lilla staden Tafraoute som administrativt centrum.
En av medlemmarna i Tahala-stammen är jag själv. När min farfars far Rami ledde stammen hette den Ait Rami. Rami betyder på arabiska skytt, men på berberiska man (ordet "ait" kommer från arabiska "âila" som betyder släkt, familj). När min farfar, Moussa Ouhmou, blev hövding kallades stammen Ait Moussa. Han valdes till ledare därför att han var modig och en duktig skytt. Han dödades av en svart man som var yrkesmördare. Mordet ägde rum på marknadsplatsen Tahala (5 km från vår by) trots att det enligt traditionen var förbjudet att döda på en marknad. Men det var en fientlig stam som inte kunde komma åt honom på annat sätt än genom att leja en yrkesmördare som sköt honom bakifrån. Min farfar hade varnats, men han ville inte visa sig rädd utan gick till "souken" (marknaden). Onsdagen därefter, på den stora marknaden i Tafraoute (souk Larbâa, 10 km från min hemby), kände några av besökarna igen yrkesmördaren och sköt ihjäl honom. På sa sätt blev min farfar hämnad.
Bland souassa förekom blodshämnd på 1800-talet och i början av 1900-talet. Ett skäl till de vanliga vendettorna var de inre spänningar som uppstod hos en befolkningsgrupp där allt flera måste livnära sig på jordar som gav allt mindre. Men blodshämnden var också ett resultat av den primitiva men effektiva rättskipning som existerar i isolerade samhällen där någon som har mördat en människa själv ska betala med sitt eget liv. I avsaknad av en centralmakts närvaro gjorde de olika familjerna och klanerna upp begångna oförrätter enligt sedvanor och regler som gick i arv från generation till generation.
Om det inträffade ett mord och mördaren var känd, tvingades han gå i landsflykt. Det betydde att den mördade mannens familj inte kunde hämnas på medlemmar av mördarens familj. Fem medlemmar av offrets familj kunde dock skriftligen utses som officiella hämndtagare och kunde spåra upp mördaren och döda honom. Om det inträffade, riskerade de fem inte att bli förvisade. Om det ursprungliga mordet hade varit oöverlagt, kunde mördaren betala blodspengar till offrets familj. Och ibland kunde stammen benåda mördaren, även om mordet hade varit överlagt.
Sedan begicks det förstås mord där mördaren var okänd. Människor anklagade varandra men då kunde den anklagades blodsförvanter svära på hans oskuld. Så hände också för andra typer av brott, där det inte gick att klargöra vem som låg bakom. Ibland svor fem medlemmar av afus (klanen) för honom, vid andra brott 12 och vid ytterligare andra 25. Vid mord behövde den anklagade ha 50 medlemmar av sin afus som stöd. En sådan ed kunde bara sväras av medlemmar ur ens egen afus. Det vanliga var att eden svors vid en helig mans grav, under överinseende av en religiös ledare med Koranen i sin hand.
Den sociala grupp som var bäst lämpad att ta itu med inre konflikter var afus. En afus, eller klan, kunde bestå av upp till 50 familjer. Det kunde finnas många afus i en by. Varje afus, eller kanske byn själv, valde en ledare, oftast pa livstid och oftast en äldre man. Hans uppgift var att agera medlare vid konflikter inom afus. Om till exempel en man lät sina getter beträda en annan mans ägor, eller om det var fråga om stöld eller problem om vattenrättigheter, så tog denne "anfgour" hand om saken. (Anfgour är afusens valde representant i byns "djamåa", som är stammens "ting".)
När det gällde hela stammen, valde den i sin tur sin ledare, "anflous", och hans uppgifter var desamma, fast på en högre nivå. Varje stam hade sina regler,"Iuh" (Iuh betyder bokstavligen trästycke), som tydligt redogjorde för alla olika bötesförelägganden och även reglerade de olika marknadernas utformning. Det var anflous uppgift att se till att luh upprätthölls. Allting hade sitt pris, också förolämpningar. Om en man skadades, mättes hans sar med hjälp av fingrarna hos en medelstor man, och luh innehöll uppgifter om vad varje finger var värt i förhållande till skadans omfattning.
Det var regler och sedvanor som dessa som styrde tillvaron ute i byarna hos souassa. Reglerna hade tillkommit under generationers isolerade tillvaro uppe i bergen. Ingen vet när de första berberna anlände till Anti-Atlas, ja, ingen vet när detta folk överhuvudtaget började befolka Nordafrika. Deras historia är dold bland myter och sägner, och det är inte ens möjligt att med bestämdhet säga varifrån de ursprungligen kom. Det var grekerna och sedan romarna som skymfligt gav dem namnet berber, vilket för grekerna var människor som inte talade grekiska, d v s som stod utanför den dåvarande civilisationen som grekerna uppfattade den. Själva kallar sig berberna för "chleuh" och "amazigh (pluralis: "imazighn"), vilket betyder fria människor. De fanns i Marocko när araberna anlände med islam i slutet av 600 talet e Kr.
ARABERNA
Det var på slätterna och i de delvis urbaniserade delarna av Marocko som araberna först upprättade sina fasta islamiska baser. Det var i dessa områden som det arabiska språket antogs, först av religiösa men senare också av världsliga skäl.
Det var i bergen som statssystemet bekämpades som häftigast. I bergen och i öknen ägde konverteringen till islam lättare rum än konverteringen till det arabiska språket eller stadslivet. Och förvånansvärt nog var det från de riktiga nomaderna i Sahara och de halvnomadiserande stammarna i bergen som några av de viktigaste islamiska dynastierna senare skulle komma i kamp mot korruptionen i städerna med upprepad, förnyad islamisk revolution.
Hamitisk-talande berber och semitisk-talande araber; arabiserad stadsbefolkning och bergens berber som vandrade mellan de olika årstiderna från odlingsplats till betesmarker tillbaka till odlingsplats; Marocko som en ö, avgränsad på två sidor av hav (Atlanten och Medelhavet) och på de andra av öknar och berg; ett land som bröt sig ur sin isolering och förde sin moriska civilisation norrut till Spanien men som fick slå till reträtt efter några hundra år och dra sig tillbaka till sin isolering; ett rike i utkanten av den islamiska världen som då och då genomkorsades av stammar från Saharas oaser; fanatiskt troende nomader, grundarna av den ena dynastin i landet efter den andra. Marocko är ett land som längre än något annat land i Nordafrika lyckades undgå den europeiska civilisationen ända tills franska flottister 1907 steg i land från havet vid en liten oansenlig fiskeby med namnet Anfa - en plats som i dag heter Casablanca och är en flermiljonstad; Marocko; ett område av världen, där historien vävde sitt mönster på en varp av mest berg och öken, och där tidens skyttel tycks ha farit långsammare fram än vanligt mellan varpens basmönster.
Ska man emellertid sätta någon tidsangivelse när skytteln började gå snabbare, så blir det nog 1912. Då inledde fransmän och spanjorer sin erövring av Marocko, som utropades till ett "protektorat" med rätt att utsugas av europeiska stormakter.
De franska styrkorna hade inga svårigheter att ta kontrollen över de korrumperade städerna och slättlandet men det tog dem över 20 år innan bergsbyarna i Anti-Atlas hade "pacifice rats" och ockuperats på grund av den svårforcerade terrängen och bergsbefolkningens tappra motstånd. Islam kom från öst för att befria människorna, kolonialismen kom från Europa för att "kolonisera" och "exploatera" ekonomiskt, kulturellt och politiskt.
HEMBYN OCH
SLÄKTEN
I mitten av 40-talet byggde den franska armén den första vägen mellan Tafraoute och Tiznit. Sedan började männen från Souss åka framför allt till Casablanca som växte mycket vid den här tiden.
När jag föddes var min far och mor bönder, men jordbruket räckte inte till för den nya generationen så far for också till Casablanca. Jag kommer inte ihåg vilket år det var, och vet inte ens om han var hemma när jag föddes. Jag föddes i byn Douar Ait-Mar, hos Tahala-stammen, nära Tafraoute i Anti-Atlasbergen, troligtvis omkring 1946. Men det kan ha varit något annat år. Om man frågar min mor även i denna dag 1989 vilket datum det är, eller vilket år, så tror jag inte att hon vet det. Hon är analfabet och har aldrig haft en almanacka. Det enda som räknas är vilken årstid det är, om det är vinter eller sommar. Varje säsong kommer igen, den dateras inte. Så tiden för henne går runt, inte framåt! Däremot kan hon referera till en viss händelse som folk kommer ihåg, om det var en stor händelse, vill säga, t ex en viss epidemi eller katastrof. Min mor är alltså, som så många andra i Marocko, analfabet. Hon har aldrig lämnat området, för henne slutar världen vid bergens horisont i byn. Hennes värld är byn, grannbyn och stammen.
Så snart jag orkade fick jag hjälpa mor med arbetet ute på fälten. Jag hade en äldre bror som fick följa med far till Casablanca. Jag tror att folket i byn ville ha många barn bara för att få hjälp med arbetet på fälten. Barnen var dessutom ett slags ~ pension som "växer".
Föräldrar och syskon
Min mor födde åtta barn. Först föddes Mohamed, sedan en flicka som hette Khlija. Hon dog av någon sjukdom. Det fanns ju varken sjukhus, läkare eller sjuksköterska i vår by, ej heller i Tafraoute, eller någon annanstans i hela området. Därefter föddes jag och efter mig Abdallah och efter honom Lahcen. Efter Lahcen föddes Ali och efter honom två pojkar till, Brahim och Mustafa, som båda dog av sjukdom. Abdallah, Lahcen och Ali lever i dag i Casablanca, men för ca 12 år sedan dog Mohamed.
När jag var ungefär fyra år sände mor iväg mig till en koran-skola för att jag skulle lära mig läsa och skriva Koranens språk, arabiska. I varje by fanns en moské och "fquih", en religiös lärare som kunde tillräckligt mycket för att lära ut grunderna i läsning och skrivning. Han ansvarade också för moskén, som är en plats där folk kan samlas till bön, samtidigt som det är en skola för barnen där de lär sig Koranen utantill samt lär sig läsa och skriva. Vår fquih, Sidi Souleiman, var inte från byn utan kom långt därifrån, eftersom vi inte hade någon med så "hög" utbildning, alltså någon som kan läsa och skriva arabiska någorlunda. Det var han som skrev och läste brev åt byborna, till exempel de brev som mor skickade till far i Casablanca. Det var också han som förmedlade, tolkade och förklarade Koranen och islam åt byborna. I islam finns inget prästerskap. Ordet fquih betyder bara "den lärde" som arbetar i moskén som lärare och "imam". Imam är den som leder bön. Men vilken muslim som helst kan leda bön. Varje lärd människa kallas fquih.
Det fanns omkring 40 familjer i byn och varje dag åt den religiöse läraren i något av hushållen, som turades om att stå för hans mat. Han kom bara hem till någon, om mannen fanns där, annars fick kvinnan göra i ordning ett tallrik mat som överlämnades till honom.
En dag skickade alltså mor iväg mig till honom för att jag skulle lära mig Koranen, samt läsa och skriva. Jag visste inte hur man bar sig åt. Jag gick bara fram till honom och sade, att jag hade kommit för att bli hans elev. Han tittade elakt på mig. "Gå härifrån", sade han, "du ska jobba på fälten. Du är inte skapad för att läsa eller skriva eller lära dig Koranen."
Senare fick jag veta att han blev arg för att jag inte hade haft med mig någon present till honom. Själv blev jag både arg och ledsen och försökte hämnas, har min mor berättat. När det var min familjs tur att ansvara för hans mat skickade mor iväg mig med ett paket till moskén. Det gick till så att man knackade på dörren och så sträckte han ut handen och tog tallriken utan att titta ut, eftersom det vanligen var kvinnor som gick dit. På vägen dit bytte jag ut min mors mat på tallriken mot lite skit. Han blev så arg att han slängde tallriken efter mig när jag sprang därifrån. Det blev en skandal i byn.
Om jag hade fått gå i koranskolan hade jag kanske kommit i kontakt med de andra barnen, men i stället fick jag börja arbeta ute på fälten. Jag lekte nästan aldrig i min barndom, utan jag fick lära mig att stiga upp mycket tidigt för att laga mat och mata djuren; vi hade en ko och får på den tiden. Om jag hade några leksaker? Aldrig! Jo, en gång. När min far skulle gräva en brunn nära huset såg jag hur han gjorde. Det tog honom flera dagar med slägga och handborr för att göra hål i marken. Sedan stoppade han ned svart krut och en stubintråd. En gång när jag var ensam hemma gjorde jag som jag hade sett far göra, men jag stoppade in krutet och stubintråden under en stor sten. Smällen hördes över hela byn. Det var den enda gången som jag minns att jag lekte.
Byn var mycket fattig men självförsörjande. Människorna odlade allt de behövde och hunger existerade inte. Man arbetade väldigt hårt. Klimatet är hårt och vattentillgången var redan då knapp. Men trots att människorna förde en hård kamp för livets nödtorft, var de fria och hade den oberoende människans värdighet och stolthet. Det fanns inga tiggare eller tjuvar, och brottsligheten var obefintlig. Alla tillhörde samma stam. Inga främlingar bodde i byn. Man gifte sig med folk från byn, eller möjligtvis från närmaste grannby men inte bortom den.
Religionen hade ett väldigt starkt grepp om människorna i byarna. Den muslimska läran var allt som stod människorna till buds för att tolka de stora livsfrågorna. Bad någon inte sina böner fick snart hela byn reda på det. Det ansågs och anses fortfarande skamligt.
Den "sekulariserade" världsliga makten i området fanns efter fransmännens ankomst i Tafraoute för där bodde den "kapten" som var kommendant för kolonialmakten. Alltså blev Tafraoute centrum för makten. Från min by var det 17 kilometer dit, om man tog stigen genom dalgången. Det fanns fortfarande ingen väg. Men fågelvägen, tvärs över bergen, var det inte mer än kanske fem kilometer. I Tafraoute var det "souk", d v s marknad, varje onsdag. Men vi gick sällan dit eftersom det fanns en söndagssouk i Tahala, som låg halvvägs. De här marknaderna spelade även en viktig social roll. Folk träffades inte bara för att göra affärer. Man klädde upp sig för att vara fin-klädd när man skulle möta människor från andra områden. Det pratades "politik", förmedlades nyheter och spreds rykten. Det var på marknaden som min far 1956 valdes till hövding, shejk, för vår stam. Hos oss berber blir man inte automatiskt ledare för att man är son till en hövding. Man valdes. Min far hade slagits mot fransmännen, och i Casablanca hade han blivit intresserad av politik och gått med i självständighetspartiet (Istiqlal) 1953 och därför såg folket i byn upp till honom.
Så på marknaden, 1956, fick han nästan alla röster och blev stammens nye hövding (på arabiska "shejk" och på berberiska "amghar", den störste) och folk i stammen började kalla "Ben Shejk", d v s shejkens son. Därigenom kom han också att representera den centrala makten ("inrikesdepartementet") i stammen efter självständigheten i Marocko.
Vår by, och varje berberby, hade alltid styrts av en "djamåa", en grupp på 12 av byborna valda män som bildade en styrelse (tinget). De samlades så ofta de kunde och diskuterade läget i byn. Det var inga formella möten utan de bara träffades och satte sig någonstans. I princip kunde vem som helst av männen delta i dessa möten och de flesta som deltog var respekterade män. Åldern spelade en viktig roll, för "de äldre är visare än de yngre", och man lyssnade mer på de äldre. Eftersom byn var så isolerad, diskuterades mest praktiska frågor, till exempel huruvida man skulle bygga en gemensam bro eller när skörden skulle äga rum. Jorden var inte skiftad utan en bonde hade mark lite överallt i området nära byn och man måste enas om tid för sådd och skörd.
Min far deltog i det långa kriget mot fransmännen som slogs för att erövra den marockanska landsbygden. Kriget pågick i 25 år innan fransmännen lyckades erövra vårt område. Min far deltog i det sista slaget vid Ait Abdallah, 1934. Fransmännen besegrade oss och byggde därefter en militärförläggning i Tafraoute. Våra män blev förstås mycket besvikna. Hela var kamp var styrd av islamiska principer. Det var ett slags "jihad", den islamiska plikten, mot orättvisan.
JIHAD
"Jihad" betyder kamp. Det finns en misstolkning av ordet jihad i väst. Där tror man att det betyder "heligt krig". Men det är att förenkla saken. Ordet jihad kommer från "jahada" som betyder att anstränga sig. Jihad ingår som en plikt inom islam. Jihad är kampen mot det onda, mot det orättvisa; jihad är inte, som folk tror i väst, ett religionskrig utan en defensiv kamp för rättvisa, vilket inom islam är människans främsta plikt. Islam är rättvisans religion. Man ska anstränga sig. I islam talas om den "stora jihad" och den "lilla jihad". Den "stora jihad" är kampen mot det onda inom oss själva. Varje människa måste besegra det onda inom sig. Den lilla jihad är kampen mot det onda utanför oss själva, i samhället eller i världen. När fransmännen kom blev det den lilla jihad. Det onda, orättvisan, besegrade oss. Det blev en oerhörd besvikelse och en katastrof för alla i vårt område. Men folket gav inte upp utan motståndet fortsatte. Islam gav dem kraft och styrka pa samma sätt som den gör i dag i Afghanistan och i Palestina. Man gjorde motstånd med hjärtat mot kolonisationen. Det var en del av kolonialismen som drabbade hela den islamiska världen och som fortsätter i dag under olika former: indirekt, t ex i Marocko, och direkt i Afghanistan, Palestina och Libanon.
En "fqjih", en lärd religiös ledare, i Atlasbergen ledde 1936 1000 man i en attack mot en fransk förläggning. Gud ska hjälpa oss, sade han, vi behöver inga vapen. Fransmännen sköt förstås ihjäl dem eller tog dem till fånga. Folk förstod då att man inte kan kämpa mot erövrarna och kolonialisterna utan vapen. Folk hade bara gamla vapen: knivar, svärd och några gamla gevär. Teknologin kom med moderna, sofistikerade vapen. Den västerländska teknologin hade besegrat våra i det avseendet primitiva förhållanden, inte vår tro eller våra ideal. Hela Israels och västvärldens hegemoni och överlägsenhet bygger på denna teknologiska överlägsenhet över den islamiska världen och över hela tredje världen.
Innan fransmännen kom hade de 12 männen i "djamâa" haft hand om hela rättsväsendet i byn. Det fanns traditioner och regler i islam för allt. När männen hade bestämt något gick beskedet ut i byn som en muntlig kommuniké, från mun till mun. Inget skrevs ned på papper. Det var ett slags direktdemokrati av fria män och typiskt för berbersamhällena. Och det gick bra när byarna var isolerade och det inte fanns någon centralmakt. När fransmännen kom fick byråden, djamara, bara syssla med några rent praktiska frågor medan den reella makten och de stora juridiska problemen togs om hand av fransmännen. Det här vållade motstånd bland berberna som tyckte att fransmännen handlade mot islams lagar. Nu tog kolonialisterna hand om civilrättsliga och familjerättsliga frågor, vilka var mycket viktiga för byns invånare och vilka fransmännen inte kände bakgrunden till. Dessutom reagerade folket i byarna mot att fransmännen försökte splittra och skilja berber från araber. I Marocko finns det en viss skillnad mellan folk på landet och folk i städerna, men inte mellan berber och araber. För en marockansk "medelsvensson" är arab och muslim synonymer. Att vara arab utan att vara muslim är för honom obegripligt. Man far inte översätta Koranen eller be sin bön på berberiska. Arabiskan är islams språk och betraktas som ett heligt språk. Om min mor hittar något som är skrivet på arabiska på golvet, blir hon mycket upprörd eftersom ett helig språk inte får dras ned i smutsen. För henne betyder alltså "arab" "muslim".
ORÄTTVISAN
Den institutionaliserade korruptionen existerade ej i vårt område före den franska kolonisationen. Visst hade vi orättvisor men sådana klarade vi av själva, och den som utsatte någon för orättvisa kunde i värsta fall dödas. Det var själva grunden för blodshämnden; har du dödat någon får du betala för det, i regel med ditt eget liv. Ockupationsmyndigheterna samarbetade med quislingar (förrädare), som hade frihet att göra vad de ville utan att någon kom åt dem. Orättvisor och korruption beskyddades av nya lagar, staten och polisen. Före kolonialismen rådde först ordning, sedan under ockupationen blev det en sorts "organiserad" anarki och vissa kunde döda, utöva korruption, missbruka makt och bära sig åt hur som helst i lagens namn utan att bli straffade. De hade "lagen" och statens makt på sin sida.
Tidigare var vi alla ungefär lika fattiga, men nu kunde en del bli rika genom korruption och genom att bedriva handel i städerna, vilket bidrog till att det blev en klar skillnad mellan fattiga och rika. Som exempel på detta kan nämnas en nyrik man, som heter Bouhdar, i Tahala i början av 50-talet. Han blev genom spekulation rik, korruptionsförmedlare och skänkte en flott bil till militärkommendanten i den franska ockupationsarmén och fick därigenom "tillstånd" att göra allt möjligt under myndigheternas beskydd. Han blev samarbetsman åt den franska militära ockupationsmakten. Han lever fortfarande och gör ännu samma "jobb" fast åt de "nya" marockaniserade nykolonialistiska myndigheterna efter den formel la självständigheten.
Innan fransmännen lämnade landet gav de makten till quislingar som i dag styr Marocko. Det var sådana marockanska förrädare, som Bouhdar t ex, som vi hatade. De franska myndigheterna såg vi inte så mycket av efter den franska arméns seger i kriget. I vårt område fanns det bara en fransk officer som militärkommendant i ockupationsarmén i Tafraoute vilken var guvernör och chef för en bataljon marockanska legoknektar. Men eftersom folket hade kämpat i 25 år och förlorat, var människorna trötta. Pessimism, besvikelse och desperation rådde och förrädarna utnyttjade de här stämningarna. Städernas och kolonialisternas sultan sågs av folket också som förrädare.
Fransmännen kände förstås till att våra områden i bergen hade varit isolerade och självständiga och inte haft så mycket med resten av det korrumperade landet att göra. Nu ville de utnyttja denna situation för egna syften genom att försöka göra berberna delaktiga av den franska kulturella invasionen i Marocko. Fransmännen bestämde sig för att bygga "riktiga" franska skolor och förklarade att det var obligatoriskt för alla barn att gå i dessa skolor. Avsikten var att lära berbernas barn franska. På så sätt skulle det uppstå en skillnad mellan fransktalande berber och arabisktalande araber i städerna och även mellan berberna och deras blivande fransktalande barn. Hos oss i byn fanns det ingen som kunde arabiska när jag växte upp.
När fransmännen byggde skolan i Tafraoute någon gång mellan 1951 och 1952 skapade det skräck i hela området. Det spreds ett rykte om att fransmännen ville stjäla barnen, stjäla dem kulturellt vill säga, men även rykten som talade om att de ville ta barnen rent bokstavligt spreds.
En natt smög sig därför min mor iväg med mig. Jag kommer ihåg att hon satte mig på sina axlar och att hennes nackhår - kvinnorna rakade sig i nacken - kittlade insidorna av mina lår. I skydd av mörkret tog min mor mig med till en by åtta kilometer hemifrån där det fanns en buss som skulle gå till Casablanca. Hon sände iväg mig med en vän till min far, eftersom det var nästa dag som vi skulle ha börjat i den franska skolan. Jag var inte det enda barnet som smugglades ut. Det var massor av bybor som smugglade ut sina barn den natten då ingen ville sätta barnen i den franska skolan.
Så kom jag till Casablanca första gången och började som litet barn arbeta hos min far i en affär i stället för att gå i skolan. Det skedde någon gång under 1952 och jag var då fem eller sex år.
REVOLUTIONS-DAGEN
Vid sextiden den 16 augusti 1972 nådde de första solstrålarna fram till de 13 attackplanen som stod uppställda på flygbasen i Kénitra, 3 mil norr om huvudstaden Rabat. Det skulle bli en fin dag för flygning.
Planen var USA-byggda Northrop F 5 och utgjorde nästan samtliga jakt- och attackplan i Marockos kungliga flygvapen. De var försedda med fast fixerade kanoner, vilket gjorde planen utmärkta vid attack mot mål på marken men försämrade deras prestanda när det gällde att skjuta ned mål i luften.
Av all personal på flygbasen, inklusive de 450 amerikaner
- i den delen som utgjorde den amerikanska militärbasen - vilka också tjänstgjorde bl a som tränare åt de marockanska piloterna, var det bara en enda person som kände till det förestående kuppförsöket. Det var chefen för den marockanska delen av basen, major Kouera.
Kvällen innan hade Kouera tillsammans med en av sina chefer, vice flygvapenchefen Mohamed Amkrane, träffat general Oufkir på en bar i Casablanca och fått de sista instruktionerna som jag kom överens med honom om.
Både Kouera och Amkrane var födda i Rif, ett fattigt bergsområde i norra Marocko. Båda var berber och båda kom ihåg med vilken grymhet kungen hade slagit ned ett försök till uppror som Rifborna hade gjort 1958, när kungen fortfarande var kronprins och arméchef. Det var den senaste av många revolter mot den nykolonialistiska centralmakten som hade utgått från Rif. Det hade inte behövts mycket övertalning för att få dem med i "De Fria Officerarnas' motståndsrörelse.
Redan i april hade Amkrane fått veta om den slutliga planen i "Operation överflygning". Han hade då informerat Oufkir om att han inte kunde flyga en F 5 på grund av sin då förvärrade njursjukdom och hade i stället föreslagit chefen för flygbasen i Kénitra, major Kouera. Den 15 augusti, alltså dagen före statskuppen, hade de tre träffats hemma hos madame Lazrak, hustru till en f d finansminister. Oufkir hade avslöjat de sista detaljerna i planen och tillagt att den hade 150 procents chans att lyckas. Om något ändå skulle gå fel, skulle Oufkir befinna sig på flygplatsen i Rabat-Salé och själv leda befälet över styrkorna där.
Två andra av personalen på flygplatsen, kapten Lhadj Larabi och löjtnant Hassan Midawi visste så här dags på morgonen den 16 augusti inte att de skulle bli utsedda att flyga de båda andra eskortplanen.
Av säkerhetsskäl och för att strikt bevara hemligheten hade jag och Oufkir bestämt att bara de som var direkt inblandade i operationen skulle få veta hemligheten, när det var nödvändigt. Förutom Oufkir och jag, var det bara Amkrane och Kouera som kände till "Operation överflygning".
För general Oufkir blev det ingen sömn alls under natten till den 16 augusti. Han satt uppe tills gryningen kom och for sedan, utan att meddela någon, till Ternara strax söder om Rabat. Han återvände till villan i Souissi vid elvatiden. General Oufkir hade tillsammans med vice flygvapenchefen Amkrane träffat överste Lyoussi, som var chef för landets flygvapen. Överste Lyoussi hade övertalats att sända tre F 5 flygplan för att eskortera kungen vid återkomsten till Marocko.
HEMBYN PÅ
KUPPDAGEN
I byn Douar Ait-Mar, 80 mil söder om Rabat nära staden Tafraoute i Agadirprovinsen i södra Marocko, blev solen synlig senare än i Kénitra och Rabat. Byn omges av höga berg, vilka ingår i bergskedjan Anti-Atlas, som hindrar dagsljuset att strömma ned i dalgångarna.
För byborna inleddes en ny dag som lik de föregående dagarna och de kommande mest hade att erbjuda dem hårt och åter hårt arbete för att de skulle överleva.
Den 50-årige stamhövdingen och bonden M'barek Ben Moussa och hans två år yngre hustru Fatima Bent Belkacem kände inga undantag från de hårda levnadsvillkor som drog upp gränserna för människornas existens uppe bland bergen.
M'bareks far, Moussa, hade varit överhuvud i släkten Ait Rami i stammen Tahala. Efter Marockos självständighet 1956 blev sonen M'barek hövding över Tahala-stammen. Jag, en av hans söner, var denna morgon den 16 augusti beredd att begå en gärning som jag hade drömt om alltsedan barndomen.
Men för byborna i Douar Ait-Mar tycktes den här morgonen vara lika enahanda som alla andra morgnar. Dock skulle livet för M'barek Ben Moussa och hans hustru och deras fem söner förändras på ett brutalt sätt innan dagen var till ända.
SISTA TIMMARNA
På kung Hassans slott nära staden Beauvais, åtta mil norr om Paris, förberedde man sig denna morgon, den 16 augusti 1972, för att återvända till Marocko. Kungen hade tillbringat tre veckor på slottet under ett privat besök i Frankrike.
I hans sällskap fanns, bland andra, överste Ahmed Dlimi, chef för kungens adjutanter och tidigare högste polischef.
Allt som allt - inklusive hovfolk, älskarinnor, regeringsmedlemmar och säkerhetsvakter under ledning av den franske legoknekten, kommissarie Sassia - var det ett hundratal personer som skulle följa kungen tillbaka till Rabat efter semesterns slut.
Denna dag steg jag upp som vanligt vid sextiden och åt frukost. Generalen såg jag inte till på morgonen. Den svarta tjänsteflickan Coco hos Oufkir fick sina förhållningsorder. Som vän till generalen fick jag hålla efter tjänstefolket när han och madame Oufkir var borta. Därefter for jag ned till förläggningen i min Fiat. I baksätet låg min gröna fältuniform som jag skulle byta om till på förläggningen. Jag tänkte på vad generalen hade sagt när han väckte mig vid halvfyratiden. Han hade precis kommit tillbaka från Casablanca och det sista samtalet med Amkrane och Kouera på en bar på Avenue Hassan II. "Nu ligger allt i Guds händer", hade generalen sagt. "Allt är förberett, allt ser bra ut nu".
Han ville också en sista gång höra bandinspelningen av vår kommuniké som jag redigerat och som vi skulle läsa upp i radion, om var revolutionära kupp lyckats.
Jag var varken nervös eller rädd, konstigt nog. Bara lycklig. I hela mitt liv hade jag väntat på den här dagen, väntat på att jag skulle få vara med om att avskaffa tyranniet i Marocko, sa jag var mest entusiastisk och mycket lugn och kall.
Jag tänkte inte alls på att vi skulle kunna misslyckas. Det var som om det var helt naturligt att det skulle gå bra. Att få vara med om att hindra historiens lopp i mitt eget land gav mig en fantastisk känsla, och jag var lycklig över att omständigheterna hade gjort så att jag kunde delta i den processen. Jag var beredd att ta och acceptera alla risker för att befria mitt folk från skurkarnas diktatur.
CASABLANCA
När de första franska soldaterna sändes över till Marocko för att upprätta "protektoratet", steg de iland vid en liten fiskeby, "Anfa", vid Marockos atlantkust. Sextio år senare hade fiskebyn vuxit till Afrikas fjärde största stad. 1968 bodde var tionde marockan i Casablanca, ett snabbt växande centrum som, likt så många andra städer i tredje världen, suger åt sig landsbygdens befolkning.
Casablanca är en ung stad och liknar ingen annan stad i Marocko utan har sin egen karaktär. Centrum av Casablanca, där hotellen och de större affärerna ligger, skulle kunna vara vilken annan europeisk stad som helst i Medelhavsområdet, och där finns mycket litet som är genuint marockanskt. Stadslandskapet domineras av 10- och 15-våningsbyggnader, vilka byggdes vid uppsvinget efter andra världskriget. Husen flankerar i dag den breda "De kungliga väpnade styrkornas avenue" fram till "Mohamed V:s" torg, tidigare "Place de France". På andra sidan torget ligger den gamla Medinan ("medina" betyder stad på arabiska), där de ursprungliga 20 000 invånarna bodde när fransmännen anlände. I dag, 70 år senare, har ca 3 miljoner människor lyckats tränga ihop sig på ungefär samma yta.
I början expanderade staden i alla riktningar från "Place de France". Européerna bodde i de centrala delarna. Ett distrikt, Maàrif, blev under kolonialismens tid huvudsakligen spanjorernas hemvist. Omkring 1930 tilläts marockanerna att flytta in i ett nybyggt europeiskt" område, nya Medinan, som snabbt ökade sin folkmängd till 185 000 invånare 1960. Majoriteten av Invånarna i dessa nya stadsdelar kom från den marockanska medelklassen, som bestod av snart sagt varje marockan som får lön för sitt arbete: arbetare, offentligt anställda, kontorsfolk, lärare och affärsinnehavare. Det var i dessa kvarter som städernas nationalistiska organisationer slog rot och sög upp sina första anhängare. Kanske trodde fransmännen, när de byggde den nya medinan, att de skulle kunna isolera infödingarna från européerna i centrum men i så fall slog deras planer fel. När dessa stadsdelar förvandlades till baser för stadsgerillan fick de franska myndigheterna mycket svårt att tränga in i gerillans styrkepunkter. Under sin tid fick fransmännen också bekymmer med den snabbt växande, illegala och helt okontrollerbara byggnationen av slumområden i städernas utkanter. Kåkstäder började uppstå på 20-talet och växte oerhört fort under 30-talet.
De blev kända under namnet "bidonvilles" (slumstäder), därför att det viktigaste byggnadsmaterialet för att slå upp dessa slumbostäder bestod av konservburkar - på franska bidons - som plattades ut och användes till väggar och tak. De största slumområdena i Casablanca är "Carnéres Centrales" (59 000 invånare 1959) och Ben M'sik (97 000 invånare 1959). Andra kåkstäder byggdes snabbt upp varhelst det fanns någon markägare som var villig att hyra ut land eller där de nya stadsborna fann en öppen och obebodd plats. De kommunala myndigheterna har aldrig juridiskt erkänt dessa stadsdelar, och ingen skjulinnehavare vågar därför förvandla sitt plåtskjul till en permanent bostad av rädsla för att myndigheternas röjningsmaskiner en dag ska jämna hela kåkstaden med marken. Ungefär 30 procent av Casablancas totala invånarantal bor i dessa bidonvilles, ghetton som en dag kan komma att svälja hela staden. Här existerar en subkultur, som människor har levt i under årtionden, till hälften isolerade från invånarna i själva staden. Människorna i dessa ghetton är fientliga mot myndigheterna men kanske ändå inte beredda att försvara sig eftersom de är så sårbara och har så mycket att förlora. Staden, vare sig det finns jobb där eller inte, är bättre än landsbygden, anser de. De vill inte återvända till sina mera miserabla hembyar. Praktiskt taget varje aspekt av deras liv är föremål för myndigheternas administrativa kontroll: tillstånd att bo i kåkstaden, arbetstillstånd, ID-papper, tillstånd för barnen att gå i skola o s v. De måste vara försiktiga för att inte förlora det lilla som staden har att erbjuda dem.
Marginalerna för att överleva är så små att det inte finns svängrum för "politisk extremism" i dessa ghetton - de brödlösa vågar sällan uttala sympatier för militanta lösningar, allra helst om det rör sig om utländska och importerade politiska idéer. De har inte råd att vara revolutionärer. Å andra sidan kan dessa bidonvilles explodera i hat och terror när de brödlösa inte längre har något att förlora. Så hände i Casablanca 1965.
"Inte av bröd allena", hade någon sagt i en av den marockanske författaren Driss Chraibis noveller (på franska). Han kunde säga det, ja. Det var en bild, en symbol, men han kunde förvisso säga det. Socialisterna kunde unna sig lyxen att påstå att han behövde någonting annat än bröd. Här, i slumstaden, fanns det inget bröd. Inte en brödsmula. Ingenting annat än en upplöst och undertryckt mänsklighet, vars medlemmar lyckades utveckla sina benstrukturer men det var också allt. Och barnen, dessa skockar av barn, uppe innan solen och nakna, med utspända magar och enorma ögon, sökande efter sopor. Om de fann några brödsmulor var det Guds välsignelse. Men de fann politiska pamfietter. De förde med sig hem trakom, stafylokocker och den uppgivenhet inför varje prövning som de vuxnas ideologier pådyvlade dem. Här har dessa barn, och de som väntade på barnens återkomst, bara ett mål: att en dag kunna säga att de haft nog bröd för att leva...
Om bröd saknades fanns det skräp som samhället inte haft användning för: rostiga konservburkar och gamla, ruttna papplådor. Lådorna blev väggar och sönderklippta burkar blev skjultak. Men alla dessa levande ben väntade på en revolutionär ideologi som skulle förvandla dem till ledarsoldater... De satt hopkrupna, som lemlästade, framför sina skjul och iakttog solen som steg upp öster om "Eden" och som varje dag gick ned i väster om detta "Eden". Och utan tvivel såg de, som åt annat än bröd, längre bort än solen. Transistorapparater sköljde mysticism och statistik över zonen, produktionsnormer och hymner. Öron kunde fortfarande höra och munnar producera saliv, medan magarna smälte ljudet av allt detta livets goda; alla dessa konsumtionsvaror som öst och väst hävdar att man äger och som de kastar i ditt ansikte innan de släpper bomber och raketer. Båda var av samma ras. De kunde antingen kriga eller älska. Här fanns det en annan mänsklighet. Ibland sökte sig en solstråle ned för att lysa upp porträttet av en ledare långt inne i ett skjul. Och därför hände det: porträttet slogs i bitar och slängdes i kloakvattnet som flöt fram mellan skjulen.
Motståndet på landsbygden mot kolonialismen fanns på alla fronter: politiskt, kulturellt och även som väpnad kamp. Nationalisterna i städerna från 40-talet förde med sig politiska idéer till städerna, idéer men också partier, tidningar, fackföreningar och ideologier. Ett "modernt" borgerligt motstånd influerat av västerländsk ideologi. Souassa i Anti-Atlas lade ned sina vapen 1934 för att fortsätta motståndet under andra former och många deltog i den första viktiga industristrejken 1936. Huvudarenan för den politiska omvandlingen av souassa blev Casablanca, en stad nästan helt uppbyggd på immigranter, bland vilka berberna från Höga Atlas och Anti-Atlas var talrikt representerade. Och eftersom Casablanca är landets kommersiella och industriella centrum, blev det som hände där politiskt i hög grad synonymt med landets politiska utveckling i sin helhet.
CAIDEN
OCH
"SJÄLVSTÄNDIGHETEN"
Min mor satte mig alltså på bussen till Casablanca där min far arbetade. Efter en tid for min far tillbaka hem till Tafraoute, men jag stannade kvar och började arbeta i olika livsmedelsaffärer hos olika människor, som jag inte kände eller som inte kände min far. Jag kan ha varit mellan 5 och 6 år och man behandlade mig som en slav.
Efter att ha väckts klockan fyra på morgonen städade jag butiken och delade sedan ut tidningar och mjölk till folk som bodde i de finaste stadsdelarna. Jag fick lyfta saker som var tyngre än jag själv. Vid ett par tillfällen arbetade jag i en affär som sålde kemikalier för garnfärgning och blev sjuk i luftrören eller lungorna av att inandas kemikalierna. Då avskedades jag. Jag tjänade nästan ingenting utan arbetade endast för maten.
Som barn behandlade man mig grymt. Främst var det berberiska köpmän och ibland mina egna stamfränder som utnyttjade mig värst i hårt arbete, genom att jag måste jobba som en slav, både dag och natt. Jag både arbetade och bodde i affären. Jag fick sova knappt fyra timmar per natt. Min sovplats var under disken i affären. Så kom "självständigheten" 1956. Min far och mor var i Tafraoute och jag i Casablanca, hos min bror Mohamed, som var tonåring och som hade öppnat en liten affär. Men efter några månader for han också tillbaka till Tafraoute och jag måste arbeta hos andra människor. Mitt sista arbete som barn var hos en judisk familj, som hade en livsmedelsaffär i Casablanca i väntan på att flytta till Israel eller Kanada. De skickade en dotter till Israel och en son till Kanada för att sondera läget. Hos dem upptäckte jag hur hatiska och rasistiska judar är mot muslimer och kristna. Jag fick inte äta vid samma bord som de. De betraktade inte icke-judar som människor (Jag förklarar detta utförligare i min bok "Vad är Israel?", Kultur Förlag, Stockholm 1988, och i min bok "Israels makt i Sverige", Kultur Förlag, Stockholm 1989).
Idén att jag måste gå i skolan och utbilda mig sköt fart vid den här tiden, och jag bad en kusin att ta mig med hem till byn. Min far blev mycket arg. Han ville att jag skulle "lyckas" som "affärsman" som alla andra från trakten. Och vägen till att bli affärsman är att redan som barn börja arbeta i affär. "Du är sa konstig", sade han. Men jag ville gå i skolan, trots att han bestämde att jag skulle arbeta i byn eller i staden och inte sätta min fot i någon skola. Barnen "ska vara en snabbt lönande affär" tänkte föräldrarna då. Utan att fråga min far om lov gick jag då själv till fots ca 15 km till Tafraoute och sökte upp guvernören, "caiden", som var administrativ chef för vårt område, Tafraoute. Han hette Hadj Ahmed Ougdourt och han var unik i sitt slag i hela Marocko. Han var caid för över 80 000 människor och min far, som var shejk, var hans underordnade. Jag gick till honom och sade att jag ville gå i skolan men att min far var emot det.
Hadj Ahmed Ougdourt var nästan analfabet. Men ryktena berättar om hans liv som om det var en saga. Under kolonialtiden hade han gjort ett starkt individuellt motstånd så han sattes i fängelse i Tafraoute. Han kom ursprungligen från stammen "Issy", tre mil från Tafraoute, och hade haft en liten affär i Rabat. I fängelset var han väldigt stolt och arrogant mot den franske kaptenen eller "Qbtann", som folk kallade honom, d v s den franske militärguvernören i Tafraoute. Det berättas att Hadj Ahmed Ougdourt, som var fånge, sade till kaptenen:
"Jag skall bli chef här på din post när mitt land blir fritt". Ingen vågade då tänka på att Marocko en gång i framtiden skulle bli självständigt. Folk var så desperata och fransmännen så militärt starka att det inte var många som innerst inne trodde på en seger över dem under den rådande "maktbalansen", men Hadj Ahmed Ougdourt gjorde det. Hans enda ideologi och styrka var hans tro på Koranen. I den sekulariserade logiken råder ofta "djungelns lag". Men för en troende muslim bör styrkan vara rättvis och rättvisan vara stark för att kunna skapa en mänskligare värld. Och när självständigheten kom släpptes han ut ur fängelset och den nye marockanske guvernören i Agadir utnämnde honom till caid i Tafraoute. Han var ickekonformist, originell, mot orättvisor och mot alla former av korruption. Han började genast organisera invånarna för att bygga skolor i varje by och vägar mellan byarna, och han bestämde att tusentals olivträd skulle planteras. Han startade t o m för första gången i området ett kooperativt företag. Han såg till att allt det här gjordes utan några order uppifrån. Det var på hans eget initiativ som allt det goda skedde.
När "självständigheten" kom, hade fransmännen lurat marockanerna. De gav makten till sultanen, men styrde honom, och gav honom officerare som hade utbildats i Frankrike och arbetat i den franska armén, officerare som t ex Oufkir och Dlimi samt en hel armé som kom direkt från den franska armén. Och polisen bestod enbart av f d samarbetsmän och quislingar, som arbetat för den franska ockupationspolisen - f d förrädare, som nu satte sig på alla viktiga poster. Det enda undantaget i hela Marocko var caiden i Tafraoute, som var motståndare till kolonialväldet. Det brukade sägas om honom att "caiden 'dansar' fortare än sultanens 'musik' ". Han visade hur det skulle ha kunnat bli, om det hade varit fråga om en riktig självständighet. Han mobiliserade spontant folket och fick människor att frivilligt ställa upp för att bygga skolor och vägar utan någon administration eller budget. När allt var färdigbyggt, skickade han brev till Utbildningsdepartementet i Rabat och meddelade, att nu har vi en skola i den här byn och t o m lärare. Caidens självständiga framfart väckte stark irritation och oro hos både de provinsiella myndigheterna i Agadir och hos de centrala i Rabat. Caiden gjorde "misstaget" att ta den "nya självständigheten" på allvar. Han byggde också ett stort hem för föräldralösa och fattiga barn och det uppfördes även en skola för de barn som inte kunde studera i statliga skolor. Det kom 300 elever dit. Jag var ett av barnen som kunde börja skolan, tack vare det här hemmet och skolan som byggts av caid Hadj Ahmed. Som barn såg jag i honom en förebild och hjälte. Han hade en djup känsla för rättvisa, demokrati och mänskliga rättigheter, inte bara i ord utan framför allt i handling.
I Tafraoute startade caid Hadj Ahmed dessutom ett kooperativ, en fabrik där tiotals kvinnor fick arbete och där man tillverkade mattor. Något sådant hade inte tidigare funnits i vårt område. Inte heller hade vi haft tillgång till något bibliotek, men det såg han till att vi fick. Han lät även bygga de första offentliga toaletterna i Tafraoutes centrum, på marknadstorget Souk Larbäa. Folk hade aldrig tidigare sett några moderna toaletter. De uträttade alla sina naturbehov lite varstans, men nu började de strömma till de nya toaletterna när det var marknad på onsdagarna. Caiden höll ett tal vid invigningen av dem. Efter någon tid visade det sig att folk uträttade sina naturbehov överallt på golven inne på toaletterna, utom i de hål i golven som gjorts enbart för detta ändamål. Han samlade därför människorna till ett nytt möte en marknadsdag och höll tal igen. Han var mycket religiös och inledde som vanligt sitt tal med att prisa Gud. Sedan fortsatte han: "Varför sätter ni inte hålet mot hålet i toaletten?" Därefter sade han irriterat:
"Låt Gud visa er den rätta vägen och tack så mycket för att ni har lyssnat'', och gick därifrån.
Som ansvarig för det nya biblioteket i Tafraoutes centrum utnämnde caiden en fquih i 50-årsåldern som aldrig läst någon annan bok utom Koranen. Han hette Sidi Mahfoud. Genom att börja läsa andra och nya böcker i biblioteket rubbades Sidi Mahfouds stabila tro. Han kunde inte svara på många besvärande frågor som läsarna i biblioteket ställde till honom. Tidningarna i biblioteket började tala om ryssarnas färd till månen och Gagarins färd till rymden. Det hela blev för mycket för Sidi Mahfouds intellektuella förmåga. Efter några månader fick han en psykisk kollaps. Under en marknadsdag samlade han flera hundra personer utanför biblioteket för att hålla ett "viktigt" tal. Inför förbluffade åhörare talade han bestämt om att han "med Guds hjälp" natten innan flög till rymden och till månen där han träffade bland andra demonen ("dlmnen") Jamharosh.
Caid Hadj Ahmed, som inte tyckte om charlataner (även under psykisk kollaps), häktade Sidi Mahfoud i två dagar med utmaningen att Jamharosh skulle komma från rymden för att befria "austronauten". Och sedan sändes "rymdfararen" för psykiatrisk vård till psykiatriskt sjukhus i Agadir. Biblioteket stängdes i två månader och efter att det åter öppnats med en ny ansvarig var många rädda för att gå dit av rädsla för de demoner som drabbat Sidi Mahfoud.
Hadj Ahmed var mycket originell och han gjorde mycken nytta. Hans gärningar var som en hel kulturrevolution i området. Han kallade f d samarbetsmän och förrädare för "kolonialmaktens quislingar och nya kolonialister". De fick inga privilegier som de var vana vid, utan fick t ex stå i kö som alla andra, när de kom till hans kontor för att träffa honom. Det tyckte de inte om och det hände inte någon annanstans i landet. De rika var vana att kunna köpa allt, även myndigheterna. I resten av Marocko blev det ett slags "abort" på självständigheten. Man väntade inte tills den föddes på riktigt utan självständigheten dog och i dess ställe kom ett missfoster. Och kung Mohamed V var en fransk trojansk häst. Det var förrädare som tog över fransmännens platser och som blev de nya kolonisatörerna. Det var som om fransmännen bara bytte kläder och drog på sig en "djellaba" (den marockanska folkdräkten). Polisen till exempel, det var den gamla franska polisen som hade samarbetat med fransmännen. Och alla motståndsorganisationer, som byggts upp i kampen mot fransmännen, började nu upplösas och motståndsmännen arresteras. Koranen säger med rätta:
"När kungar tar makten i ett land, korrumperar och förstör de det och förvandlar dess fria människor till slavar. Så gör de!" Det är kolonialismen som har skapat dagens marockanska monarki och inte marockanerna själva. Islam förbjuder nämligen monarki som statsskick.
Caiden i Tafraoute, Hadj Ahmed, hann verka i fyra år (1956-1960) innan guvernören i Agadir avsatte honom på order av kungen och mördades ett år senare av kungens agenter därför att han inte kunde integreras i det korrumperade systemet i Marocko. Caiden var en del av orkestern, men han förstörde symfonien därför att han spelade sin egen stämma. Han avsattes och ersattes av quislingen caid Abdelaziz, som var sekreterare till den franske militärguvernören under kolonisationen, d v s en förrädare och blivande neokolonialist.
Det var tack vare caid Hadj Ahmed, som trodde på den islamiska demokratin "shora", som min far valdes till shejk av Tahala-stammen. I alla andra delar av landet valdes inte shejkerna utan utsågs av Inrikesdepartementet genom provinsguvernörer. En söndag, marknadsdag, i januari 1956 samlade alltså vår caid folk från Tahala-stammen till ett möte på marknaden i Souk Lhad för att välja shejk. Bland många kandidater valde Tahala-stammens invånare min far till shejk. Det var till caid Hadj Ahmed jag gick när min far vägrade låta mig börja skolan i början av 1958.
Jag var bara ett litet barn men han tog emot mig. Jag hade en skjorta på mig där en av knapparna var olik de andra. Han var pedant och perfektionist i allt. Han lade märke till min knapp! Han kritiserade allt som han inte tyckte om och ville ändra på "Vem har sytt i den knappen?", sade han. "Jag, för jag hittade inte rätt knapp", svarade jag. "Du måste hitta en liknande. Man måste göra allt rätt, för det har Profeten sagt. Allt som är värt att göras, ska göras bra och noggrant." Han gav mig en liten bok, där han samlade ett urval av citat från Profeten ("Hadith") och sade: "Man ska inte bara läsa och tänka utan handla, som profeten Mohamed gjorde". Han talade med mig som om jag var vuxen. "Det är klart", sade han, "att du ska gå i skolan. Du kan bo gratis har på internatet för föräldralösa barn." Han anmälde mig till skolan. Min far blev mycket arg men kunde inte göra något åt det, eftersom det var hans chef som hade bestämt.
Jag var kanske elva eller tolv år och flera år äldre än de andra eleverna. Jag hade ingen riktig skolväska utan bara en flätad påse, som kvinnorna använde när de handlade mat i souken. På internatskolan läste jag både dag och natt. Jag köpte stearinljus så att jag kunde läsa efter klockan tio på kvällen när man släckte på rummen. Men jag pluggade under ett täcke som med stöd av två kartonger bildade ett slags "tält" kring sängen. Klockan fyra på morgonen steg vi upp. Det var en f d marockansk underofficer i franska armén som hade hand om "disciplinen" på internatet, och han organiserade våra liv som i det militära. Tidigt på morgonen, innan vi gick till matsalen, måste vi tvätta oss i mycket kallt vatten och därefter var det morgonbön. En del av eleverna vågade inte tvätta sig på vintern, eftersom det var så kallt, utan låtsades bara. En gång, klockan halv fem på morgonen, kom caiden helt överraskande till moskén och upptäckte att några av eleverna hade skorna på sig, vilket är förbjudet i moskén. Han blev mycket arg på oss. Men han var i alla fall fantastisk och betydde väldigt mycket för mig.
Efter några veckor i första klass i skolan fick jag flytta till tredje klass tack vare att jag pluggade hårt och tack vare mina förkunskaper och min ålder. Tre månader senare fick jag flytta till sista klass, den fjärde. Vid den tiden, det var i slutet av 1958, hette utbildningsministern Mohamed el-Fassi och han tillhörde Istqlalpartiet. Han var i och för sig rätt bra. Han förespråkade snabb arabisering av utbildningen och hade beslutat att vi barn skulle lära oss Marockos historia och geografi på arabiska och inte på franska som förr. Det var bara det att det inte fanns några på arabiska utbildade lärare i dessa ämnen. De religiösa lärarna från moskéerna hade ju aldrig själva lärt sig historia eller geografi och hade ej heller fått någon pedagogisk utbildning. Hur skulle de då kunna lära ut något på rätt sätt? De visste absolut ingenting om historia eller geografi. Deras enda sätt att undervisa bestod i att låta eleverna upprepa, gång på gång, det som de sade framme vid katedern.
Första gången som jag alltså kom i kontakt med Marockos geografi hade jag en lärare som hette Hadj Mohamed, som kom från en by 5 km från Tafraoute. Han såg dåligt men hade inga glasögon för han trodde bara på vad Gud hade skapat. Han vägrade till exempel att åka buss, så han färdades bara pa en av Gud skapad åsna till skolan. Varje dag kom han ridande sina fem kilometer på sin åsna till skolan. Han hängde upp landets karta framför sig på tavlan och det enda han sade var: "Här är Marocko, upprepa alla: här är Marocko. Här är Casablanca, upprepa alla. Så här har Gud skapat Marocko, upprepa alla det här tre gånger". Och så vidare. Och alla upprepade vi vad läraren hade sagt! På rasterna retade vi hans åsna
En dag kom han utan åsna och vi fick då veta att han hade gift sig och att hans fru hade ställt ett ultimatum: åsnan eller mig. Hon var yngre och "modernist". En dag en månad senare kom han ridande igen: han hade valt åsnan och skilt sig.
Jag stannade två år på den här skolan i stället för fem år. Jag fick ett intyg (diplom) på att jag hade gått igenom marockansk grundskola ("école primaire") och jag blev antagen att läsa vidare. I Tafraoute fanns inget gymnasium, (motsvarar svenskt högstadium och gymnasium) bara i Tiznit, åtta mil norr om Tafraoute, och där kostade internatet pengar medan själva undervisningen var gratis. Jag kunde alltså fortsätta vid marockanskt gymnasium ("école secondaire"), som är sexårigt och uppdelat på två stadier: det första stadiet (cours complémentaire), som är treårigt, avslutas med diplomet "Brevet"; det andra stadiet, som är treårigt, avslutas med diplomet "Baccalauréat". I Tiznit fanns bara det första stadiet. Det andra stadiet fanns endast i Agadir, 15 mil norr om Tafraoute, eller i Casablanca, 70 mil norrut.
Min far var fortfarande helt emot min skolgång, men jag talade igen med caiden som lovade att betala de 400 dirham per kvartal för det första skolåret som det kostade att bo i internatet i Tiznit. Det var mycket pengar på den tiden och han betalade ur egen ficka. Varje månad skickade han mig ett brev och uppmuntrade mig att studera vidare. I slutet av mitt första skolår på Collége Tiznit avsattes caiden. För att kunna fortsätta det andra skolåret på samma skola i Tiznit sade rektorn, en elak och grym fransman som hette Pruvost, att det enda sättet att få ett stipendium för att fortsätta i andra årskursen var att underteckna ett kontrakt, genom vilket jag förband mig att avsluta mina studier och arbeta som lärare vid grundskolan ("école primaire") efter de tre första åren på gymnasiet. Men då skulle jag inte få gå de tre sista åren och alltså inte få ut någon "Baccalauréat", som behövdes för inträde till universitetet. Jag ville inte gå med på hans förslag, men han blev arg och tvingade mig. Men jag ville verkligen inte bli lärare för småbarn. Jag drömde om att göra som Nasser: kämpa för frihet och mot sociala orättvisor genom att avskaffa monarkin. Jag skrev på kontraktet men beslöt mig för att i alla fall rymma från skolan i Tiznit.
På grund av allt vad jag upplevde som barn av orättvisor mognade jag ganska tidigt och blev snabbt politiskt medveten och tog redan då i skolan i Tafraoute en bestämd politisk ställning. Jag har alltså inte läst i böcker om orättvisorna utan lag har själv upplevt dem.
I slutet av mitt första skolår i Tiznit avsattes caid Hadj Ahmed och dog ett år senare under mystiska omständigheter i sin by Issy, fyra mil söder om Tafraoute. Folk säger att det var kungens agenter som mördade honom. Lokalt var caiden för mig ett exempel på att det är möjligt att handla och göra någonting för att skapa social rättvisa och demokrati. Globalt och nationellt var Nasser min idol, som i handling visade att det är möjligt att avskaffa och besegra kolonialismen, neokolonialismen och monarkin, som är toppen av en pyramid i ett korrumperat, tyranniskt och diktatoriskt system. Marockanska politiska partier är en del av systemet och består av en korrumperad elit, som själv är kulturellt och intellektuellt kolonialiserad och korrumperad.
När jag lyssnade på Nassers politiska tal i Tafraoute via radio "Arabernas röst" från Kairo, kände jag att Nasser uttryckte precis mina idéer och att hans dröm var min och att han är muslimernas och arabernas ledare. Redan då kände jag, fast jag fortfarande bara var ett barn, att jag måste kämpa med Nasser för att skapa en rättvisare värld och en bättre framtid, d v s förändra världen! Men hur? Genom att först utbilda mig som min idol och min ledare Nasser, tänkte jag. Men utbildningen i Tiznit skulle bara ge mig behörighet att bli lärare i grundskolan och därmed kraftigt begränsa mina möjligheter att förverkliga min dröm om att göra en större insats för mitt land.
Jag känner mig som en världsmedborgare. Jag är emot den trånga nationalismen, särskilt den aggressiva och rasistiska. Nationalismen är en sjukdom som man ska försöka bli av med så fort som möjligt om den har varit nödvändig i en defensiv kamp för att befria sitt land eller sitt folk. Men den aggressiva och rasistiska nationalism som i Europa utgjort grunden till chauvinism, expansionism och hat, denna sorts nationalism och rasism är en perversion och en skam.
Min beundran för Nassers kamp - lika långt från Marocko som Sverige är - var ett sätt att redan tidigt som barn befria mig från den trånga marockanska nationalismen. Med det synsättet kände jag mig inte främmande när jag kom till Sverige. Jag är först och främst en människa och för människan kämpar jag var än jag lever.
Eftersom det inte gick att tala med den diktatoriske
rektorn, som bestämt att jag bara skulle få
läsa i tre år, bestämde jag i all hemlighet att
göra en liten "kupp". Den franske rektorn var elak och
slog eleverna som om de vore djur. Först måste jag
dock ha med mig ett intyg på att jag hade läst
två år pa högstadiet (alltså
"école secondaire"). En dag i oktober 1960 sade jag till
läraren att jag skulle städa i klassrummet. Jag fick
nycklarna till skolsalen och gick till ett skåp som
innehöll pärmarna med våra betyg. Jag tog mina
papper och dagen därpå steg jag upp mycket tidigt
och lämnade skolan. Jag hade inte ett öre på
fickan men lyckades få lift till Casablanca med en
busschaufför som kände till min far i Tafraout.
ALLT SOM VANLIGT I HEMBYN
Byn Douar Ait-Mar nära Tafraoute är bara en av Tahala-stammens 20 byar, men den var den viktigaste därför att stammens ledare, min far, bodde här.
M'barek Ben Moussa, min far, gjorde den här dagen vad han brukade göra: han vattnade sina grönsaker när han inte tog emot den jämnt flytande strömmen av bybor och stamfränder som kom till honom för att klaga över oförrätter eller be om råd. Över oräkneliga koppar sött mintté lyssnade stamhövdingen på vad de besökande hade att anföra, och sedan försökte han på bästa sätt att medla i tvisterna.
Telefonen hos M'barek var byns enda. For många av de okunniga byinvånarna framstod telefonen fortfarande som något av ett mirakel. Någon gång efter lunch den här dagen kom det fram en gammal kvinna till M'barek Ben Moussa och bad att få tala i telefonen. "Vem ska du ringa till?", frågade han. "Till Gud", sade hon! M'barek Ben Moussa log men sade inget utan räckte bara luren till kvinnan som pratade med Gud om sina bekymmer med sina grannar.
I Casablanca stod min ene broder som vanligt bakom disken till sin järnaffär. Den lilla affären ligger i centrum av staden, bara ett femtiotal meter från den då på 50-talet högsta byggnaden, kallad "17-våningarshuset", i Casablanca.
Min andre broder var i sin affär för begagnade bilar och skrotbilar ute i Ben Msik, en fattig förort till Casablanca.
Min tredje broder befann sig denna dag som vanligt på sitt kontor på Finansdepartementet, där han arbetade som finansinspektör. Departementet ligger ungefär 200 meter bakom arméstaben i centrum av huvudstaden.
KUPPDAGEN
Under morgontimmarna kontrollerade jag hur mycket ammunition som jag hade på min enhet, som bestod av 17 pansarfordon av märket EBR. Jag gav också order till min adjutant att inspektera manskap, materiel och vapen. Jag försökte få det att se ut som en ren rutinåtgärd. Det hände inte något särskilt under resten av förmiddagen före lunchen med Oufkir.
Under lunchen vid tvåtiden kom vi överens om att jag skulle återvända till kasernen som planerat och stå beredd med mina fordon. Generalen skulle resa ut till flygplatsen i Salé, ungefär 15 kilometer norr om Rabat. Han skulle gå direkt till kontrolltornet och vänta där på radiokontakt med kungens Boeing. När han fått beskedet om att första stadiet av operationen var OK skulle han komma till mig på kasernen Moulay Ismail, som också tillhörde arméns pansarstab. Där skulle sedan allting börja. Han skulle komma till mig, sedan skulle jag ta befälet över kasernen och arrestera chefen för arméns pansar, överste Hatimi, ifall denne kom till kasernen. Arresteringen skulle inte innebära något problem. Det fanns andra "Fria Officerare" som skulle komma från andra städer för att hjälpa till, och jag skulle ge dem order om arresteringarna. Stämningen var sådan inom både armén och bland folket att vi räknade med att så fort det hände något så skulle alla gå med i revolten. Vår kamp skulle fungera som en tändare. Det skulle inte vara något större motstånd när kungen var borta. Oufkir var ju, teoretiskt sett, chef för alla stridskrafter och han stod på var sida. Efter ett år som försvarsminister blev Oufkir mycket populär bland unga officerare. Jag skulle arrestera den hierarkiska ledningen på kasernen Moulay Ismail och ta befälet över de andra totalt 40 pansarfordon och i 1000 man plus 20 "Fria Officerare" som skulle komma från andra enheter. Enligt vår plan skulle Oufkir ge order om alarmberedskap för alla enheter i hela landet samt i huvudstaden. Order kom redan när jag hade anlänt till kasernen efter lunchen med Oufkir, och jag kunde beordra laddning av pansarvagnarna med stridsammunition utan att det väckte uppmärksamhet. Ordern från högkvarteret kom kl 14.30. Innan Oufkir lämnade arméns högkvarter för att åka ut till flygplatsen ringde han också till överste Hatimi, som var chef för pansarstyrkorna i hela landet, och beordrade honom till flygplatsen, där vi planerade att samla alla höga chefer och ministrar "för kungens mottagning" för att arrestera dem allihopa på flygplatsen när kungen själv arresterats. Jag pratade med några officerare och skämtade lite med dem om Skhirat-kuppen. Allting skulle verka normalt, men inom mig gnagde ändå en känsla av att något skulle gå snett. Jag var inte helt hundraprocentigt entusiastisk över beslutet att skicka iväg de tre piloterna. Tänk om kungen upptäcker något via radiokontakt medan han är på väg till Marocko och blir misstänksam och ger order om att planet ska landa någon annanstans, tänkte jag. "Jag har ett alternativ", sade jag till Oufkir, medan vi åt lunch tillsammans. "Vi låter kungen landa obehindrat på flygplatsen Rabat-Salé, som jag i förväg ska omringa med min pansarenhet. Sedan arresterar jag själv honom på flygplatsen, samt alla ministrar och militära chefer som väntar på honom. Vi stänger in dem i en hangar tills vi har läget under kontroll. Alla kommer att se när vi arresterar kungen och alla ska förstå att kungens makt är bruten."
Men Oufkir sade slutligen nej till förslaget under lunchen. Om de tre piloterna inte kan tvinga kungens plan att landa ska de skjuta ned planet, tyckte han. "Det är ingen risk att de misslyckas, vår plan är 150-procentigt säker", sade Oufkir. Det var de sista orden jag hörde honom säga, innan jag åkte till kasernen Moulay Ismail. Jag satt i min pansarvagn och väntade med hela min pansarenhet från kl 15.00 den här dagen, den 16 augusti 1972. I kontrollrummet på flygvapenbasen i Kénitra stod vid samma tidpunkt vice chefen för flygvapnet, överstelöjtnanten Mohamed Amkrane, i spetsen för en grupp officerare. Från tornet kunde de följa vad som hände i luftrummet mellan Kénitra och Medelhavet. Major Kouera med två andra unga officerare hade redan flugit iväg för att i luften möta kungens Boeing på väg hem från Spanien.
STADEN
Redan innan fransmännen hade slagit ned motståndet på landsbygden hade idéerna om ett självständigt Marocko skjutit fart hos städernas intellektuella. I början av 50-talet kunde de franska ockupations-myndigheterna inte längre hålla tillbaka drömmen om självständighet, trots flitigt användande av fängelse, landsflykt, presscensur och andra former av repressiv kontroll. Ett sista desperat försök att hålla kvar kontrollen över landet var beslutet att sända sultanen Mohamed V i landsflykt, anklagad för sitt försiktiga stöd till nationalisterna. Deportationen följdes av massiva protester, med terrorism både i städer och på landsbygden på grund av existensen av två små hemliga befrielserörelser.
Det "borgerligt" dominerade Istiqlal (självständighetspartiet) försökte leda, kontrollera och modifiera den nationella vågen. Istiqlal krävde självständighet men "med fortsatta nära förbindelser med metropolen", d v s Paris. Vidare ville partiet ha tillbaka sultanen på tronen samt införa ett demokratiskt system.
Efter två år av växande protester bytte plötsligt fransmännen taktik och Marocko gavs en formell självständighet under palatsets ledning. Fransmännen var vid denna tidpunkt hårt pressade av kraven från en rad nationella befrielserörelser inom hela det koloniala imperiet. Kriget i Indokina hade demoraliserat den franska armén. Dien Bien Phus fall 1954 sammanföll med ökad aktivitet hos de nationella rörelserna i Marocko, Tunisien och inte minst i Algeriet. Att slåss samtidigt på alla dessa fronter var inte möjligt. Frankrikes erkännande av Marockos självständighet 1955 (Marocko fick officiellt självständighet 1956) följdes av två andra fall av kolonial reträtt: Tunisiens självständighet och Genéve-avtalet gällande kriget i Indokina.
NYKOLONIALISMEN
För Paris gällde det att försvara de enorma investeringarna av franskt kapital i Marocko samt att satsa alla krafter på att hålla tillbaka den växande motståndsrörelsen i Algeriet.
Före kolonialismen styrdes Marocko av s k sultaner som valdes av en grupp "ulama" (d v s religiösa auktoriteter; singularis: "alim"). Marechal Lyautey, den förste franske militärguvernören i Marocko, som var en övertygad fransk monarkist, förvandlade det marockanska sultanatet till monarki och sultanen till kung "a la francaise". Islam förbjuder nämligen monarki. När kolonialismen kom till Marocko så var det för att försvara monarkin och därför skrevs ett protektoratsavtal mellan kungen och Frankrike. Bönderna revolterade och omringade staden Fes, dåvarande sultanens huvudstad. Franska armén marscherade in i Marocko (som Sovjet gjorde 1980 i Afghanistan) för att försvara den hotade marockanska regimen.
Kolonialismen i Marocko varade i 45 år.
När den franska kolonialismen hotades allvarligt av det växande motståndet bad den om hjälp av den marockanska monarkin för att "försvara" nykolonialismen i dess nya ekonomiska, kulturella och politiska former. "Protektoratet" fortsätter men i en ny "världsordning", där imperialismen inte längre behöver använda direkta militära insatser så länge de lokala quislingarna som Hassan II, Najibullah eller Pinochet kan klara sig själva.
Efter självständigheten samlades all makt hos kung Mohamed V, tidigare sultan. Han höll de borgerliga politikerna i ledband genom att lova allmänna val "när landet var moget; ibland släppte han fram några av dem till maktens "köttgrytor" genom att slänga åt dem några platser i sin regering.
I själva verket förändrades väldigt litet av den gamla koloniala ordningen. Den försågs bara med en nationell fasad. 1958, tre år efter självständigheten, satt fortfarande franska domare i spetsen för domstolarna. Franska och judiska officerare innehade många av de högsta Posterna inom armen, franska lantbrukare satt i full kontroll på sina stora gods och franska industrimän höll i trådarna för nästan hela den moderna industrisektorn: transporter, gruvor, tillverkningsindustri, dagspress, banker, näringsliv o s v.
Handeln fortsatte att flöda i riktning mot metropolen. Den marockanska exporten var som vanligt inriktad på fosfat och apelsiner. Dyrbar utländsk valuta, som behövdes för att utveckla en industriell bas, användes i stället till import av jordbruksprodukter, såsom vete och socker, vilka lätt hade kunnat odlas på hemmaplan. I stället inriktades jordbruket ensidigt på produktion av speciella exportvaror. Utländsk valuta slösades också bort på finansiering av lyximport till en växande överklass inklusive den stora utlandskolonin.
Istiqlalpartiet samarbetade effektivt med palatset och utländska kapitalintressen för att upprätthålla ordningen och etablerade också statlig kontroll över många oberoende grupper som hade bildats under kampen för självständighet. De borgerliga politikerna var oförmögna att vrida den politiska makten ur palatsets händer.
I takt med att den ekonomiska situationen försämrades genom en ökande kapitalflykt efter självständigheten, ökade strejkerna både i antal och intensitet. Städernas arbetare, vilka hade utgjort basen i självständighetsrörelsen, var redo att slåss för något mera än bara en nationell fasad. De borgerliga politikerna svarade på arbetarnas krav med att sätta in strejkbrytare under polisbeskydd. Ledningarna för fackförbunden avlägsnade sig allt mer från lstiqlalpartiet. Till sist splittrades partiet och dess vänsterflygel blev det nya UNFP (Union Nationale des Forces Populaires). I själva verket var inte kampen inom Istiqlalpartiet ideologiskt. Det var en maktkamp som kungen själv och hans son "kronprins" Hassan (dagens Hassan Il) planerade för att splittra ett parti som skulle kunna konkurrera med monarkin om makten. Den s k vänsterorienterade delen av Istiqlalpartiet, som också bestod av opportunister och karriärister, bildade UNFP och var lika villig att samarbeta med monarkin bara de fick några "smulor" av kungens makt. Palatset kunde för en tid pacificera de nya "militanta" vänsterledarna genom att erbjuda dem flera viktiga poster i ett nytt kungligt kabinett, som bildades i december 1958, under ledning av Abdallah Ibrahim (från UNFP) som premiärminister. De viktigaste posterna som inrikesministeriet (polisen) och försvaret hölls dock alltid under kunglig kontroll. Och det var precis under denna UNFP-regering som dåvarande kronprins Hassan (arméchef) krossade den folkliga revolten i Rif genom att begå ett folkmord och ett blodbad på tusentals oskyldiga invånare i 100-tals byar i Rif-området.
Någon månad senare slog kungen till mot själva UNFP. Partiets tidningar förbjöds, mängder av dess funktionärer arresterades och Ben Barka, som befann sig utomlands, tvingades gå i exil sedan han hade anklagats för att ha deltagit i en komplott mot kronprins Hassan. Ben Barka var hovets matematiklärare åt prins Hassan (som senare blev Hassan Il). Ben Barka bidrog till att ge monarkin legitimitet genom att han, som ordförande i den första marockanska "konsultativa församlingen" (en sorts låtsasriksdag utan befogenheter), föreslog i ett officiellt tal åt Mohamed V att utnämna prins Hassan till kronprins trots att Marocko aldrig har haft en ärftlig monarki. I maj 1960 upplöste kungen sin regering och tog själv över posten som regeringschef.
Palatset motsatte sig en utveckling av industrin och också en fortsatt utbyggnad av städerna: båda faktorerna skulle kunna leda till att den sociala basen breddades för antirojalister. En sådan utveckling skulle också kunna stärka den nationella flygeln inom det marockanska borgerskapet, något som i så fall skulle kunna leda till krav på en verklig pluralism och på parlamentarism och därmed ett minskat inflytande för det kungliga palatset.
Kungen valde därför att satsa på landsbygden, genom att finansiera stora och kostsamma projekt som stärkte de stora feodala jordägarnas inflytande på de många smås bekostnad. Nya stora dammanläggningar och bevattningsprojekt gav tillfälliga arbeten åt landsbygdsproletariatet, men när projekten var färdiga skapades ekonomiska fördelar främst för de stora jordägarna, vilka nu lättare kunde satsa på produktion av exportprodukter på större och bördigare åkrar.
Det europeiska storkapitalet var fullt tillfreds med detta program. Kapitalet hade tre huvudintressen i Marocko: en fortsatt tillströmning av billig arbetskraft till fabrikerna i norra Europa, en närbelägen marknad för industrivaror och fortsatt försvar av redan gjorda investeringar. Den ökande satsningen på turism, det näst viktigaste projektet för nyinvesteringar, stimulerade byggandet av hotell, tillverkning av luftkonditioneringsapparater, flygplatser, bussar o s v.
Det kungliga industriprogrammet backades också upp av andra viktiga makter, som de franska och amerikanska regeringarna, starka franska industriintressen samt internationella finansorgan som IMF och Världsbanken.
Genom kung Mohamed V:s död i februari 1961, tog Hassan II hela makten och utnämnde sig själv till kung. Under den första delen av 1962 tycktes revolutionen i Algeriet vara nära en seger och i Marocko ökade entusiasmen för skapandet av ett fritt och förenat Maghreb (Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen).
I maj 1962 återvände Ben Barka och ställde sig i spetsen för partiets (UNFP:s) försök att ta igen förlorat stöd, framför allt på landsbygden. Palatset svarade med olika politiska utspel för att ta igen det politiska initiativet. En ny författning föreslogs bli antagen genom en manipulerad folkomröstning, som skulle äga rum i december 1962. Ben Barkas parti försökte övertala väljarna att bojkotta omröstningen men misslyckades:
den antogs med "överväldigande majoritet" av desperat fattiga människor med ringa kunskaper om valpolitiska finesser, manipulerade och förfalskade valresultat.
Sommaren 1962 blev den politiskt sett mest dramatiska sedan självständigheten. På några håll ute på landsbygden beslagtog bönderna mark för egen räkning. I städerna avlöste de politiska kampanjerna och demonstrationerna varandra. Rykten cirkulerade om en Algeriet-uppbackad befrielse av Marocko.
Palatset svarade med öppet förtryck. Hundratals UNFP-funktionärer arresterades och dömdes efter tortyr till långvariga fängelsestraff. En av partiets ledare, Ben Barka, befann sig än en gång utomlands och fick på nytt gå i exil. Det var bara studenterna som fortsatte att protestera. Gång på gång utmanade de regimen med strejker, demonstrationer och protester. I mars 1965 fick studenterna med sig arbetarna i upplopp som under några dagar skakade landets viktigaste städer, framför allt Casablanca. Men svagheten inom ledningen för oppositionen gjorde det lätt för de kungliga säkerhetsstyrkorna att brutalt slå ned upploppen.
Någon månad senare mördades Ben Barka i Frankrike. Bakom mordet antogs allmänt palatset i Rabat och israeliska SÄPO (Mossad) ligga i samarbete med fransk säkerhetspolis.
En lång politisk vinter inleddes i Marocko, upptinad enbart av ständigt återkommande studentdemonstrationer och regimens kontraslag. "Tövädret" satte inte in förrän 1970.
CASABLANCA IGEN
Första gången jag som barn kom ensam till Casablanca var för att arbeta som en slav, utan lön, utan bostad, utan vänner och utan några som helst mänskliga rättigheter. Detta var fallet, inte bara för mig, utan för miljoner andra barn i Marocko.
Andra gången jag kom till Casablanca var för att studera. Jag kom på natten och hade ingenstans att bo så jag sov på gatan, sittande på min väska. Jag tror att jag var fjorton eller femton år då. Följande morgon gick jag till en känd rik man, som tjänat pengar på svartabörsaffärer och på den svarta marknaden under andra världskriget. Han kom från Souss och var analfabet. Jag hade hört att det fanns ett internat för föräldralösa barn i Casablanca och att den rike mannen satt med i styrelsen för föreningen som ägde internatet. Han hette Hadj Abd och är ett exempel på den nyrika, parasiterande marockanska samhällsklassen.
Alla från Souss visste var han bodde i Casablanca så jag gick dit och knackade på. Jag sade att jag var föräldralös och att jag ville fortsätta studera men att jag inte hade några pengar. Han såg förvånad ut över att ett barn kom ensamt till honom. Först bad vi en bön tillsammans och sedan sade han att han inte trodde att det fanns någon ledig plats på internatet. Han gav mig ett papper och skickade mig till internatets direktör. Jag fick bo där tillfälligt, men måste sova på golvet. Jag var överlycklig. Det var dålig mat och dålig hygien, men jag fick ändå en plats i ett rum tillsammans med två andra elever. En av dem hette Adel. Av dem fick jag en filt som jag svepte om mig på golvet. En vecka senare fick jag en säng. När jag hade löst problemen med bostad och mat började jag leta efter en gymnasieskola. Jag gick till ett stort gymnasium som heter "Lycée Moulay Hassan" efter den dåvarande kronprinsen. Jag hade med mig mina papper och blev antagen där också, i andra årskurs. Det var så dåliga lärare i den här skolan att det kändes meningslöst därför att jag förlorade så mycket tid. Jag läste därför själv på egen hand hemma, både dag och natt. De andra eleverna hade gått åtta år i den vanliga skolan och hade inte så bråttom som jag. Jag gick ju inte i skolan för att jag måste - som fallet var för de barn som kom från rika familjer - utan för att jag ville. För mig var det nödvändigt att lyckas, annars hade jag ingen trygghet, ingen framtid. För mig var det en fråga om liv eller död.
Det var alltså läsåret 1960-61. Det gällde för mig att ta studentexamen (Baccalauréat) på snabbaste sätt. Jag började därför läsa till själva studentexamen (Baccalauréat) på egen hand. Jag skulle egentligen studera ytterligare fyra år, men redan efter det första läsåret i Casablanca började jag förbereda mig för studentexamen. Normalt skulle jag ha behövt studera fem år till i Casablanca för att komma till studentexamensnivå.
Under mitt första skolår i Casablanca skickade jag därför en ansökan till Utbildningsdepartementet med begäran om att få tentera som privatist till studentexamen. Min ansökan beviljades. I slutet av skolåret fick jag tentera och till min stora överraskning blev lag godkänd i studentexamen.
Mina klasskamrater blev kvar och skulle studera ytterligare fyra år. Efter studentexamen började jag på lärarhögskolan i Casablanca. Efter två år vid lärarhögskolan blev jag 1963 lärare vid ett gymnasium. Min byxbak hade då sannerligen inte nötts av skolbänken - låg-, mellan- och högstadiet samt gymnasiet hann jag med på tre år. Efter ytterligare två år var jag också färdig med en akademisk yrkesutbildning.
Under tiden i gymnasiet och vid lärarhögskolan i Casablanca var jag mycket upptagen av mina studier, men samtidigt läste jag mycket om politik, många böcker som påverkade mig mycket starkt och fördjupade min medvetenhet. Jag läste Koranen och några böcker av Nasser (revolutionsfilosofi), Chakib Arsalan ("Varför är muslimerna i dag underutvecklade?") och Khalid Mohamed Khalid ("Medborgare och inte slavar"). Jag läste också mycket om Nasser, Ben Bella, Abdelkrim al-Khatabi, Abdelkader al-Jazairi etc. Jag lyssnade också mycket på radio "Arabernas röst" från Kairo, medan den marockanska radion bara var en sorts ljudförstärkare av lögn och hyckleri för mig.
En bok som också påverkade mig var Victor Hugos "Les misérables" ("Samhällets olycksbarn" i sv övers), därför att jag betraktade mig själv som ett samhällets olycksbarn. Men Hugos bok inspirerar bara till tårar, inte till lösning eller handling för att förändra de sociala orättvisor som föder dessa samhällets olycksbarn! Den största inspirationen för min kamp fick jag från Koranen och från den lilla "Hadith"-boken, som caiden skänkt mig, samt från Nassers revolution mot tyranniet, kapitalismen och kommunismen.
Men eftersom hela den politiska eliten som kolonialismen uppfostrade och utbildade i Marocko var västerländsk både ideologiskt och politiskt, så blev resultatet att alla partier som bildades av denna elit efter självständigheten var västerländska: liberala, kapitalistiska eller marxistiska. Följden blev att det inte fanns någon självständig islamisk rörelse eller något islamiskt parti. Faktum är att den franska kolonialismen hade lyckats - åtminstone tillfälligt - i sin kulturella, språkliga och ideologiska ockupation. Alla tillåtna "moderna" marockanska politiska partier är en sorts franska partier. Fyrtiofem år av fransk kolonialism har skapat flera "frankofoniska" (fransktalande) generationer, som fortsätter med den franska neokolonialismen. Efter självständigheten behöver därför Marocko ytterligare 45 år för att befria sig från neokolonialismen och bilda ett befriat och självständigt islamiskt samhälle, kulturellt, ideologiskt och politiskt. Så var min känsla när jag började engagera mig för att kämpa politiskt för frihet, demokrati och social rättvisa på islamisk grund. Alla de tolererade politiska partierna och organisationerna var styrda av de rika, privilegierade neokolonialisterna och deras barn med marxistiska "masker" eller under liberal täckmantel!
1960 blev jag medlem i studenternas politiska organisation UNEM (Union Nationale des Etudiants du Maroc) och gick samtidigt med i UNFP, där jag blev medlem 1961 trots att jag var medveten om att partiets ledare var opportunister. Men det fanns inget annat alternativ. Året därpå, 1962, höll jag mitt första politiska tal på ett stort möte på Casablancas mässa. Kungen hade lagt fram ett förslag till ny konstitution och folket skulle "rösta" ja eller nej. Men det var bara ett skenval. Jag demonstrerade för en bojkott av valet. Vi ville ha en församling som valdes av folket och inte av kungen. Vi hade inga garantier mot valfusk. Jag demonstrerade och blev arresterad för första gången som militant i UNFP:s bas, medan vissa av UNFP:s ledare bokstavligen spelade poker med kungen i palatset. Dagen efter mitt tal skulle jag sitta som partiets "representant" i "Maårif", en stadsdel i Casablanca, och övervaka folkomröstningen. Jag hade lärt mig ganska mycket om valtekniska frågor och kände till reglerna.
Under själva valdagen fick ingen valkampanj föras, men på den skola där omröstningen genomfördes i vårt område åtlyddes inte den regeln - som i resten av landet. På skolgården stod en lång kö av människor som skulle rösta, av rädsla för att de skulle bli bestraffade om de inte röstade på kungen. De flesta var analfabeter. Ca 70 procent av befolkningen i Marocko kan varken läsa eller skriva. I stället representerades varje "parti" av en färg, vit för dem som ville rösta ja till förslaget. (Vitt på arabiska heter "beda", som också betyder ägg.) Jag såg en civilklädd polis, som gick runt på skolgården och skrek at människorna som stod i kö och låtsades att han sålde ägg. Han skrek åt folk att de skulle rösta "beda" och delade gratis ut kokta ägg. Jag sade till honom att han uppmanade folk att rösta "vitt" men att en sådan kampanj inte var tillåten på valdagen. Om du fortsätter, ska jag hämta bröd och "skära" det åt folket (skära betyder också bojkotta) och uppmuntra dem att bojkotta valet. Efter en stund kom två civilklädda poliser ut och arresterade mig. På polisstationen skrattade snutarna åt mig som tog "valet" på allvar. Jag satt fängslad tre dagar hos polisen. De misshandlade mig. Tortyren bestod mest i att de virade eltrådar runt mina fingrar och släppte på elström via en generator.
Tortyr är en rutinåtgärd för den anhållne hos den marockanska polisen.
Inom UNFP var jag medlem av en sektion som låg i stadsdelen Derb Ghalef i Casablanca, men jag var inte helt överens med partiets ideologi. Jag var först och främst islamist, d v s jag ville arbeta för en islamisk stat byggd på islamisk-arabisk enhet, på islam och på politisk och ekonomisk demokrati, d v s den islamiska "shoran". Partiet hade inte de här frågorna på sitt program. Partiet var inte öppet socialistiskt, inte öppet panarbaiskt och inte öppet islamiskt. Det leddes av en kamouflerad marxistisk elit. Partiet var en kompromiss mellan olika personligheter från olika intressegrupper. UNFP hade ingen klar ideologisk linje, men det hade i alla fall ett visst stöd hos folket p g a brist på annat. Samtidigt var denna ideologiska oklarhet partiets styrka. Partiet var mer en front än ett parti. Hyckleri och opportunism utgör de marockanska eliternas ideologi. År 1963 sattes hela den icke-marxistiska delen av partistyrelsen i fängelse på kungens order. Kommunisterna tog då över hela ledningen av partiet och det blev ett rent marxist-leninistiskt parti. Och det var precis vad kungen syftade till. Jag är emot kommunismen och kommunister, som bara vill gå i riktning mot det sovjetiska systemet och som alltså är emot islam och vill utplåna var kultur och skapa en ännu värre diktatur. Därför tog jag avstånd från UNFP. Tragedin i dagens Afghanistan är en bra illustration till kommunisternas syfte och metoder.
Jag kom i kontakt med Nassers idéer redan som barn då jag första gången lyssnade på Radio Kairo ("Arabernas röst"). Jag hörde talas om en officer i Egypten, som med folkets stöd hade störtat kung Farouk, avskaffat monarkin och utmanat engelsmännen som styrde landet. Före Nasser var arabvärlden uppdelad mellan fransmän och engelsmän, men nu hördes för första gången en arabisk röst, som sade att han var varken för öst eller för väst utan att han ville stå fri. "Den egyptiska huvudstaden är Kairo och inte London, Paris eller Washington", sade Nasser. Revolutionen i Egypten ägde ju rum i juli 1952, samma år som jag för första gången kom till Casablanca. Detta år utbröt också en strejk i Tunisien, varvid fransmännen dödade den tunisiske ledaren Farhat Hachad. Den händelsen fick också stor betydelse i Marocko, därför att den visade att någon hade vågat ställa sig upp mot dem som hade koloniserat arabvärlden. Den egyptiska revolutionen blev den tändande gnistan!
Jag beundrade Nasser mest när han nationaliserade Suezkanalen 1956 och sedan för hans motstånd mot Englands, Frankrikes och Israels gemensamma aggression. Men jag beundrade honom också när han gjorde slut på den korrumperade monarkin i sitt land. Jag tänkte att det skulle vara fullt möjligt att göra detsamma i Marocko. Vi ungdomar i Marocko fick information om Nassers idéer mest genom radio "Arabernas röst", som vände sig till hela arabvärlden. Hela arabvärlden lyssnade på den sändaren, och jag lärde mig mycket genom denna förstärkare för Nassers stämma som inspirerade mig till kamp mot orättvisan. Nassers, Algeriets (under Ben Bella), Irans och Afghanistans revolutioner samt dagens palestinska "intifada" är de största islamiska revolutionerna i modern tid, och de kommer att vara en inspirationskälla för kommande islamiska generationer. De har, trots alla misstag, ärligt i handling visat vad muslimerna kan åstadkomma, om de bara kunde ena sig genom en islamisk jihad (kamp) för att skapa frihet, demokrati och social rättvisa. Det är enbart de som inte gör någonting som inte riskerar att begå misstag. Det är lätt att kritisera. Men den bästa kritiken är genom handling, d v s att själv göra bättre.
När jag började min kamp fanns inget islamiskt parti i Marocko. Det fanns egentligen inget parti som passade mig helt. UNFP låg trots alla brister närmast mina idéer. Istiqlal var reaktionärt efter brytningen med UNFP och fanns mest till för att försvara överklassens privilegier. Jag tyckte också att partiet dominerades av människor från Fés, Fassi, vilka hade fått chansen att skaffa sig alldeles för stor makt, privilegier och för stort inflytande i samhället och i statsapparaten.
Med Fassi-gruppen menar jag inte någon etnisk grupp utan en privilegierad klass, som i dag har monopol på den politiska och ekonomiska makten i Marocko.
I två år bodde jag alltså på internatskolan. Jag hade inget nöjesliv och gick aldrig på bio utan jag koncentrerade mig helt på att utbilda mig. Jag måste ta igen den tid som jag hade förlorat när jag arbetade som barn. Jag har aldrig rökt, aldrig druckit vin eller sprit, aldrig tagit några droger eller rökt hasch. Jag åt mycket enkelt, åt mat bara för att överleva
- oavsett hur det smakade. Allt var mycket enkelt och okomplicerat när det gällde mitt sätt att leva trots att Casablanca är en korrumperad stad på alla sätt som vilken annan stor stad som helst.
Sista året på lärarhögskolan bodde jag hemma hos en kusin i Derb Ghalef, en fattig stadsdel i Casablanca, som är nästan som en bidonville (ett slumkvarter). Min kusin, Moh-Olhes, hade en liten affär och jag delade rum, litet som en grav, med en son till honom medan jag läste. Jag hade en cykel. Jag var mycket ensam, hade inga vänner och få kontakter. Något stort umgänge har jag aldrig haft.
När jag blev lärare i oktober 1963, på samma gymnasium i Casablanca där jag tidigare hade studerat, började jag med att undervisa mina gamla klasskamrater, vilka hade börjat sista klassen på gymnasiet. Min yrkesverksamma tid som lärare varade från oktober 1963 till oktober 1966. Jag har undervisat i Lycée Mohamed V, Lycée Fatima Zahra, Collége Chaouki och i Casablancas lärarhögskola.
Medan jag arbetade som lärare i gymnasieskolan var jag samtidigt politiskt aktiv och försökte bilda en underjordisk islamisk-nasseristisk organisation bland gymnasieeleverna i Casablanca. Det var i min skola Lycée Mohamed V (f d Lycée Moulay Hassan), som studentrevolterna 1964 och 1965 inleddes.
Jag var huvudorganisatör av revolten. Det hela startade faktiskt 1964 även om den mest kända av revolterna inträffade i mars 1965, när jag blev arresterad för andra gången.
Vi reagerade mot de sociala orättvisorna, diktaturen och tyranniet, d v s en massa akuta problem som också finns i andra länder i tredje världen. Men i Marocko fick vi aldrig de vanliga människorna, dem det verkligen gäller, att revoltera. De ville inte ens diskutera och ha åsikter om de problem som gällde dem själva. Det är som i öststaterna. Alla diktaturer är sig lika, såväl i öst som i väst. Vanliga "medborgare" i diktaturstater har "hjärntvättats" med uppfattningen att de inga rättigheter har och att arbetslöshetsproblem, orättvisor, korruption och privilegier är ett öde som inte går att ändra på. Det finns i verkligheten ingen lag i Marocko. Korruptionen har satts i system. I Marocko är korruption en regel. Icke-korruption undantag!
Hela landet var politiskt laddat och det som utlöste revolten var en ny lag, eller nya regler, som skulle begränsa vissa elevers möjligheter att studera vidare. Staten kunde inte ta emot alla som ville läsa vidare. Det var lätt att mobilisera eleverna mot dessa nya regler, som blev en direkt utlösande faktor.
Demonstrationståget utgick från vår skola. Men bara efter några hundra meters marsch började vi protestera mot statens "femårsplan" för undervisningen. Vi gick mot Utbildningsdepartementets regionala avdelning i Casablanca.
Eftersom jag var lärare och känd av eleverna, kunde jag organisera dem. Många ville att jag skulle hålla tal och förklara vad saken gällde. Man bar mig på axlarna. Jag höll ett tal men pratade mest mot diktaturen, polisstaten, regeringen, korruptionen och emot kungen. Medan jag talade fick jag veta att polisen var på väg. Jag sade att vi inte skulle vara rädda för polisen och springa därifrån som "fegisar" utan att vi skulle organisera konfrontationen mot polisen. När poliserna kom började de genast slå studenterna. Vi gick mot fattigkvarteren. Många arbetslösa anslöt sig till oss, och demonstrationen tog så småningom en rent politisk vändning. Ja, mycket snabbt gjorde den det. Centralfängelset, liksom andra offentliga byggnader, anfölls. Revolten ledde till att Casablanca under några timmar inte längre befann sig under statens kontroll.
Så började det.
Min roll i revolten var utlösande på så sätt att jag hade sett till att eleverna på skolan delade ut flygblad för att mobilisera de andra. Vi hade bildat en grupp som skulle leda de olika demonstrationstågen till olika bestämda mål. Efteråt har det hittats på en massa historier och överdrifter om min roll i revolten, och det har uppstått en del myter om vad jag skulle ha gjort. En elev sade att han hade hört att jag skulle ha tagit en buss och kört den mot centralfängelsets port i Casablanca som skulle ha sprängts. Men det var ju inte sant. När jag arresterades förhördes jag emellertid om de här ryktena, d v s för polisen var det inte rykten utan fakta. Men jag kunde bevisa att jag inte hade varit i närheten av fängelset när det hände.
Minst 500 människor dödades och massor sårades. Flera tusen arresterades.
Den här händelsen övertygade mig ännu mer om att det i en diktaturstat inte går att göra något som obeväpnad civil-person mot armé, polis och pansar. Nasser hade också som civilperson försökt göra något åt systemet men misslyckats. Jag hade trott att man kunde använda sig av opinionsbildning och demonstrationer, men de demokratiska förutsättningarna fanns inte. Jag kommer ihåg att när jag var nyutexaminerad lärare sa dröjde det sex månader innan mina kolleger och jag fick vår lön. Några andra lärare och jag beslöt oss för att protestera. Vi åkte till Rabat och satte oss ned framför Utbildnings-departementet. Vi var 30 personer och vi bara satt där som protest. Efter endast några minuter kom en hel styrka beväpnade poliser och omringade oss. En arrogant kommissarie kom fram till oss och började skratta åt oss. "Mina herrar", sade han, "tror ni att ni är i Sverige?". Det var första gången namnet Sverige, "Suéde", drog till sig min uppmärksamhet. Vid det här laget förstod jag också att det var absurt att arbeta oppositionellt med demokratiska medel för att bekämpa en diktatur. Men, tänkte jag: Om vi inte kan stoppa pansarfordonen, så kan vi köra dem. Vi, unga, behövdes för att köra dem. Jag började därför planera att försöka bli antagen som elev vid Militärakademien, som i Marocko heter "Académie Royale Militaire". Jag tänkte bli officer. Den här gången arresterades jag där jag bodde. Vid ett annat tillfälle, mars 1964, kom polisen till skolan där jag undervisade och grep mig efter en demonstration. Den gången hade jag tur, eftersom mina elever såg mig arresteras och började strejka, varför jag släpptes snabbt efter den "sedvanliga" tortyren. Poliskommissariens dotter vid namn Hsseini var en av mina elever.
Men i mars 1965 greps jag där jag bodde och eleverna visste inte vad som hade hänt. Men det faktum att jag var lärare hjälpte mig eftersom det skulle märkas om jag var borta från arbetet en längre tid. I Marocko är studerande vanligtvis mera politiskt medvetna än övriga medborgare. Om jag hade varit en vanlig arbetare, hade jag bara försvunnit för alltid; något som händer hundratals människor i Marocko. Det värsta brottet man kan "begå" i Marocko är att "syssla med politik"!
När man i Marocko arresteras för detta brott ställs vid polisförhöret de vanliga frågorna. Polisen använder alltid tortyr, även vid enkla frågor som vilken organisation man tillhör och vad man har gjort. Mot mig riktades speciella anklagelser, som att jag hade uppviglat eleverna till strejk och demonstrationer, hetsat mot kungen och missaktat monarkin och att jag hade talat för mycket om franska revolutionen på ett mot kung Ludvig XIV provocerande sätt samt att jag hade talat om islams inställning till monarki i allmänhet som säger att kungar korrumperar samhällen. Jag kommer ihåg stämningen och miljön i cellen hos polisen, den var barbarisk. Tio personer i en cell på maximalt fyra kvadratmeter. Varje halvtimme spolades vatten i ett av hörnen. Varje kvart öppnade vakten luckan i metalldörren och tittade in med lampan. Vi kände oss som råttor. Det fanns inget elektriskt ljus och det enda ljudet kom från det då och då rinnande vattnet i toaletthålet i cellens golv.
Jag släpptes efter en vecka, därför att man inte ville att eleverna skulle börja protestera igen. Alltsammans hade ju börjat i skolorna och myndigheterna ville undvika fler oroligheter och strejker.
Varje gång som jag lämnade polishuset, kände jag mig allt mer maktlös och försvarslös som obeväpnad civilperson. Så lätt polisen hade kunnat döda mig när jag satt i cellen som de hade gjort med hundratals andra.
FÖRSTA REVOLTEN
I revoltförsöket den 16 augusti 1972 var jag direkt inblandad i både planeringen och i själva operationen för att ta kontroll över huvudstaden Rabat samt arméstaben, Inrikesdepartementet och radio- och TV-stationen. Men jag var redan indirekt inblandad i det första misslyckade revoltförsöket som ägde rum den 10 juli 1971. Det är samma hemliga organisation, "De Fria Officerarna" ("Les Officiers Libres"), som jag tillhör, som organiserade de två operationerna. Av säkerhetsskäl och för att skydda dem som fortfarande är verksamma i den marockanska armén kan jag inte avslöja alla hemligheter kring planerna och min roll i det hela.
Om "kuppförsöket" den 10 juli 1971 kan jag berätta följande:
Denna dag, som var en helgdag, befann jag mig på mitt officersrum på Moulay Ismail-förläggningen i Rabat. Jag var försjunken i läsningen av en bok "La technique d'un coup d'Etat" ("Teknik för en statskupp") av en författare som jag inte kommer ihåg) när jourhavande officer, kapten Mazouz, rusade in i rummet och upprört varskodde mig om att alarmberedskap hade proklamerats. Jag drog snabbt på mig min stridsuniform, samlade mina mannar och gav order om att de skulle hoppa i sina pansarvagnar. Klockan var 15.00. Soldaten, som hade hand om nycklarna, var tillfälligt frånvarande. Jag lät forcera metallporten till ammunitionsförrådet i avsikt att lasta ombord stridsammunition för de i 7 pansarvagnar som utgjorde min enhet.
Just då fick jag syn på överstelöjtnant Saad, stabschefen för pansarbrigaden, som kom körande i en svart bil genom stora entrén på kasernen. Han åtföljdes av överste Abaroudi, chef för den kungliga marinen. De var civilklädda. Upprörda och i panik ropade Saad till mig: "Vi kommer från palatset i Skhirat. Det kungliga palatset har anfallits av civila som är beväpnade. Många har dödats. Träng fram till palatset. Åk huvudvägen och skjut alla som är beväpnade".
Jag visste att "De Fria Officerarnas" organisation hade gett överstelöjtnant Mohamed Ababou i uppdrag att organisera en operation tillsammans med general Madbouh för att störta kungen. Men inga andra, utom de som var direkt inblandade i själva operationen fick veta när, var och hur. Så jag visste inte exakt vad som hade hänt.
I spetsen för min kolonn, stående i det öppna pansartornet, lämnade jag Moulay Ismail-förläggningen. Jag var lycklig vid tanken på att despotens högborg hade anfallits, även om jag fortfarande var osäker på vilka som låg bakom attacken. Samtidigt var jag olycklig och kände skam över att ha varit overksam medan mitt lands öde avgjordes. Jag önskade att jag hade varit med i attacken mot palatset! Det skulle ha varit en ära för varenda en som kämpar för friheten att delta i störtandet av tyranni.
Fast besluten att inte lyda order utan hjälpa upprorsstyrkorna med mitt eget pansar, beslöt jag att ta kustvägen, som jag tyckte var kortare, till palatset. Genom detta olyckliga och ödesdigra beslut räddade jag troligen omedvetet kungen. Jag fick senare veta att lastbilarna med de revolterande soldaterna återvände till Rabat via huvudvägen, medan min pansarkolonn tog sig fram kustvägen från Rabat till Skhirat. Om jag hade valt deras väg, skulle jag ha förenat mig med dem och tack vare förstärkningen av mina 17 pansarvagnar skulle säkert Skhirat-kuppen ha lyckats och den marockanska historiens kurs ändrats!
Kungens sommarpalats heter Skhirat och är beläget vid Atlantkusten ett par mil söder om Rabat på vägen till Casablanca. Denna sommareftermiddag var kustvägens omgivningar fyllda av badande människor och folk på utflykt. Nyfikna människor klev ut framför mina pansarvagnar. Visste de redan att en tragedi höll på att fullbordas vid det kungliga palatset? På väg till palatset fick jag besked om att de revolterande soldaterna var kadetter från min gamla militärskola i Ahermoumou, där man utbildar underofficerare och där jag var kompanichef, lärare och ledare för mina gamla klasskamrater från Militärakademien. De leddes av en av mina gamla chefer, överstelöjtnant Ababou, alltså chef för denna underofficersskola. Jag blev ännu mer förtvivlad. Det var vid deras sida jag skulle ha stått under attacken mot palatset. I stället var jag på väg in i slutfasen på vad som verkade vara en katastrof.
Så nådde mig beskedet att en av kuppledarna, general Madbouh, var död. Det var Madbouh som en gång hade gjort det möjligt för mig att bli militär. det hade av en slump dragit mig till två män, Ababou och Madbouh, som innerst inne hade haft samma tanke som jag: att störta monarkin, som för mig symboliserar det onda i Marocko.
Jag tänkte tillbaka på den tid när jag hade beslutat mig för att bli officer. Den enda normala vägen till officersbananär via Militärakademien (den kungliga officersakademien) i Meknés. Jag anmälde mig dit på hösten 1965. Några dagar senare bortfördes Ben Barka på öppen gata i Paris. Ben Barka var en typisk sofistikerad fransk socialist i "marockanska kläder". Han var en blandning av typerna Francois Mitterand och Edgare Faure (d v s Ben Barka en vänstermachiavellist + en högermachiavellist, á la francaise). Som opportunist hade han hjälpt Hassan Il till makten för att sedan bli offer för Hassans tyranni. "Nej", tänkte jag, "Ben Barkas väg leder bara till marockanska palatset och Paris. Jag måste ga in i armén för att få en verklig möjlighet till en radikal lösning på Marockos problem."
Vid Militärakademien upplyste man mig om att jag behövde utbildningsministerns medgivande för att jag skulle få ge mig in på en militär karriär, eftersom jag var lärare. Man vägrade ge mig tillstånd. Under ett år uthärdade jag motvilligt motgången och arbetade vidare som lärare i Casablanca. Vid slutet av skolåret 1965-1966 försökte jag än en gång bli antagen vid Militärakademien. Jag sökte upp Försvarsdepartementet, där jag träffade minister Ahrdan, en franskutbildad quisling, som var officer i den franska armén under kolonialtiden. Som politiker efter självständigheten blev han en sorts politisk rikspajas och ideologisk charlatan. Ahrdan hänvisade mig till kabinettsekreteraren och generalsekreteraren i Försvars-departementet, som hade direkt kontakt med kungen. Han var major och hette Ben Haroche, en sionistisk jude som var den verklige makthavaren näst kungen i det marockanska Försvarsdepartementet. Major Ben Haroche tog emot mig för att säga att jag inte hade någon chans att bli antagen till Militärakademien, men att jag i alla fall kunde ta kontakt med chefen för akademien. Dock utan resultat. Då begav jag mig till det kungliga palatset, där jag begärde audiens hos chefen för den kungliga militärstaben, general Madbouh. (Allt i Marocko fungerar via "kontakter" och korruption.) Honom lyckades jag övertyga om min "allvarliga kallelse" för militärbanan!
I två år var jag en perfekt officerselev, vilket bland annat ledde till att jag utnämndes till chefredaktör för Kungliga akademiens tidsskrift, "Le Flambau". 1968 blev jag officer. Den enda anmärkning som jag ådrog mig under tiden i Meknés var att jag, tillsammans med alla mina kamrater, vägrade att genomföra en nattmarsch. Denna olydnad, som ledde till att vi 27 blivande officerare som straff omstationerades till Ahermoumou, var planerad av "De Fria Officerarna". I Aher moumou låg skolan för utbildning av underofficerare. Den var belägen på ett högt bergsområde, 8 mil från staden Fés. Överstelöjtnant Ababou förde då befälet över skolan. Ännu en gång lät ödet mig träffa en av de män som skulle bli känd i kampen mot monarkin. Medan Ababou och Madbouh var födda i Rif-området i norra Marocko, var jag född i Tafraoute i södra Marocko.
Hade general Madbouh, när han tog emot mig i det kungliga palatset, anat min revolutionära läggning? Jag har ofta frågat mig det efter händelsen i Skhirat, dit jag kom i spetsen för mina pansarvagnar några minuter efter hans död.
Hur dog general Madbouh i Skhirat? Och varför begick överste Ababou misstaget att hastigt bege sig till Rabat och på det viset omedvetet lämna kungen nästan obevakad kvar i palatset?
Det var två frågor som snart ställdes efter det misslyckade kuppförsöket. Kanske går det aldrig att besvara frågorna. Jag var inte själv närvarande när general Madbouh dog. Med hjäIp av vittnesmål och bekännelser går det i alla fall att skissera en trovärdig bild av vad som hände inne i palatset.
Inbjudningar till kungens "födelsedagskalas" hade gått ut till medlemmar av den diplomatiska kåren, till inflytelserika utländska affärsmän på besök i Marocko samt självfallet också till medlemmar av hovet, likaså till den kungliga regeringen och de olika ministerierna. Festen var ännu ett bevis på den närmast ofattbara lyx som kungen omger sig med.
Så plötsligt, när gästerna står i smågrupper och konverserar med varandra, balanserande sina små tallrikar med rökt lax, hörs skottlossning på utsidan av muren. Så stormar soldater in under vilt skjutande. Den belgiske ambassadören faller dödligt sårad till golvet, medan hans kolleger lyckas ta skydd. Palatsvakter, gäster, kungen, ja, alla, tas med överraskning.
Senare ställs ytterligare en svårbesvarad fråga: Hur har överste Ababou lyckats förflytta en styrka på i 400 man från Ahermoumou till Skhirat via Fés, Meknés, Kénitra och Rabat utan att kungen fått någon som helst vetskap därom? Vilken eller vilka högre officerare har underlåtit att meddela landets högste militäre ledare, kungen, om en så omfattande trupprörelse, tvärs över norra delen av landet, under en hel natt? Arméstaben visste bara att Ababous skola skulle göra en sommarmanöver i Ben Slimane, några mil söder om Skhirat.
Ababou delar upp sina kadetter i två grupper inför attacken mot palatset. En grupp går till södra sidan av palatset, till höger om golfbanan som skiljer palatset från vägen, den andra gruppen tar sig fram på den vänstra sidan, norr om palatset. Då började den kungliga vakten skjuta. För att skrämma vakterna får Ababous män i norra gruppen order om att skjuta i luften. Den andra gruppen, som befinner sig söder om palatset, tror sig vara anfallen av kungliga gardet och besvarar därför elden. Medan kadetterna stormar in i palatset, skjuter de i förvirring och panik varandra, eftersom vakternas och kadetternas uniformer var likadana. De första offren faller. Det är upprörda män som bryter sig in i det kungliga palatset. Gästerna började då springa åt alla håll. Några av dem var beväpnade och började skjuta. Kadetterna besvarade elden och sköt på gästerna.
Ababou var en liten, muskulös, svartmuskig, hård man, med rykte om sig att vara obeveklig. För honom gäller det att rent fysiskt göra sig av med kungen, likvidera honom, skicka kungafamiljen i landsflykt, skjuta ett par ministrar. Kort sagt:
en blodig revolution utan kompromiss!
Den andre kuppledaren, general Madbouh, har helt andra planer. För honom är saken enkel: det gäller att omringa palatset, avväpna vakterna, tillfångata kungen och kräva att han abdikerar till förmån för en ung militärjunta.
Operationen borde kunna bli oblodig. Men på grund av ett katastrofalt missförstånd mellan Ababou och Madbouh under attacken mot palatset utbröt panik och skottlossning, vilket gjorde att operationen - oväntat - tog en blodig vändning. Och det är kanske inte så underligt att kuppen blev ett fiasko.
När general Madbouh ser vakter och gäster mejas ned av maskingevärseld, förstår han att operationen håller på att spara ur. För att kunna sitta med trumf på hand när striden är över, kanske också av inre övertygelse, måste han försäkra sig om att kungen överlever den första attacken. Han söker i folkhopen, finner kungen och uppmanar honom att gömma sig bland ett tiotal gäster i ett avlångt toalettrum bakom tronsalen.
Utanför palatset rasar eldgivningen. Madbouh har ett kort samtal med kungen. Han ber honom abdikera. "Ni kan avresa via Rabat eller Casablanca till Frankrike", sade generalen till Hassan. Kungen går med på kravet.
Hassan Il skrev under ett abdikationsdokument som man senare lär ha funnit hos den döde Madbouh? Den officiella redogörelsen från palatsets sida talar av lättförståeliga skäl inte alls om något sådant papper, nämner inte kravet på abdikation med en enda bokstav. Kungen lär ha gått med på kravet om abdikation men i sin tur ställt ett villkor: att hans familj skulle skyddas. Madbouh accepterade kravet och skickade iväg doktor Ben Aich (kungens läkare), som skulle skydda de fyra kungliga barnen, till de kungliga rummen. Sedan gav han sig själv iväg. Oufkir, som var på toaletten med kungen, bekräftade för mig att kungen gick med på abdikation utan någon som helst diskussion. Hassan var livrädd och tänkte bara på sitt och sin familjs liv. I detta ögonblick anlände överste Ababou, som letar efter kungen. Madbouh svarar lugnt att kungen gått med på att abdikera och att han, Madbouh, redan har sänt iväg kungen med eskort till Rabat. Ababou blir rasande. Han vänder sig till sin livvakt, Akka, en jätte med kalrakat huvud och armar som en gorilla och säger: "Madbouh är en förrädare, döda honom". Akka skjuter, Madbouh faller till golvet. Doktor Ben Aich, som under tiden har återkommit, träffas också av skottsalvan och faller ihop.
Nu vet ingen i palatset var kungen befinner sig. Ababou, som är övertygad om att kungen har undsluppit, samlar rasande ihop de flesta av sina soldater och beger sig i all hast till Rabat för att hinna ifatt kungen, inta riksradiostationen och slutföra planen.
Ababou lämnar kvar en liten vaktstyrka, 20 kadetter, i Skhirat. Han ger dem instruktioner: före kl 19.00 ska gästerna vara omhändertagna i palatsets militärförläggning. Där ska alla de utländska gästerna sorteras ut. Vid den tidpunkten kommer allt att vara antingen vunnet eller förlorat. Så ger sig Ababou av.
I palatset händer nästan ingenting. Chocken förlamar alla rörelser. Sa småningom upptäcker en soldat, som skulle gå på toaletten, av en ren slump kungen utan att känna igen honom. Soldaten tar mannen i den beige och rosa skjortan till några andra fångar vid en mur, där kungen lydigt sätter sig. Efter en stund går det upp för soldaten vem hans fånge är. Soldaterna var inte informerade om operationens syfte. De lydde bara order.
Kungen förstår att han inte ska skjutas, i varje fall inte av kadetten framför honom som inte hade order att skjuta honom. Situationen vänds så småningom i kungens favör. Hur? Ingen vet exakt. Oufkir säger att det var några kungliga vakter, som var kvarglömda på den andra toaletten, som befriade kungen och dödade de tjugo kadetterna. Den officiella versionen är propagandistisk och går inte att bekräfta. Överste Dlmi, som också var med Hassan på toaletten, bekräftade för mig att det var resten av det kungliga gardet som överraskande dök upp från damtoaletterna och sköt kadetterna. Marockos historia höll under några timmar på att utspelas i Skhirats toaletter.
Jag nådde Skhirat via en liten bro, där fem gendarmer avvisade icke behörig trafik. När vi kom fram till Skhirat-palatset med mina 17 pansarvagnar körde vi tvärs över golfbanan fram till palatset. Golfbanan var full av döda och sårade. Ambulanser for i skytteltrafik, förvirringen var i det närmaste total.
När jag kom fram till slottet hade kungen redan palatset under kontroll. Men han såg mycket förvirrad och rädd ut.
Jag gav order till pansarkolonnen att stanna, hoppade ned på marken och närmade mig huvudporten där det stod en grupp personer som var synbart nervösa. Bland dem var kungen i sällskap med dåvarande inrikesminister Oufkir, arméchef Bachir Bouhali och ministern general Driss Ben Omar. Tydligen var de i 7 pansarvagnarnas ankomst inte väntad. "Varifrån kommer ni, löjtnant?", frågade kungen mycket ödmjukt och nervöst. "Från Moulay Ismail-förläggningen. Var är general Gharbaoui?", frågade jag, nyfiken på att få veta vad som hade hänt min hierarkiske chef, kommendanten för pansarstyrkorna och kungens närmaste man. "Han har sårats", svarade Oufkir. "Vad händer i Rabat?", frågade han. Jag medgav att jag inte visste något och frågade vad som hänt vid palatset. Kungen var förvirrad och tittade hela tiden på Oufkir och Bachir. Oufkir frågade om han fick följa med mig till Rabat, och general Bachir frågade om han fick låna ett pansarfordon för att åka till arméstaben i Rabat. Jag gav honom tillstånd och bad Oufkir att klättra upp i min egen pansarvagn för att återvända med mig till Rabat. I pansartornet till min vagn satt jag nu sida vid sida med den som jag trodde var den grå eminensen vid palatset, den man som jag avskydde mest i världen näst Hassan II. När vi kom fram till Moulay Ismail-förläggningen lovordade Oufkir mig för mitt lugn och bad mig ringa honom. Han ville träffa mig igen.
Hämnden mot Ababous upproriska soldater och officerare blev obeskrivligt grym. Sårade kadetter begravdes levande i en massgrav. Hassan sände själv efter två lastbilar fulla med tortyrredskap för att förhöra de gripna, som var instängda på Moulay Ismail-kasernen. Bland de arresterade fanns i 3 av arméns totalt 16 generaler.
Kungen själv deltog i förhören och i tortyren. Han slog upprepade slag mot överste Chebuatis ansikte, när översten satt fastbunden vid en stol med förbundna ögon. "Vem är så feg att han slår en bunden man?", frågade översten. "Ta av honom bindeln", befallde kungen. När Chebuati fick se kungen, spottade han honom i ansiktet. "I morgon skall jag spotta på ditt lik", lovade kungen.
Den 13 juli 1971 förvandlades skjutfältet i Temara (6 km söder om Rabat) till platsen för ett blodbad. Bundna vid pålar avrättades tretton officerare med tretton skott, för varje officer, av tretton soldater. Kungen var närvarande vid avrättningen i sällskap med kung Hussein av Jordanien, som kom på blixtvisit samma dag för att närvara vid avrättningen. Laraki, premiärministern, var den förste som spottade på liken. För att visa kungen hur "duktig" han var, skar kommendant Salmi, med en kniv, av handen på en avrättad för att komma åt ett par handbojor. En bulldozer krossade kropparna och skyfflade ned dem i en massgrav.
Terrorn härskade i Marocko. Det var få officerare och underofficerare som inte hade en eller flera vänner bland offren. Vi vågade knappast tala med varandra på förläggningen. Alla misstrodde varandra.
OUFKIR
En vecka efter kuppförsöket i Skhirat fick jag besked av min brigadledning att general Oufkir väntade på mig i sin bostad i Souissi. Det var med vacklande tillförsikt som jag begav mig till honom. Men genom överste Mimoun Oubeja, vice chef för pansarbrigaden, fick jag veta att Oufkir då befann sig i arméstabens högkvarter. Jag åkte direkt dit med min bil. Jag hade på mig min stridsuniform precis som när jag träffade generalen på mitt pansarfordon. Oufkir hade just utnämnts till arméchef och försvarsminister. När jag kom till arméstaben såg jag tiotals officerare (majorer, överstar, generaler), som väntade i väntsalen på Oufkir. Jag gick först till generalens sekretariat för att anmäla mig. Major Aroub, hans sekreterare, tog emot mig. Han kunde inte dölja sin förvåning över att en liten löjtnant kom i stridsuniform utan en officiell skriftlig inbjudan för att personligen träffa försvarsministern och armé-chefen. Jag sade till honom att ministern på egen begäran bett att få träffa mig. Aroub sade till mig att generalen samma förmiddag talat väl om mig under ett stort möte med officerare från hela landet. Därefter gick Aroub in till Oufkir, som genast kom ut ur sitt rum, kramade om mig och bad mig följa med honom hem. På väg hem sade Oufkir till Aroub att han inte hade tid att ta emot de officerare som väntade på honom i väntsalen den dagen!
Tillsammans åkte vi i general Oufkirs tjänstebil, en stor svart fransk DS-bil, från arméstaben till hans villa. I bilen, som kördes av en sergeant, sade Oufkir till mig på franska:
"På senaste tiden har jag fått veta mycket om dig. Du var en duktig lärare, en duktig kadett och en modig officer". Därefter tillade han med ett stort leende: "Fransmännen har inte lärt mig arabiska, så vill du "arabisera" mig sa som du har försökt göra med general Gharbaoui?" Det kändes konstigt för mig att två marockaner talade franska med varandra (Oufkir, som var franskutbildad, hade svårt att tala arabiska), så jag svarade med ett likadant leende: "Det är svårt att frigöra sig från den franska kolonialismen som finns kvar i oss: språkligt, kulturellt och politiskt."
Civilklädd och med ögonen dolda bakom sina mörka glasögon, som han alltid bar, blev jag hjärtligt mottagen av Oufkir i hans villa. Han lovordade "det lugn och den fattning" som jag enligt honom hade visat prov på den 10 juli 1971 och frågade ut mig om min barndom och min militära karriär. Han presenterade mig för sina barn och sin lejonunge, som hette "Skhirat". Hans fru var inte hemma. Han frågade också ut mig om sinnesstämningen i armén och bland mina officerskamrater, vilket gjorde mig litet misstänksam. För att få litet betänketid innan jag bestämde mig föreslog jag att jag skulle avlägga en detaljerad rapport i frågan om tre dagar och sade: "Det jag redan nu kan säga är att armén är totalt korrumperad".
Oufkir använde all sin utstrålning för att charma den unge officer, ur leden, som jag var. Men jag var mest intresserad av vad han verkligen tänkte och frågade rakt ut: "Vad tycker du om den institutionaliserade korruption som finns i hela landet?", "Marocko går in i en svår period", försäkrade han mig. "Om kungen inte genomför djupgående sociala reformer, fruktar jag att armén förbereder fler revolter", sade han med ett listigt leende. Trots min värds dåliga rykte, släppte min misstro mot honom gradvis. "Många generaler och ministrar är korrumperade", fastslog han. "Kungens och stabernas miljö är rutten", sade han. Som exempel på "korruptionsvalpar" nämnde jag för honom namnet på en överste som var känd för att för egen del ha lagt beslag på en massa pengar från förvaltningen. "Han är en skurk som man måste göra sig av med. Han är bara en av de tusentals som plundrar Marocko", tillade Oufkir.
Jag lämnade generalen och hans lyxvilla. Jag var fastare besluten än någonsin att ingå pakt med honom, om det behövdes, för att kunna störta despoten med de blodbesudlade händerna.
Revolten i Skhirat hade förändrat Oufkir, men det visste jag ännu inte. Min egen bild av Oufkir började starkt förändras.
När jag mycket tidigt blev politiskt medveten fanns redan Oufkir på den politiska scenen. Han var chef för polisen, och polisen var själva symbolen för förtrycket. Och samtidigt - eftersom alla höga "statsmän" i Marocko gärna vill framställa sig som slavar, eller som instrument, till kungen för att kunna stiga i graderna, göra karriär - såg jag honom just som en slav och ett redskap i kungens händer, även om jag inte hade tänkt igenom det hela så noggrant. Kungen i Marocko var ju - som Ludvig XIV - själva staten och de andra var hans slavar. Hassan älskar att höra sina egna ministrar säga det traditionella:
"Ers Majestät, jag är er slav". I Marocko finns inte ministrar, bara slavar. Jag hatar tanken på att människor ska vara slavar. Jag hatar hela den enorma personkulten som finns kring kungen, hela idén om att man ska lyda blint en person. Man ska vara trogen ett ideal och sitt land. Men tyranniska monarkier och diktaturer kan inte byggas på fria människor. Så slaveriet (i olika former) är en del av marockansk monarki. T o m det kungliga svarta gardet i Marocko är bokstavligt menat slavar, som Hassans förfäder har köpt billigt i det svarta Afrika. Hassan kan aldrig på riktigt lita på marockanerna. Men det värsta med kungens slavar är att de är lika grymma och arroganta mot folket som de är lydiga slavar mot kungen! Poliser och militärer i Marocko betraktas av Hassan bara som hans privata vakthundar.
Polisen i Marocko är en terrorpolis. Eftersom Oufkir var högste polischef, ställde människorna förstås honom till svars för det som hände. Men det allra största ansvaret hade förstås kungen. Kungens närmaste man, som under en lång tid var inrikesminister, hette då Gdira. ("Gdira" betyder på arabiska "liten gryta".) Kungen är förstås den "stora grytan" ("gedra"), brukade folk säga när Gdira var inrikesminister, d v s den högste polischefen.
Nå, jag tror att mina åsikter om Oufkir delades av de flesta officerarna inom armén. Men man måste komma ihåg att Oufkir egentligen aldrig verkade i den marockanska armén. Efter självständigheten kom han direkt från den franska armén till kungliga palatset som kungens private adjutant. Sedan blev han polischef och därefter inrikesminister. Det var först efter revolten i Skhirat och sedan han blivit "militär" igen, som vi började få en annan bild av honom. Vi började ana att han var emot kungen. Vi upptäckte att han inte heller var sa allsmäktig som vi hade trott. Jag förstod t ex att det hände viktiga saker och ting inom armén som inte ens Oufkir kände till. Han visste t ex inte heller ens om att han hade blivit utnämnd till försvarsminister direkt efter Skhirat-kuppen. Det fick han höra på radion, när han var i min kasern Moulay Ismail efter att ha åkt med mig dit från Skhirat. Kungen hade då samtidigt t ex utnämnt en ny pansarchef, överste Hatimi, utan att ha talat med Öufkir, och en ny flygvapenchef, överste Lyoussi. Alla fick sina utnämningar och order direkt från kungen. Då förstod jag hur Hassan även organiserar polisen. Jag förstod också att han använde Oufkir som fasad. Vanliga medborgare utanför armén vet inget om detta.
Jag var förstås mycket skeptisk till Oufkir i början. Han måste vara mycket naiv, tänkte jag, om han tror att han kan "köpa" mig för sitt ändamål. Men han uppträdde väldig ödmjukt och sympatiskt under det första mötet. Han var inte alls den typ som jag hade tänkt mig. Privat var han raka motsatsen till sitt offentliga jag. Det fanns en stark utstrålning hos honom. Jag tror att han drevs av en stark inre känsla för rättvisa. Han hatade, instinktivt, de marockanska politikerna och eliterna som bara var ute efter att slåss om privilegierna och om Hassans "matrester"! Han såg själv på nära håll deras dubbelmoral och "kohandel" om Hassans favörer. Han var medveten om sitt dåliga rykte. "Folk tror", sade han vid ett tillfälle, "att det är jag som håller i kon medan tjuvarna mjölkar henne men sa är det inte".
Men Oufkir var en karriärmilitarist, och hans politiska idéer var enkla och instinktiva som hos en hund som instinktivt skäller mot tjuvar som hotar husse. Han hade ingen riktig medveten politisk filosofi bakom sina tankar. När han återvände till armén drogs han instinktivt till de radikala officerarna. Han var trots allt en franskutbildad officer med allt - både positivt och negativt - som det innebär! En fransk officer, efter den franska revolutionen, torde ha svårt att, i längden, acceptera att behandlas som en slav!
Fyra dagar efter mitt första besök hos honom kom jag på nytt ut till hans villa i Souissi Jag hade då med mig en rapport, full med fakta och siffror på 30 maskinskrivna sidor, en rapport som var "brännhet". I rapporten avslöjade jag korruptionen bland officerarna, hur den och den hade gjort karriär genom att använda sig av ett favorit- och mutsystem. När Oufkir hade läst rapporten noggrant låste han in den i ett kassaskåp som fanns dolt i vardagsrummets vägg. Litet nervöst frågade han mig om någon annan kände till rapporten. Jag svarade nej. "Då, sade han, ska detta stanna mellan oss" och efter en stunds tystnad sade han: "För sex månader sedan skrev jag en likadan rapport till kungen om korruptionen inom Inrikesdepartementet". Hassans svar var: "Det är inte din sak att kritisera systemet". Oufkir drog iväg med mig till sin trädgård (han var rädd för dolda mikrofoner) och sade: "Jag var inrikesminister på papperet, men i praktiken var det kungen som direkt styrde guvernörer, polisen och, genom Bel-Alem (kabinettsekreterare och generalsekreterare i Inrikesdepartementet) hela departementet. Och han (Hassan) kommer säkert att, som vanligt, göra likadant i armén och Försvarsdepartementet. Jag kan inte göra så mycket, men den här gången ska jag visa officerarna i handling att jag är mot korruptionen".
Efter middagen berättade Oufkir några historier från hovet som visade ministrarnas fjäskande och kryperi men också kungens despotism. Min värd rökte den ena cigaretten efter den andra, medan han häftigt angrep regimen. Han avslöjade för mig att den svarthyade ministern Snoussi vid en ministerkonferens hade sagt: "Jag är er slav, Ers Majestät!". I vrede hade Hassan svarat: "Det räcker inte med att säga det. Du måste vara det". Oufkir kommenterade: "Det är så dynastin alltid har betraktat sina tjänare".
Vid desserten bad mig "kungarikets andre man" att officiellt bli hans närmaste medarbetare, adjutant, för att vi skulle kunna samarbeta för att rädda Marocko. Jag accepterade på villkor att jag fick behålla kommandot över min pansartrupp. Detta beviljades mig. Från det ögonblicket blev jag hans förtrogne och var ofta i hans hem. Ministrar och generaler följde på varandra vid bordet hos denne mäktige man, som alla kallade för "generalen". Den fruktade Dlimi, som blivit chef för kontraspionage-underrättelsetjänsten, kom aldrig till generalen. Ändå trodde jag att de var vänner. Senare upptäckte jag att de snarare var rivaler, vilket kungen samvetslöst utnyttjade för att spela ut dem mot varandra.
Oufkir brukade anförtro sig åt mig när jag gjorde honom sällskap i hans bil. Generalen, som talade arabiska ganska dåligt, använde franska som livvakten i bilen inte förstod. Ibland åkte vi utan chaufför och utan livvakt. En septembernatt, kl 3 (Oufkir var en nattmänniska), tog Oufkir upp Skhirat-komplotten:
"Tusen underofficerselever skulle ha kunnat ändra Marockos historia, och landet skulle ha gått hundra år framåt i sin utveckling. Vi måste göra oss av med monarkin. Hassan håller kvar traditionerna från en dynasti som sålt landet till Frankrike och som lett Marocko in i en katastrof i början av 1900-talet. I stället för att ägna sig åt rikets affärer, är kungen just nu i Fés med sina horor. Han har ett harem på 150 kvinnor, varav en del har bortrövats på öppen gata av palatsets hantlangare. Vår monark är nedknarkad. Hans palats har blivit ett haschcentrum. Hans son, som är sju år, deltar i mötena där man kysser hans hand. Det är värre än under Ludvig XIV:s tid."
Hassan regerar Marocko, som om det vore hans privata egendom. "Det finns en anekdot från hans ungdom som belyser hans personlighet", fortsatte Oufkir. "En gång när Hassan var kronprins bad hans geografilärare honom att peka ut några länder på kartan. När den blivande Hassan II satte fingret på Marocko, sade han: "Detta är min fars gård". I Marocko finns ingen skillnad mellan statskassan och det kungliga palatsets kassa. Hassan II äger allt. Han styr landet som om det var på medeltiden och betraktar sina ministrar som slavar. Han har absolut makt.
Dessutom är han en rumlare, en vulgär man som alltid är drogad. Förutom hasch tar han också dagligen LSD. Han är även sexuellt depraverad. Han tycker om att våldta unga flickor som är oskulder, och ibland låter han röva bort flickor i Rabat som senare dyker upp i palatset. När han reser finns alltid 50-60 kvinnor i de bilar som ingår i sällskapet, och palatsvakterna har inte rätt att titta på dem. De måste vända ryggen till när bilarna kör genom porten. Hans sexuella besatthet är så stor att ministrarnas hustrur måste ha samlag med honom. Det är ett slags "tradition". Varje gång han ordnar en fest bjuder han ministrarna och deras hustrur. Festen börjar med att han kastar nävar med diamanter för att gästerna ska slåss om dem. Sedan bjuder han in kvinnorna till sina privata rum och medan ministrarna, de äkta männen, väntar lyckliga utanför ligger han med deras kvinnor. Alla ministrarna är stolta över att kunna berätta att kungen har "bra kontakt" med deras kvinnor. Det har gått så långt att han har en speciell avdelning i slottet, som har till uppgift att föra europeiska flickor till honom. Den avdelningen består av två hallickar. En av dem kallar sig "doktor Robert", den andre är en grek som är känd under namnet "Mehdi". De har rang av "resande ambassadörer", har diplomatiska pass och disponerar två privatplan för att hämta flickor från Europa. En av dem lär vara specialiserad på blondiner och den andre på brunetter. Hela Hassans hov är lika korrumperat. Hans avlidne bror, Moulay Abdallah, som var homosexuell, sökte sina "kontakter" speciellt bland ministrarnas söner. "En dag tog han med sig min egen son, Raouf, till sitt slott Ifrane, men när jag fick reda på det, så blev jag rasande och ställde till med en stor skandal", berättade Oufkir. Han berättade också om kungens möjligheter att kontrollera nästan hela drogmarknaden i Marocko. Det är ingen hemlighet. Alla i armén och inom administrationen vet att kungapalatset sedan många år är ett internationellt drogcentrum och att kungen äger all mark i Marocko där droger odlas. Eleverna vid det kungliga militära läroverket i Kénitra är alla söner till officerare i Hassans kungliga livgarde. De kallas t o m för "bahchouch", som betyder "haschischens söner". När jag var instruktör i skolan för underofficerare hos Ababou i Ahermoumou kom en hel grupp av dem dit och orsakade stora problem, eftersom de hade med sig massor av hasch, som de genast delade ut överallt. På kungens privata fester drogar sig alla och om någon minister avböjer att delta, anses han genast vara en konstig misstänkt person. När korruptionen och förfallet blir en del av systemet måste man, om man vill göra karriär, integrera sig i det, annars bryter man mot "reglerna".
Hassan har ofta kontakter med internationella smugglare. Jag minns en gång att en man, som kallade sig "doktor Bihi", kom för att träffa Oufkir. Oufkir presenterade honom för mig som "Hans Majestäts resande ambassadör". Jag märkte tydligt att t o m försvarsministern tog emot honom med en viss rädsla. Senare, när mannen hade gått, förklarade Oufkir för mig att mannens titel skulle utläsas som "drogambassadör" och att denne person organiserade de olika internationella distributionsnäten. Han fanns där i palatset och hade en speciell befattning. Marocko är ett paradis för brottslingar. Det är nog det enda landet i världen, där skurkar och skojare är välsedda.
BEN BARKA
Om Ben Barka-affären talade Oufkir med mig vid ett enda tillfälle. Han berättade då en version som många år senare skulle bekräftas för mig av Dlimi. Oufkir sade att mordet på Ben Barka var en operation som leddes direkt av kungen. Han hade utnyttjat sig av en hemlig specialpolis som Hassan II redan som kronprins hade organiserat mot sin egen adoptivfar Mohamed V. Denna polis kallas för Special Security Service, förkortat SSS. Med hjälp av SSS kontrollerar Hassan den övriga underrättelsetjänsten och t o m armén. SSS leds av general Moulay Hafid Alaoui, en medlem av kungafamiljen och en av Hassans närmaste rådgivare. SSS organiserades av CIA-och Mossad-experter. Ingen utom Hassan och hans närmaste män känner till denna polis existens och dess organisation i detalj. SSS bar ansvaret för mordet på den store nationalist-ledaren Cheik Al-Arab 1964, för kidnappningen av en exilmotståndare, Hussein Al-Manuzi på Tunis flygplats 1973 och för elimineringen av Omar Ben Jeeloun, chefredaktör för den marxistiska tidningen "Al-Moharir" (USFP:s organ). Det var alltså även SSS som låg bakom mordet på Ben Barka. Några dagar före mordet kallade Hassan till sig Oufkir och Dlimi och gav dem order att åka till Paris för att där förhandla med Ben Barka om att han skulle återvända till Marocko. Detta Paris-möte skulle egentligen vara en fälla både mot Ben Barka och mot Oufkir och Dlimi. När Oufkir och Dlimi kom till Paris upptäckte de att Ben Barka redan hade kidnappats och mördats av några franska hantlangare, yrkesmördare som Hassan via SSS lejt och betalat. Uppenbarligen ville kungen dra in Qufkir och Dlimi i affären, som kriminella, för att göra dem mer suspekta och beroende av honom. De återvände rasande till Marocko och måste utstå anklagelser från den franska regeringen om inblandning i mordet. Men general De Gaulle förstod i alla fall vad som hände och sade att den verklige ansvarige är Hassan II själv. Oufkir sade till mig att Ben Barkas kropp, på order av Hassan, hade upplösts med kemikalier men att hans huvud hade sänts till Rabat i en diplomatväska med hjälp av SSS-agenter på den marockanska ambassaden i Paris. Huvudet begravdes intill palatsmuren, mycket nära den juridiska fakulteten i Rabat. Att hugga huvudet av fienden och begrava det intill muren i ens hus är en gammal tradition i denna kungafamilj som är av gammal pirat- och banditsläkt. Det var Ben Barka, Hassans f d matematiklärare, som 1957 föreslog att Hassan skulle utnämnas till kronprins. I Hassans släkt ville man inte stå i skuld till någon "vanlig" medborgare. Hassans "farfar" t ex dödade en soldat som hade räddat honom när han, efter att ha ramlat av sin häst, höll på att drunkna i floden Souss. Hassan själv lät mörda soldaterna som räddade hans liv i Skhirat. Hassan degraderade major Assari som, efter det misslyckade Skhiratkuppförsöket, ledde attacken mot Ababou i Rabat och räddade monarkin. Hassan lät också mörda alla utländska och marockanska agenter som hjälpt till att mörda Ben Barka och sedan flytt till Marocko.
Det kan tyckas att det här är en alltför välvillig version när det gäller Oufkirs och Dlimis agerande i Ben Barka-affären. Men man måste tänka på att båda berättade allt det här för mig i förtroende och utan avsikt att det skulle publiceras. Och Oufkir var dessutom inställd på att upprätta en "dossier" för att de verkliga händelserna kring Ben Barka-affären skulle kunna avslöjas vid lämplig tidpunkt, en handling som han var redo att ta sitt ansvar för. För övrigt är det ingen hemlighet att Oufkir och Dlimi var män som hade gjort karriär genom att spela diktaturens vakthundar under många år och förtrycka Hassans fiender. Vi, "De Fria Officerarna", hade klart för oss att Oufkir och Dlimi aldrig skulle kunna spela en viktig politisk roll i Marockos framtid, men att vi ändå behövde dem. Vårt "äktenskap" med Oufkir och Dlimi var ett nödvändigt förståndsäktenskap. Oufkir och Dlimi var från början, liksom hela den marockanska armén, professionella militärer, utbildade i Frankrike för en kolonial armé. Under en demokratisk regim hade de varit "demokratiska", men de utnyttjades av Hassan efter att de hade utnyttjats av Frankrike. Det ansågs att enbart politikerna, såsom t ex Ben Barka, hade ansvaret för de politiska misstagen av den marockanska regimen, medan militärerna är verkställande soldater enligt den rådande hierarkin. Men politikerna i Marocko ville bara ha sin plats vid kungens sida för att kunna njuta av maktens fördelar. Men så småningom, när Dlimi och Oufkir insåg att kungen bara ville utnyttja dem som vakthundar och att armén utnyttjades som en polisstyrka, började de ändra sig. Kungen fick dem att fungera som en slägga i förtrycket, men en slägga får lika många slag som spiken och till slut börjar också den känna sig sårad. När de såg hur moraliskt och politiskt korrumperad Hassan och hans regim var, beslöt de att ta sitt ansvar som medborgare och människor och försöka störta honom och hans korrumperade, ruttna regim.
Jag själv skulle aldrig prostituera mig politiskt eller låta mig utnyttjas vare sig av kolonialmakten eller av neokolonialismen. Jag var aldrig helt övertygad om Oufkirs och Dlimis oskuld i Ben Barka-affären. Men Ben Barka och Oufkir var för min generation bara två sidor av samma mynt, totalt komprometterade med regimen även om de förändrades senare. Men, tänkte jag, om mitt land en gång blir demokratiskt och fritt från monarkin, kunde det vara dags att ta avstånd från Oufkir, och även bekämpa honom om det var nödvändigt. Hans avslöjanden om tillståndet vid hovet gjorde mig djupt upprörd och vid ett tillfälle sade jag, utan att kunna dölja mina känslor:
"Ni har gjort mig en stor ära genom att anförtro er åt mig. Jag är beredd att avrätta kungen i en självmordsattack". "Nej, det åtar jag mig själv, jag är inte beredd att överlåta den stora äran att avrätta mitt lands tyrann till någon annan", sade Oufkir. Hatet mot tyrannen och förtrycket är stort bland marockanerna, och Hassan symboliserar det onda i vårt land.
Från detta ögonblick hade ett förbund ingåtts mellan mig och Oufkir. Jag sov i ett rum i Oufkirs villa i Souissi och varje morgon begav jag mig till Moulay Ismail-förläggningen där jag fortfarande hade kommandot över min pansarenhet.
Min mäktige allierade var antingen mycket pratsam eller mycket tystlåten. Han talade ofta med mig om Nasser och dennes ideologiska dokument "Charte Nationale", som han kände till grundligt. Han önskade att de amerikanska baserna i Marocko skulle bort. "Den största av dem alla är det kungliga palatset", sade han. "De viktigaste neokolonialistiska baserna är inte längre militära som för den gamla kolonialismen, utan ekonomiska, kulturella och politiska", svarade jag.
PLANER FÖR EN REVOLT
Förberedelserna för vårt första kuppförsök ägde rum tre månader efter Skhirat-revolten. Både Oufkir och jag hade många planer. Generalen förklarade för mig under en biltur hur en av hans planer såg ut. Den föreföll mig både enkel och effektiv. "Hassan, som också är befälhavare, kommer nästan varje torsdag till staben för att leda kårchefernas möte. I konferenssalen finns ett förseglat kassaskåp i väggen. Jag ska låsa in en kulsprutepistol där. När Hassan anländer behöver jag bara gripa k-pisten och arrestera honom. Jag ska beordra honom: Upp med händerna! Och improvisera ett tal där jag ska be Hassan att omedelbart abdikera." Han ritade upp för mig hur rummet såg ut, var kassaskåpet fanns och visade med kryss var kårcheferna och stabscheferna satt. "När Hassan skrivit under abdikationen ska jag säga till officerarna att jag har handlat i folkets namn. Jag ska då använda en bandspelare som spelar upp en kommuniké, som du har spelat in. Sedan ringer jag till general Driss Ben Omar, post- och telegrafministern, och ber honom att ställa sig till mitt förfogande. Han kommer säkert att acceptera med glädje. Jag ringer också till Hassans bror, prins Moulay Abdallah, och under någon förevändning får jag honom att komma till staben där jag sedan arresterar honom. Jag sammankallar slutligen alla militära enheters kommendanter i huvudstadens region. Du ska vänta på mig i kontoret bredvid konferensrummet. Jag skickar efter dig och du skyndar dig med ditt pansarkompani till radio- och TV-stationen som du ska ockupera och sedan därifrån sända revolutionens första kommuniké som du redan har med dig i ett kassettband."
Med hjälp av en enkel bandspelare, som jag hade köpt i en affär i Rabat, spelade jag på arabiska in en deklaration, som jag hade låtit generalen granska. Han hade godkänt den efter några smärre ändringar. Han hade bett mig att speciellt betona orden revolution och armén i folkets tjänst. Här följer det viktigaste i deklarationen:
Frihet - politisk och ekonomisk demokrati - islamisk enhet. I Guds och i folkets namn, i rättvisans och i de mänskliga rättigheternas namn, i alla martyrers namn, för folkets rätt till självbestämmande och vilja att välja sin politiska regim och att bestämma över sitt öde, utropar vi en islamisk republik och avskaffar monarkin, som Koranen förbjuder. Vi deklarerar att tyrannen, diktatorn, dåren Hassan har dömts till döden av en provisorisk revolutionär domstol, för alla sina brott och mord mot vårt folk, och avrättats. Ett tillfälligt revolutionsråd ska provisoriskt styra landet, tills ett revolutionsråd har valts genom ett direkt, allmänt val. Armén har avväpnat kungen för att beväpna folkviljan. De som i dag står i spetsen för revolutionen kan inte trolla för att förverkliga folkets förväntningar. Vi har bara avskaffat kungen. Det är nu folkets ansvar att göra slut på dominansen och utsugningen som kommer från tusentals småkungar överallt i landet. Vi kommer hädanefter att rikta våra bajonetter mot tyrannerna och inte mot folket. |
Allt var klart för den stora dagen, en torsdag i november. Oufkir lade kulsprutepistolen och bandspelaren i kassaskåpet. Följande dag satte vi oss i en bil som kördes av en underofficer. Vi steg in på stabens gård och hälsades av hedersvakten. Jag var bestämd och entusiastisk. Oufkirs lugn imponerade på mig. Han tryckte min hand och gick in i konferensrummet. På kontoret bredvid väntade jag en halvtimme, kanske en hel timme, jag vet inte exakt. Äntligen öppnades dörren. Generalen kom fram till mig och sade med en besviken min. "Det misslyckades. Kungen ringde just och sade att han inte kommer."
I sju oändliga dagar väntade jag på nästa torsdag. Inte heller den morgonen kom kungen till det ödesdigra mötet. Oufkir meddelade att Hassan bestämt att mötena hädanefter skulle hållas i det kungliga palatset. "Låt oss avrätta honom där", föreslog jag generalen. "Det är för riskabelt", svarade han. "Vi måste hitta på en annan utväg."
Året närmade sig sitt slut när Oufkir bad kungen besöka kasernen, som är förläggning för säkerhetstjänstbrigaden "BLS" (Brigade Legere de Securité). Hassan kringgick fällan och kom inte. En annan gång väntade vi förgäves på honom på Moulay Ismail-kasernen, där jag själv har mitt pansarkompani. Det var fårets fest, "Aid el Kebir". Ännu ett inställt möte.
Vi trodde att vi skulle lyckas med vårt uppdrag i mars 1972. Hassan skulle deltaga vid en konferens i officersmässen (Cleub des Officiers). I konferensrummet fanns också en filmsal. Oufkir gömde sitt vapen där. Men kungen, som hade blivit alltmera misstänksam, kom aldrig till mötet.
Strax därefter undkom Oufkir med nöd och näppe en helikopterolycka i staden Agadir. "Hassan har låtit sabotera helikoptern", försäkrade han. I Marocko säger man att "helikoptrar är skapade för att döda generaler"!
Ett annat försök att störta kungen ägde rum i början av juni 1972. Vi tänkte låta det ske i samband med en privat mottagning, anordnad av prins Moulay Abdallah, i dennes sommarresidens, beläget ca i mil norr om Skhirat-palatset. Anledningen till denna mottagning var att fira hans utnämning till "kungens personlige representant", och enligt uppgift från Oufkir skulle kungen själv närvara vid denna ceremoni. Kl 21.00, en junikväll 1972, ringde Oufkir till mig och bad mig komma till hans villa i Souissi Väl hemma hos honom informerade han mig om att Hassan skulle anlända till prins Abdallahs sommarpalats ca kl 22. Vi bestämde oss för att utföra en överraskningsaktion mot kungen mitt under Abdallahs fest, dit Hassan skulle komma utan någon större grupp vakter. Vi skulle bara vara fyra personer:
generalen, jag och två av hans personliga livvakter. I bagageluckan i generalens BMW, lade jag fyra kulsprutor från Oufkirs vapenförråd, varav en med ljuddämpare, fyra automatpistoler, ett flertal ammunitionslådor samt två kamouflageuniformer och två skärmmössor med gradbeteckning (vi var alla civilklädda). Det skulle vara en liten privat fest och ingen skulle veta att kungen skulle komma dit. Som jag redan sagt hade en hemlig militär revolutionsdomstol dömt kungen till döden för brott mot mänskligheten, mot islam och mot det marockanska folket. Första momentet i aktionen skulle vara att avrätta kungen och arrestera de övriga festdeltagarna, och sedan skulle vi bege oss till Rabat för att slutföra aktionen med hjälp av mina pansartrupper.
Innan vi lämnade Oufkirs sovrum, där vi diskuterat de sista detaljerna inför den förestående aktionen mot kungen (klockan var då ca 22.00), kysste Oufkir den heliga Koranen och deklarerade: "Jag gör detta för mitt land". Jag tog sedan Koranen från honom, lade min hand på den och svor att jag var beredd att offra mitt liv för Guds och folkets sak mot tyranniet, orätt-visan och slaveriet.
Då vi kom till prinsens residens i Fallouka (på vägen mellan Skhirat och Rabat) blev vi överraskade av att se ett dussintal gendarmbi lar (polisbilar) framför Abdallahs sommarresidens. Det var ovanligt med sådan eskort, då kungen rörde sig inkognito. Det enda som brukar hända vid sådana kungliga fester är att gästerna dricker en massa vin och sprit. En lastbil med kungliga vakter stod parkerad på andra sidan residenset. Oufkir gick in ensam (han var inte bjuden), och jag väntade utanför medan han kontrollerade hur läget var på festen. Han kom ut två timmar senare. "Det är tekniskt omöjligt", anförtrodde han mig.
Ett annat fruktlöst försök att störta kungen planerades äga rum två veckor senare, men blev en upprepning av det första i arméstaben. Oufkir hade bett Hassan hålla ett föredrag för officerarna om "modern strategi". (Hassan tror att han förstår strategin, men det enda han har läst på allvar är Machiavellis "Fursten" och "Sions Vises Protokoll". Kungen är nämligen en stor beundrare av Machiavelli och av judarna.) Detta föredrag skulle hållas i arméstabens mäss. I planen ingick även denna gång att kungen skulle överrumplas av Oufkir under sammankomsten. Tillvägagångssättet efter avrättningen skulle vara detsamma som i planen för det första försöket. Av okända orsaker infann sig inte kungen.
För att visa revolutionens politiska tendens hade vi planerat att samma dag, när statskuppen lyckats, inbjuda journalisten Mohamed Hassanein Heykal, känd nasserist och dåvarande chefredaktr för Kairotidningen "Al-Ahram". Den islamiska väckelsen hade då inte börjat ta dagens revolutionära inriktning. Den dåvarande Islamiska Brödraskapsrörelsens ledning var mera allierad med monarkierna i Saudiarabien och Marocko än med de revolutionära krafterna.
Att Hassan inte kom till olika planerade möten berodde mest på att han var mycket upptagen med sitt privatliv och prioriterar hasch, älskarinnor och golfspel, vilket gör att han ofta är mycket "upptagen" och därför inte har så mycket tid till övers för statens affärer. Hans dagsschema ser i princip ut så här: Han stiger upp vid 11-tiden, åker och spelar golf ca kl 12.30. Medan han spelar golf, springer ministrar och höga officerare efter honom för att få hans underskrift på olika beslut. Kl 16 brukar han hålla formella mottagningar under stor TV-bevakning. (Han vill gärna synas i TV i timmar varje dag.) På kvällen är det åter dags för horor och hasch, som han ägnar sig åt till långt in på natten.
Inför den afrikanska toppkonferensen i Rabat, 1972, krävde kungen att alla militära enheter skulle vara inkallade till beredskap. Inte ens officerarna hade tillstånd att åka hem. Jag föreslog Oufkir att vi skulle göra ett nytt kuppförsök den 10juli 1972, Hassans födelsedag, dvs ett år efter kuppförsöket i Skhirat. I Skhirat skulle ceremonierna den 10 juli 1972 utspelas med sedvanlig pompa och ståt och alla de vanliga gästerna skulle vara inbjudna. Generalen avvisade min plan, men jag begav mig ändå till palatset för att själv bevittna Hassans skandalösa födelsedagsfest. Jag befann mig för andra gången i Skhirat-palatset framför kungen och lade märke till hans härjade ansikte. Utklädd till cowboy pladdrade han med sina lismande gäster. Han började festen med att, på franska, be gästerna om några minuters tystnad till minnet av offren för "förräderiet" året innan på samma plats.
Följande dag inbjöd kungen Oufkir till en mottagning, kallad "kvinnornas natt". När generalen kom tillbaka därifrån berättade han, äcklad, hur kungen som var mycket full hade kysst alla de inbjudna damerna innan han slängde åt dem en näve med diamanter. De inbjudna damerna som var ministrarnas och de högre tjänstemännens fruar eller älskarinnor hade störtat fram och knuffats för att få tag i de dyrbara stenarna på golvet. Hassan var så full och drogad att han knappt kunde stå på benen. Det var två livvakter som hela tiden hjälpte honom att stå och röra sig, medan de ropade: "Länge leve Amir al-Mouminen" ("Länge leve de trognas helige ledare")!
REVOLUTIONENS DAG
Någon gång vid 16-tiden, den 16 augusti 1972, kommer kungens privata Boeing 727, ett civilflygplan som tillhörde det marockanska flygbolaget "Royal Air Maroc" (RAM), med 100 passagerare (kungen och det kungliga hovet) ombord, från Frankrike via Barcelona, in över den marockanska kusten i närheten av staden Tétouan. Den civile piloten, Mohamed Kabbaj, ser plötsligt tre attackplan av typen Northrop F 5 närma sig. De tre planen formar en skyddseskort runt kungens plan. Kungen sitter vid ett skrivbord och spelar kort med den franske legoknekten och livvakten Sassia. Via radio gav major Kouera, som styrde ett av de tre attackplanen, order till Kabbaj att landa på Kénitras militärflygplats, men Kabbaj vägrade efter att ha rådfrågat Hassan. Plötsligt anfaller de tre eskortplanen kungens Boeing med sina kulsprutor. Kungens plan skadas i underdelen och i ena motorn, men planet kunde fortsätta sin färd. Kungen lämnar skrivbordet och rusar ut till piloterna. Han griper tag i en radiomikrofon. I ett meddelande till de anfallande piloterna utger han sig för att vara Boeing-planets radiotelegrafist. "Kungen är svårt skadad och döende", säger han i mikrofonen och ber om tillstånd att få landa på huvudstadens flygplats i Rabat-Salé för att undvika ytterligare skadade och döda ombord.
Senare skulle det visa sig att soldaterna, som hade försett attackplanen med ammunition, hade tagit fel ammunition till planen - träningsammunition i stället för exploderande raketer. Därtill fick Kouera eldavbrott i sin kulspruta. I ett sista desperat försök att tvinga ned kungens plan försökte Kouera ramma Boemgen med sitt eget plan, men han misslyckades. Hans jaktplan skadades och själv kastades han automatiskt ut ur planet med fallskärm. Skadad, och med en fraktur, greps han omedelbart av polisen nära Oulad Khalifa och fördes i ilfart som fånge till Rabat. De två andra jaktplanen flög tillbaka till Kénitrabasen för att få riktig ammunition.
Med enbart en enda funktionsduglig motor landar kungaplanet på flygplatsen i Rabat-Salé kl 16.10. Hassan var panikslagen och mycket förvirrad. Han gick ut ur planet, inspekterar därefter ett hederskompani som väntade på flygplatsen och drar sig sedan tillbaka till flygplatsens huvudbyggnad, där han stannar ca 5 minuter.
Omkring kl 16.40 dyker fyra jaktplan upp och börjar beskjuta flygplatsbyggnader och banor. Planen gör ideliga attacker. Åtta människor dödas och 47 såras, inklusive fyra ministrar som kommit för att ta emot kungen. Kungen, hans bror prins Moulay Abdallah samt poliser har under attacken sökt skydd i en skogsdunge vid sidan av flygplatsen. Abdallah och poliserna begav sig sedan iväg med bil till den franska ambassaden. Kungen tar sin tillflykt till den libanesiska ambassaden. Under tiden attackeras det kungliga palatset i Rabat av åtta andra plan från Kénitrabasen, där överste Amkrane har ledningen. Kl 16.45 dyker åtta attackplan upp i Rabats luftrum och började i vågor bomba kungliga palatset. De två piloterna som flög med Kouera och som flög tillbaka till Kénitrabasen, för att få attackammunition, tog med sig tio andra attackplan och försökte hinna i fatt kungens Boeing. Men Boemgen hade redan landat. Därför försökte de attackera kungen som då möjligen fanns på flygplatsen eller kanske redan i slottet.
Efter det att jaktplanen från Kénitrabasen besköt det kungliga palatset, och efter det att de fått veta att operationen hade misslyckats, lämnade vice flygvapenchefen Mohamed Amkrane och löjtnant Hassan Midawi, som deltog i attacken mot Boeingen och palatset, flygplatsen i Kénitra i en helikopter vars tre besättningsmän fick order att flyga till Gibraltar. De tre besättningsmännen förklarade för de brittiska officerarna att de inte hade något med kuppförsöket mot kungen att göra och bad att få återvända till Marocko. Amkrane och Midawi ansökte om politisk asyl i Storbritannien. De marockanska myndigheterna krävde deras omedelbara utlämnande. De hölls kvar tills Gibraltars guvernör, Sir Varyl Begg, efter att ha konsulterat UD i London, fattade beslutet att återlämna dem till Marocko. Skälet till utlämnandet var att de båda marockanska officerarnas närvaro i Gibraltar enligt den brittiska konservativa regeringen inte var "till det allmännas bästa".
Samtliga fem marockaner flögs tillbaka i ett plan tillhörande kungens flygvapen omedelbart efter det att beskedet om tillbakasändandet hade givits på kvällen den 17 augusti. (Amkrane och Midawi avrättades några månader senare tillsammans med elva andra piloter.)
Vice flygvapenchefen Amkrane fördes till palatset och kungen. "Du är en dödsdömd man", sade kungen. "Visste du att du bara hade 18 månader kvar att leva?"
"Jag visste att jag som alla andra ska dö en dag, men jag kände inte till något datum för min död", svarade Amkrane.
Tillfrågad om vem som låg bakom attentatet svarade Amkrane att han hade fått sina order av general Oufkir.
Inrikesministern, Mohamed Benhima, sade några dagar efter attentatet att han och de övriga ministrarna, som hade samlats på flygplatsen för att möta kungen, hade blivit förvånade då general Oufkir plötsligt lämnade dem och begav sig upp i kontrolltornet. När kungen hade landat, begärde han att Oufkir omedelbart skulle inställa sig hos honom, men Oufkir hade då redan begett sig till min kasern Moulay Ismail.
MISSLYCKAD REVOLT
{Photos}
Jag satt i mitt pansarfordon på kaserngården. Klockan var mellan 16 och 17 den 16 augusti 1972. Jag hade en kulsprutepistol samt många handgranater och var beredd att med mitt kompani slåss i flera dagar, om så behövdes. Men vad hände egentligen?
Vid 16.30-tiden såg jag plötsligt Oufkir komma infarande i hög fart i en svart bil genom kaserngrindarna tillsammans med en kapten. Jag visste inte då vad som verkligen hade hänt. Jag trodde ju att operationen hade gått som planerat och att Oufkir kom för att ta kontakt med mig för att vi skulle gå vidare med vår plan. Precis när Oufkir klev ur sin bil hörde jag att någon ropade på honom från ett kontor i närheten av där jag befann mig och sade: "Generalen, kungen vill tala med er i telefon". Jag såg Oufkir nervös gå till kontoret, men jag vet inte vad han sade till kungen; för två minuter senare satte han sig hastigt i bilen och lämnade kaserngården, utan att tala med mig.
Jag förstod inte vad som hade hänt och jag kunde inte göra någonting, som vi inte hade planerat, och jag vågade inte ta något initiativ, som kunde förstöra allt.
Ca 15 minuter senare såg jag 8 plan som anföll palatset med raketer.
Palatset i Rabat är, i Marocko, en symbol för korruption, exploatering och förtryck. Det var en fantastisk upplevelse att se attackplanen i vågor bomba denna ruttna symbol. Det var inte planerat, men jag trodde att Oufkir kanske hastigt beslutat detta utan att tala med mig.
Mina vänner bland officerarna, som var närvarande på kasernen, kom då fram till mig och frågade vad som hände. "Ska vi inte göra någonting, ska vi bara stå här och vänta?", frågade de. Men jag ville inte avslöja något för dem.
Senare fick jag veta vad som hade hänt.
När Oufkir var i kontrolltornet på Rabat-Salés flygplats fick han via radio besked från kungens plan att kungen var död. Oufkir ville då gå vidare i vår plan genom att bege sig till mig. Efter att ha tagit makten på kasernen skulle jag omringa radiostationen. Nästa steg skulle bli att jag läste upp kommunikén i radio och att Oufkir skulle sända ut sina order till alla enheter inom armén.
Men när Oufkir var på väg från flygplatsen, 15 km från min kasern, landade kungens plan. Kungens plan hade fått order från Kouera att landa pa Kénitrabasen när det befann sig över Rif-bergen i norra Marocko. Men kunge'ns pilot lydde alltså inte, och Kouera försökte då skjuta ned kungaplanet. Kouera hade sagt till de två andra piloterna via radio: "Jag ska offra mitt liv för mitt land och mitt folk". Han hade upptäckt att han hade fel ammunition, bara vanliga kulor, d v s luft-mot-mark-ammunition, vilken inte var effektiv. Han hade gett order om att planen skulle laddas med riktig, explosiv ammunition, men han var ju kommendant och laddade inte själv. Man kan bara förmoda att de vanliga soldaterna som laddade gjorde fel. De var ju analfabeter och tog kanske fel låda, eller så missuppfattade de ordern och trodde att det rörde sig om en vanlig övning. Och Kouera kontrollerade aldrig, vilket var hans misstag. Om Koueras flygplan hade varit laddade med explosiva raketer eller tändande kulor, skulle en enda raket eller kula ha räckt för att skjuta ned kungens Boeing.
När Kouera hade hoppat i fallskärm och de två andra piloterna inte heller hade lyckats skjuta ned kungens flygplan, eftersom de hade likadan ammunition, återvände de till flygbasen. När nyheten om vad som hade hänt spreds på basen, började andra piloter ropa leverop för den "islamiska republiken" och ett tiotal av dem lyfte med sina plan, och det var dem jag såg attackera det kungliga palatset. Det var alltså en improviserad panikaktion som hade överraskat och förvirrat mig och säkert också Oufkir.
Medan Oufkir alltså var på väg till kasernen landade kungen. Han och hans bror lämnade strax därpå flygplatsen. Kungen tog sin tillflykt till den libanesiska ambassaden och hans bror till den franska. Under tiden anföll planen flygplatsen och palatset, dit man trodde att kungen kanske hade flytt. När Oufkir kom till kasernen, ringde den levande "döde" kungen. Hur kunde kungen veta att Oufkir befann sig just där? Kanske gissade han! Min förläggning var den största och viktigaste i Rabat. Kanske var det slumpen som gjorde att Oufkir kom just när kungen ringde. Vad hände i Oufkirs huvud då? Det vet jag inte, man kan bara spekulera. Men när kungen ringde stod det ju klart att den första etappen i planen hade misslyckats och att det inte gick att fortsätta till den andra. Kanske tog Oufkir inte kontakt med mig, därför att han inte ville att någon uppmärksamhet skulle riktas mot mig? Kanske tänkte han att kungen inte kände till hans eller min inblandning? Kanske ville han lokalisera kungen och göra slut på honom först? Det är mycket möjligt att det var så.
Hur det än må ha varit så åkte Oufkir till högkvarteret, som ligger alldeles bredvid palatset. När planen attackerade palatset trodde kanske Oufkir att man också anföll högkvarteret. Han tog därför skydd i högkvarterets skyddsrum tillsammans med andra officerare. Kanske trodde han att han var utsatt för ett förräderi av oss unga officerare, som parallellt planerat en kupp utan hans vetskap, eftersom den attacken inte var planerad av honom. Jag blev också både arg och lycklig när jag såg planen gå till attack, för jag trodde ett ögonblick att Oufkir hade planerat detta "bakom min rygg". Samma misstänksamhet som under Skhirat-kuppen mellan Ababou och Madbouh!
Resultatet blev i alla fall förvirring. Jag stannade kvar hos min pansarenhet för att få lite klarhet i vad som hänt. Jag fick veta en sak som gjorde det hela litet klarare: den major som skulle skjuta ned kungens plan, alltså Kouera, hade tillfångatagits av polisen. Han var sårad och med en fraktur i benet fördes han direkt till Rabat. Varken Oufkir eller jag visste något om det. Officiellt var Oufkir fortfarande arméchef och låtsades inget veta om vilka som låg bakom "attentatet". Men Kouera torterades i palatset och erkände att Oufkir låg bakom. Nu var det kungens tur att låtsas att han var ovetande om kuppledarens identitet. Telefonkontakt tas igen mellan Hassan och Oufkir utan att kungen avslöjar var han finns eller att han vet något om Kouera. Hassan gav order till Oufkir att arrestera kuppmakarna.
Klockan är nu mellan 18 och 19. Allt har gått mycket fort. Oufkir ville vinna tid genom att låtsas försöka tillfångata de officerare som genomfört attacken. Han fick veta att Amkrane, tillsammans med de två andra officerarna som var med Kouera under attacken mot Boeingen, flytt med helikopter till Gibraltar och trodde alltså att Kouera hade dött. Kanske trodde han liksom jag att Kouera omkommit när hans plan störtade. Omkring kl 20 kom pansarchefen, överste Hatimi, till min kasern från palatset. Han samlade ihop oss officerare och sade, att det var några förrädare som hade anfallit kungens flygplan men att vissa av dem nu var arresterade och att allt var under kontroll. Jag tror att det var vid denna tidpunkt som kungen beordrade Oufkir att komma till palatset i Skhirat. Oufkir for dit. Jag kan bara gissa varför. Var det för att själv döda kungen? Eller för att fortsätta spela spelet?
Det är nu mörkt. Jag ger order till mina soldater. Ingen får närma sig min pansarenhet. De ska inte lyda någon annan än mig. Jag försöker också ringa till Oufkir, men han var varken i hemmet eller på högkvarteret.
Jag försökte under tiden lyssna på olika utländska radiostationer.
Tidningar, radio och TV i Marocko är till för att förvalta den "officiella lögnen". Det är fallet i alla diktaturer. Alla nyhetsmedierna i Marocko kontrolleras av kungen. När man vill få relativt objektiv information om vad som händer i Marocko så lyssnar man på utländska radiostationer, som t ex BBC och France Inter! Det är många som i dag ringer från Rabat till mig som bor i Stockholm för att fråga om det är något nytt som hänt i Marocko! Men även utländska massmedia har inget annat att rapportera än de "officiella" nyheterna.
Klockan ett på natten hörde jag i en fransk radiosändning att "det hade ägt rum ett statskuppsförsök i Marocko". Enligt radion "hade kuppförsöket letts av officerare från flygvapnet. General Oufkir hade begått självmord." Det kom som en chock för mig. Men jag måste bestämma mig snabbt i alla fall. Om han verkligen hade tagit sitt eget liv och om kungen inte visste om min inblandning kunde jag fortsätta i armén, tänkte jag.
Den marockanska radion nämnde ingenting om händelserna.
Tidigt på morgonen lämnade jag därför kasernen genom en nästan helt okänd utgång på baksidan. Via det sjukhus, som låg granne med kasernen, tog jag mig till min bil, som stod parkerad i ett garage i närheten, och for till Oufkirs bostad. Som vanligt stod det en militärvakt vid entrén framför huset.
"Är generalen hemma", frågade jag; och fick en chock när vakten svarade: "Vilken general?" "Oufkir", sade jag. "Ja, de kom med hans lik i natt. Ni kan gå in och se honom."
Jag gick in. Den första jag såg var generalens bror, Moulay Hachem, som var mycket ledsen; På vägen in mötte jag också städerskan, den svarta kvinnan som hette Coco. Tyst och gråtande följde hon mig till det "arabiska rummet", där Oufkir låg död på en säng. Han låg på rygg i sängen och hade ett vitt lakan över sig. När jag lyfte på lakanet såg jag mycket blod. Ett öga hade skjutits ut ur sin sockel med ett skott som, kunde man se, hade avlossats bakifrån. Då förstod jag att det inte var fråga om självmord. Oufkir hade skjutits till döds med ett femtiotal kulor. För ett självmord skulle det ha räckt med bara ett skott.
Därpå frågade jag Coco efter generalens väska. I den låg nämligen kassetten med vår kommuniké och hela texten som jag hade skrivit för hand. Jag måste ha tag på detta bevis. Men Coco hade inte sett till väskan. Jag frågade Oufkirs två livvakter vad som hade hänt. De berättade att de hade åkt med honom till palatset men fått vänta utanför. Efter någon timme kom general Sefrioui, som var chef för det svarta kungliga gardet, ut och sade till dem att de skulle återvända hem. "Generalen skulle komma senare", sade han till dem.
En timme efter att de kommit tillbaka till generalens villa i Souissi hade en ambulans anlänt till Oufkirs bostad. En av dem som kom med ambulansen var H'souni, som var en av polisens tortyrexperter. Han hade med sig generalens kropp. H'souni var en av dem som mördade Ben Barka.
Jag förstod nu att jag inte hade någon tid att förlora. Nu visste de allt, tänkte jag, eftersom de hade kassetten. Den fanns inte i bilen. Jag hade själv letat där. Kassetten fanns i generalens väska. Det visste jag med säkerhet.
Jag hade några hemliga papper på mitt rum på kasernen, papper som kunde kompromettera andra officerare, mina vänner. Jag for därför till kasernen och tog mig in samma väg som jag hade lämnat den. Just när jag skulle bränna mina papper kom pansarchefen in och sade att beredskapen hade sänkts. Jag skulle avväpna mina män och ge dem 48 timmars permission. Jag sade till min adjutant att mitt kompani inte skulle lyda någon annan än mig och att de skulle vänta på nya order från mig. Sedan gick jag till mitt kontor och brände papperen i handfatet. Därefter gav jag order till min adjutant att inspektera soldaterna och samla in deras vapen. Själv skulle jag bara gå på toaletten men jag skulle återkomma för inspektion. Det var på toaletten som utgången till sjukhuset fanns. Det fanns en vakt där, men jag gick fram till honom och skällde ut honom för att han skulle vara mer vaksam. Jag låtsades inspektera honom!
Efter att ha lämnat kasernen åkte jag till min franska flickvän. Jag hade inga pengar på mig och fick därför låna lite pengar av henne. Sedan jag hade tagit farväl av henne körde jag bilen till ett garage ute på stan. Där bytte jag ut uniformen mot badbyxor, jeans och tröja. Jag lämnade också kvar min pistol och mina identitetshandlingar. Långt senare fick jag veta att polisen hade brutit sig in i min flickväns lägenhet och gömt sig där tungt beväpnad i flera dagar. De trodde väl att jag skulle dyka upp senare. Hon arresterades och förhördes, men efter ingripande av den franske ambassadören släpptes hon. Hon hade inte känt till mina planer, så polisen blev tvungen att släppa henne. Men till en början fick hon inte lämna landet. Hon trodde länge att jag hade dödats.
Efter besöket hos henne och efter att jag lämnat bilen i garaget tog jag en taxi till en slumstadsdel, som heter Yakoub-el-Mansour, och där började jag min flykt.
FLYKTEN
Jag började, i min ökenvandring, gå söderut längs stranden, bort från huvudstaden. Stranden var fylld av lyckliga människor. De brydde sig inte om det som hade hänt, utan fortsatte att bada och roa sig. Jag gick längs vattenbrynet iklädd enbart badbyxor. I handen höll jag mina jeans och en tröja. Det var allt jag hade med mig på flykten. Jag lämnade bakom mig allt vad jag ägde: mitt arbete, min lön, min bostad, min bil och mitt stora bibliotek, men inte mina stora drömmar om en bättre framtid och en bättre värld att leva i!
Medan jag tänkte intensivt och mediterade över allt som hade hänt, hade jag inte glömt de stora praktiska problemen i min flykt. Jag gick hela dagen längs stranden och försökte undvika alla större vägar. Polis och militär hade troligen satt upp vägspärrar. Min första tanke var att ta mig till Saharaöknen i söder. Där kunde jag kanske leva med beduinerna tills situationen hade lugnat ned sig. Jag kom ihåg när beduinerna från Saharaöknen vandrade förbi min hemby. Min far brukade erbjuda dem att gratis få överta de övergivna hus och åkrar som lämnats kvar av människor som flyttat till städerna. Beduinerna brukade svara att det enda de äger är sin frihet och att de inte är beredda att offra den mot att bli bunden vid jord och betong!
Då, för stunden, hade jag inget egentligt geografiskt mål. Det var en helt ny situation för mig, en situation jag inte alls hade tänkt på att jag kunde hamna i allt hade gått så snabbt, och jag hade aldrig tänkt på att vi kunde misslyckas med livet i behåll! Det enda alternativ jag alltid räknat med var att antingen lyckas eller dö, inte att överleva! Jag visste att jag kunde tvingas lämna mitt land, och nu kändes det lika hopplöst svårt som att åka till månen. Jag tänkte på alla officerare som försökte fly efter Skhirat-revolten, men de blev allihopa arresterade och avrättade.
Det var den 17 augusti och jag bara gick och gick. Mellan Rabat och Skhirat går den stora riksvägen på en bro över en flod strax norr om Skhirat. Jag misstänkte att det fanns en poliskontroll vid bron och beslöt mig därför för att simma över floden mellan bron och havet. Det gick bra även om jag inte var någon duktig simmare. Men det gällde att rädda livet. Vid Skhirat måste jag lämna kusten och gå inåt landet och var då tvungen att ta mig fram längs de stora vägarna.
När jag skulle korsa riksvägen mellan Rabat och Casablanca strax efter bron fick jag syn på en man som sålde vindruvor vid vägkanten. Jag var mycket hungrig och stannade till hos mannen för att köpa lite vindruvor. "Vart går den här vägen?", frågade jag och pekade inåt mot landet. "Jag vet inte för jag är inte härifrån", sade försäljaren. Just då kom en man på moped fram till oss, och försäljaren sade att jag skulle fråga honom i stället!
- "Vad frågar du om?", sade mopedisten.
- "Jag hittar inte här. Jag kom i går från Marrakech till Rabat för att hälsa på en vän. Men min vän var inte i Rabat, så jag tänkte ta mig tillbaka till Marrakech, men jag har knappt några pengar, så jag tänkte lifta eller gå dit till fots."
- "Har du någon legitimation?", frågade han med en arrogant ton.
- "Nej, jag har tyvärr glömt att ta med mig mina ID-papper, men jag visste inte att jag skulle behöva dem."
Han var polis. Jag blev rädd. "Det är slut nu", tänkte jag, medan jag försökte dölja min rädsla.
- "Var ska du sova i kväll?", frågade polisen.
- "Jag vet inte, jag hoppas att jag blir hembjuden av någon gästfri människa."
- "Du får sova i fängelset", sade polisen och tittade på mig.
- "Jag kan väl sova var som helst", svarade jag.
- "Äh, jag har inte längre tid med dig, lille pojke", sade polisen helt oväntat. "Du har tur att jag har viktigare saker för mig i dag och inte tid med luffare, som du. Om du fortsätter den här vägen, blir du säkert arresterad i alla fall. Där vid vägspärren har de kanske tid med dig!"
I Marocko, liksom i alla andra polisstater, innebär det hög status att vara polis. Polisen sprider rädsla och terror bland medborgarna. Varje polis uppträder som en liten kung och betraktar medborgarna som djur utan några rättigheter. Så vindruveförsäljaren blev rädd och hans spontana reaktion blev därför att skänka hälften av sina druvor till polismannen.
Jag gick fort därifrån och följde en väg som han hade pekat ut, men efter kanske en mil kände jag mig trött igen. Jag kom att tänka på att polisens vägspärrar säkert - som vanligt- fanns vid in- och utfarterna till städerna och de stora samhällena.
Jag kunde nog lifta vissa sträckor och stiga av innan jag kom fram till nästa stad, som var Bouznika. Jag gick upp till stora riksvägen och stoppade en bil, som visade sig vara en olaglig "svart taxi". Chauffören ville ha tio kronor. "OK", sade jag, "men på villkor att du stannar en kilometer innan Bouznika". "Varför?", frågade han. "Därför att jag inte har någon legitimation på mig", svarade jag.
Någon kilometer innan staden bad jag honom stanna, men han lyssnade inte på mig. Jag sade åt honom en gång till men han svarade inte. Han körde ända fram till poliskontrollen. Det var ca 10 bilar före oss i kön, som väntade på att bli kontrollerade. Min chaufför ställde sig inte i kön utan körde förbi de andra bilarna direkt fram till polisen. Men chefen för gendarmerna blev arg på honom och skrek: "Fortsätt framåt, din djävla åsna, stanna inte. Nästa gång ska du stå i kön som alla andra". Det var bara för chauffören att köra vidare. Jag förstår inte varför han ville sätta fast mig. Utan vidare kommentarer fick jag honom till sist att köra mig till centrum av Bouznika. Från centrum började jag genast gå mot en skog. Mina sandaler gick sönder så jag fortsatte barfota. Det gjorde ont i fötterna, men jag fortsatte ändå så fort jag kunde. Jag gick mot sydväst ända tills natten föll på. Det blev så mörkt att jag inte kunde se något, men jag hörde vågornas brus för jag hade kommit tillbaka till Atlantkusten.
Jag bar på en dröm. Tänk, om jag kunde flyga härifrån, som en liten fågel! Tänk, bortom Atlanten finns friheten! Hur ska jag kunna ta mig dit? Det finns bara vatten mellan mig och friheten nu. Efter det drömmer jag fortfarande ibland i sömnen att jag flyger som en fågel undan den marockanska polisen. Det gjorde att sedan dess hatar jag dessa så kallade gränser mellan folk och länder, och drömde om den dagen då dessa gränser försvinner. Detta liknar förstås en utopi. Men många av vara dagars mänskliga rättigheter har varit utopier. Jag var så lycklig några år efter det när jag åkte bil genom Dalarna till Norge utan att se några gränspoliser. Jag drömmer om den dagen då gränserna försvinner mellan de islamiska länderna. Europa är redan på god väg. I dagens läge är fåglar och vilda djur i sina rörelser mera fria än vi "civiliserade" människor och på något sätt mera "civiliserade" än vi. Alla civilisationer, kulturer och religioner bör sträva efter mera frihet och mindre förbud. Jag har alltid känt mig som en världsmedborgare och tycker att människorna bör starta en internationell rörelse för att befria sig från makthavarnas bojor som berövar dem deras frihet. Makthavarna i alla länder samarbetar över gränserna för att begränsa och kontrollera människornas frihet.
Efter den misslyckade Skhirat-revolten utlämnade algeriska polisen två officerare som försökt fly till Algeriet över gränsen. Och även det "demokratiska" Storbritannien utlämnade till den marockanska polisen två officerare som lyckades fly över gränsen till Gibraltar. Dessa människor blev avrättade för att de begått brottet att kämpa för frihet.
Hundar skällde i nattens mörker. Jag var så trött. Jag lade mig ned på stranden. Det var ganska kallt och sanden var litet fuktig. Jag sov djupt några timmar, trots att hundarna skällde och Atlantens vågor brusade så starkt. Jag vaknade tidigt och började meditera igen. Den enda som kan hjälpa mig i den här svåra situationen är Gud, tänkte jag, och steg upp i mörkret och bad min morgonbön och bad Gud om hjälp. Jag tänkte: Jag gjorde som muslim bara min plikt, d v s "jihad", den största och viktigaste plikten inom islam. Den islamiska kalendern börjar med en flykt, profeten Mohameds flykt från Mecka till Medina, undan ondskans makter. Guds sändebud Jesus och Mohamed har alltid varit mina förebilder. De har fört sin kamp i fientlig omgivning där mäktiga onda krafter hade övertag och där vanliga människor var likgiltiga och passiva. Läget i dagens "islamiska länder" liknar i många avseenden det "Jahilia"-läge (d v s det korrumperade och dekadenta samhälle där människor dyrkade avgudar som utgjordes av tyranner och materiella ting) som Mohamed hade kämpat emot. Språkligt betyder ordet "Jahilia" okunnighet och obskurantism.
När jag började kämpa redan som barn, sedan som student och lärare och därefter gick in i armén var det inte för att göra karriär och komma mig upp i samhället genom att trampa på de svaga, utan det var för att förändra systemet genom att kämpa för frihet och rättvisa mot tyranniet och diktaturen. Jag upptäckte nu att det i Marocko fortfarande knappast fanns någon rättvisa att tala om. Om man har ett levande samvete, kan man inte vara lycklig i ett olyckligt samhälle som styrs av skurkar och dårar och ondskans makter. Hundarna, som jag hörde skälla i nattens mörker, symboliserade för mig de "vargar" som styrde och plundrade mitt land och nu var efter mig.
När dagen började gry, fortsatte jag min flykt söderut. Vid 10-tiden kom jag till Mohamedia, en liten stad vid kusten inte långt från Casablanca. Jag såg ut som en luffare. Mina kläder var fuktiga och smutsiga. Jag gick från stranden in till stadens centrum för att köpa en djellaba (marockansk folk-dräkt) och för att äta litet mat på ett matställe, en liten smutsig fiskrestaurang, som jag fann i ett slumområde. Det var trångt vid borden och jag hörde hur man talade om "kuppen". Polisstatens system har skapat ett hyckleri satt i system, som gör att människorna är rädda för varandra och ingen vågar tala ärligt om "politik".
Klädd i min nya djellaba som en ung bonde på väg till souken fortsatte jag därefter till Casablanca, dit jag kom någon gång på kvällen. Situationen påminde mig om den gång jag som barn kom till Casablanca från Tiznit: bostadslös, rättslös och ensam till en okänd framtid.
I Casablanca sökte jag mig ned till stranden för att hyra ett tält för första natten. Att bo på hotell var inte att tänka på, eftersom de stod under polisbevakning, även de allra sämsta. Och jag hade inte heller råd med hotell. Inte heller kunde jag söka upp släktingar eller vänner. Risken var stor att polisen hade kartlagt min bekantskapskrets och ställt den under bevakning. I Marocko vill alla vara vän med poliser och maktharvare, men oppositionella undviker de som pesten! Att vara oppositionell politiker är som att ha "aids" i Marocko.
Det var så sent när jag kom ned till stranden, Ain Diab, att jag bara lade mig direkt på sanden, nära havet. Jag kunde arresteras när som helst. Det enda jag har i behåll är mitt liv och det kan jag förlora när som helst, tänkte jag.
Det var svårt för mig att göra upp en långsiktig plan, främst därför att jag inte hade några pengar att tala om. Inte heller hade jag några ID-papper. Jag fick improvisera från timme till timme om vad jag skulle göra. Nästa dag köpte jag en peruk för 200 kronor. Nu hade jag mindre än 50 kronor kvar att leva på. Jag satte på mig peruken och gick längs stranden till en klippformation nära Ain Diab, som ligger vid havet söder om Casablanca. På dagen kan man gå ut till klipporna men på natten stiger vattnet så att klipporna bildar en liten ö. Här skulle jag vara säker under natten, tänkte jag. Bland klipporna fanns en grav för ett helgon, en "marabout". Där fanns också tält att hyra. Där borde det inte finnas några poliser eller andra kontrollanter.
Tälten kostade fem kronor att hyra per natt. Jag somnade genast men vaknade plötsligt av ljuden från några personer, som gick från tält till tält. Jag hörde att de begärde att få se på ID-papper av dem som de väckte upp. De hade en ficklampa med sig. Vad skulle jag göra?
Om jag lämnade tältet skulle de omedelbart upptäcka mig. Det återstod bara att vänta på dem. Jag lovade mig själv att inte ge mig utan strid. Jag skulle försöka att ta ett vapen från gendarmerna. Om de grep mig skulle jag snart dö, efter mycket lidande, genom tortyr. De skulle inte få ta mig levande, tänkte jag.
Jag hörde att de var på väg till mitt tält. När de kom fram, låtsades jag att jag sov. De lyste med ficklampan på mitt ansikte. Jag hade peruken på mig. Som genom ett under släckte de ficklampan, slängde igen tältfliken och fortsatte till nästa tält, där de skrek ut en ny order: "Visa era papper!" Jag förstår än i denna dag inte varför de inte frågade efter mina papper. Det var Guds vilja, tänkte jag.
Följande dag återvände jag till centrum av Casablanca. Först måste jag ha tag på pengar. Jag tänkte söka upp en kamrat, medlem i UNFP-partiet, som hette Mesfioui. När jag var med i UNFP hade vi tillsammans med bl a en annan militant, Omar Ben Jelloun, tillhört samma partiavdelning i bostadsområdet Derb Ghalef. Mesfioui var en välkänd motståndsman även under den franska kolonialismen. Jag hade tappat kontakten med honom sedan jag blev officer. Vi hade bara mötts en enda gång sedan tiden i partiet, och det var av en ren slump när jag var i armén. Eftersom jag bara kände honom som kamrat i en liten politisk partiavdelning, så antog jag att vår bekantskap inte hade kommit till myndigheternas kännedom. Jag visste att han bodde i kvarteret Maarif i Casablanca, där jag hade arbetat en gång som barn. Jag hade peruken på mig när jag sökte upp honom. När jag ringde på hans dörr, öppnades den av ett barn. Jag sade att jag ville träffa Mesfioui. "Vem är ni?", frågade barnet. "Mohamed Alaoui", svarade jag.
Det var namnet på en känd journalist på "oppositionstidningen" Al-Moharir. Jag kände inte honom, men jag visste att Mesfioui kände honom och att hans namn var bra att utnyttja.
Min kamrat, Mesfioui, kände inte igen mig. Han såg med förvåning på mig. Jag steg in i lägenheten utan att han bad mig, tog av mig peruken och sade att det var jag, Ahmed. Sedan berättade jag allt för honom. Han blev väldigt upprörd och rädd och sade: "Nu brännmärker du mig också. Nu är det slut med mig också. Varför kom du till mig?", frågade han upprört. "Jag kom hit för att jag behöver din hjälp, lite pengar bara eller några goda råd. Du har kanske någon idé om hur jag ska kunna klara mig ur den här knipan", sade jag. Han tänkte en stund och sade sedan lite lugnare men irriterat: "OK, kan du komma tillbaka om en timme?" Jag gick aldrig tillbaka till honom.
Några månader senare fick jag veta att kungen hade skickat honom till Beirut som sin personlige representant på någon kongress. Jag tror att han gick direkt till polisen och förrådde mig efter att jag varit hos honom. Jag hade litat på min intuition än en gång.
Jag sökte i stället upp en vän som jag bara träffade ibland, en advokat som var mycket religiös, en mycket moralisk och fin människa. Han var inte politiskt aktiv. Han tog emot mig mycket snällt, men hade inte mer än 400 dirham på sig. I morgon skulle han ha mera pengar, om jag ville återkomma. Jag tog de pengar som han hade på sig men ville inte komma tillbaka.
Jag gick ned till ett annat ställe vid stranden, där man hyrde ut tält. Men vakten förklarade att tälten bara var till uthyrning under dagarna, aldrig om nätterna. När jag berättade om min situation, d v s att "jag var en fattig student från Marrakech som inte hade pengar till hotell", erbjöd vakten mig att övernatta i hans eget tält som fanns uppsatt nära hans hus. Jag tackade ja. Under kvällen bjöd han mig på mat. Medan vi åt, dök hans bror upp. Jag presenterades för honom som en student från Marrakech på tillfälligt besök. De två bröderna började tala om "kuppförsöket" som då var ämnet för alla diskussioner. Den nyanlände visade sig vara en hemlig polis. Han talade om att polisen nu letade efter en officer som hade "deserterat" efter att ha deltagit i kuppen. "Hela poliskåren deltar i letandet efter honom", sade han.
Jag blandade mig inte i samtalet utan lät förstå att jag "inte var intresserad av politik". När jag reste mig för att gå ut till tältet, erbjöd sig polismannen att låta mig bo hemma hos honom några dagar, om jag ville. Han hade plats för mig. Jag tackade genast ja. Att bo hemma hos en polisman vore det bästa skyddet. Ingen skulle misstänka mig för att vara en förrymd officer. Han var ungkarl och arbetade som kriminalinspektör i marockanska SÄPO. Jag stannade två dagar hos honom. Det gällde för mig att inte bli upptäckt när jag var ute på stan under dagen. Jag bar fortfarande peruk och lät skägget växa.
Efter vistelsen hos polismannen sökte jag upp några ungdomar, som några månader tidigare hade liftat med mig till Rabat. Jag visste var de bodde, och det fanns ingen som kände till vår bekantskap.
Det var två pojkar och tre flickor som bodde ihop tillfälligt under sommarlovet, men på kvällarna kom en massa andra ungdomar dit. De bodde i en villa och föräldrarna var utomlands. Alla var "maoister". Det var då på modet liksom jeans och långt hår hos vissa ungdomar. Pa väggarna fanns bilder av Mao och Che Guevara. Men vilka "maoister"! De använde droger och rökte hasch. De flesta var bortskämda barn till mycket rika föräldrar. Jag tackade nej, när de försökte få mig att röka hasch. När jag bad mina böner, skrattade de åt mig. De tyckte att jag var "reaktionär". "Religion är folkets drog", kommenterade de mina böner. På kvällarna hade de seanser och försökte lyfta glas med tankekraft. De hade inget annat att syssla med än hokus pokus och hasch, sprit och vin. Och de hade alla långt hår. De frågade mig om jag kände till Mao. Jag svarade: "Ja. Men om den kinesiske Mao hade sysslat med hasch skulle han aldrig ha gjort någon revolution!"
Jag funderade mycket över tillståndet hos Marockos ungdom. Så fort det blev ett litet bråk t ex i Kina mellan Mao och Lin Piao, splittrades marxisterna vid universitetet i Rabat redan dagen efter upp i maoister och lin piaoister! Om det däremot blev bråk mellan Ben Barka och Ben Sedik uppstod inte genast i t ex Kina splittring i ben barkister och ben sedikister! Detta fenomen illustrerar hur vi i tredje världen är ideologiskt beroende och hur vår vänster saknar förankring i vår egen verklighet. Dessa vänsterungdomar var allihopa stolta över Maos och Castros revolutioner, men själva bara pratade och drogade de ned sig. Våra ungdomar var ofta för den västerländska ideologiska invasionen. Om det är sådana ungdomar som vara universitet och utbildningsprogram skapar, är det bättre att stänga skolorna och göra en total kulturell och ideologisk revolution. Jag är inte emot den västerländska kulturen och civilisationen. Men vi måste först existera innan vi kan samexistera. Det enda vi "kopierar" i dag från västvärlden är inte det positiva utan det negativa: skräpkultur och dekadans. Vi producerar inte, vi bara konsumerar. Vi är inte historiens aktörer utan dess objekt. Vi existerar ännu inte varken politiskt eller kulturellt. Trots alla bilder på väggarna och trots alla fina, påkostade böcker så hade deras verksamhet inget med verkligheten att göra. De satt framför bilderna av Mao och Che Guevara och onanerade politiskt och försökte inbilla sig att de arbetade politiskt. När de har "onanerat" klart, kommer de ut som funktionarer i kungliga palatset och blir "folkliga ledare" hos regimens partier.
Jag stannade hos dem i tre dygn. De lärde mig hur jag skulle få ett par nyinköpta jeans att se använda, slitna och trasiga ut med hjälp av blekmedel, metallborstar och vatten. De är rika, men vill se fattiga ut. De är rika, har alla privilegier, utgör 1 procent av de ungdomar som har råd att utbilda sig och de förbereder sig att bli revolutionära ledare över oss fattiga reaktionärer! På det här sättet stannar den politiska makten kvar hos samma släkter och samhällsklasser även efter "revolutionen".
Jag flyttade från dem för att inte dra till mig uppmärksamhet från grannarna. Men jag fick en inblick i hur marxismen utnyttjas av konservativa krafter och de härskande samhällsklasserna för att behålla makten under andra paroller och etiketter.
Vad som hände därefter och ett år framåt, kan och vill jag inte tala så mycket om. Jag bodde på många olika platser över hela landet, och jag levde under mycket svara förhållanden. Fortfarande gäller det att skydda dem som hjälpte mig, så därför kan jag inte lämna ut några detaljer. Men jag kommer att skriva en detaljerad memoarbok när omständigheterna tillåter.
Fram till mars 1973 deltog jag i förberedelserna till några gerillaaktioner i Atlasbergen i Marocko. Delar av oppositionen inom UNFP hade organiserat sig i små gerillagrupper som slog till mot säkerhetsstyrkornas posteringar ute på landsbygden. Första aktionen genomfördes den 3 mars 1973, när gerillan attackerade några polisstationer i Mellan Atlasbergen. Attacken misslyckades, 20 medlemmar av gerillan dödades. Själv deltog jag i förberedelserna som ideolog och lärare i gerillataktik. Jag litade inte helt på UNFP:s ledare, som var marxister och lätt kunde infiltreras av polisen. Jag skulle heller aldrig själv acceptera en marxistisk kommunistisk regim i Marocko.
Vår folkliga ideologi, kultur och religion, är islam. Islam garanterar vår kulturella och politiska självständighet. Marxismen är en del av den europeiska judisk-kristna kulturen och civilisationen. Hos oss leder marxismen bara till tragedier som i t ex Afghanistan och Sydjemen där marxismen behöver utländskt militärt stöd för att kunna behärska folket!
Jag gömde mig uppe i bergen en längre tid efter det att gerillan hade misslyckats med sina attacker på grund av några "marxister" som i verkligheten var infiltrerade polisagenter. Några av de andra togs tillfånga, och det blev för farligt för mig att stanna kvar. Dessutom hade de politiska motsättningarna mellan mig och dem blivit för stora. Marxismen har inte kommit till arabvärlden under Lenins tid utan under den sovjetiska statliga kommunismen, d v s under dess dekadansperiod. Så den kom till oss bara som en del av en kolonial invasion, som vilken kyrka som helst, som "missionärer" med "heliga biblar". Marxisterna analyserar inte verkliga problem vetenskapligt för att hitta lämpliga lösningar, utan de kommer med "färdiga" lösningar och letar efter problem! I Sydjemen, i Oman och i marockanska Sahara ser de "klasskamp", även om där finns bara fattiga beduiner. Våra marxister är dumma "papegojor". Marxismen är kanske en del av den organiska utvecklingen av den judisk-kristna kulturen och filosofin i Europa, men i arabvärlden och i den islamiska världen är marxisterna bara en del av en kolonial invasionsarmé: militärer och missionärer. De utgör, omedvetet, en integrerad del av den kulturella, intellektuella och filosofiska imperialismen.
Jag drömde då om att fly till Sverige. Jag kom ihåg den polischef som körde iväg mig och några andra lärare när vi krävde att få ut våra löner.
"Mina herrar, tror ni att ni befinner er i Sverige", hade han frågat. Sedan dess hade jag tänkt på Sverige och läst litet om landet och nu ville jag fly dit och begära politisk asyl i väntan på bättre tider. Det kändes meningslöst att fortsätta min verksamhet i Marocko. Om jag togs tillfånga, skulle jag också skada de av mina kamrater som fortfarande levde och var aktiva inom armén.
På ett sätt som jag inte kan avslöja här lyckades jag, så småningom, ta mig till Sverige via Paris.
Efter flykten från Marocko har jag i pressen lämnat olika versioner om hur jag lyckades ta mig ut ur landet. Det är för att medvetet försöka förvilla polisen i Marocko och för att skydda dem som hjälpte mig. Det finns till och med mycket högt uppsatta officerare som bistod mig, general Dlimi till exempel var själv inblandad. Jag hade visserligen inte direkt kontakt med Dlimi utan det var medlemmar ur "De Fria Officerarnas" rörelse, mina gamla vänner, som talade med honom om min situation. Det fanns ju många officerare som var rädda för att jag skulle arresteras och därför hjälpte de mig.
KUNGEN ÄR NAKEN
{Photos}
Fram till revolutionsförsöken 1971 och 1972 hade den marockanske kungen varit mycket mer än en vanlig människa. Kungen av Marocko, först Mohamed V, därefter Hassan II, var en institution förbunden med historien, religionen och traditionerna:
de var Monarkin, avlägsen och ouppnåelig for vanliga dödliga och därför dubbelt fascinerande genom den lyx och det överflöd som hovet omgav sig med.
Men inom loppet av några få timmar på eftermiddagen den 10 juli 1971 rämnade hela illusionen. Hela det officiella Marocko fick se kungen försöka gömma sig på toaletterna, komma ut med händerna i luften under hot från kulsprutan som en enkel soldat höll i Samme kung sågs sätta sig på marken vid en mur, så liten och så oansenlig bland en upprörd folkmassa, att de som hade tänkt mörda honom, som sökte monarken för att ta officiella bilder, inte kände igen honom! Vilken förnedring!
Bilden av händelsen spreds över hela Marocko, inpräntades i sinnet hos de allra enklaste människorna. Man kunde alltså ta sig in i palatset, förnedra kungen, injaga respekt och fruktan i honom under flera timmar. Enkla soldater hade gjort det.
Visserligen överlevde kungen, men han stod "naken" kvar på scenen.
Denna avglorifiering, så våldsamt genomförd, fortsatte. Det första steget togs omedelbart efter revoltförsöket: överallt, i alla kretsar, talade man fritt och med skärpa. Allt man kände till, men förtigit: skandalerna, korruptionen och misstagen; allt togs fram i ett obarmhärtigt ljus.
I synnerhet diskuterades kungens person livligt: ibland med medlidande, ibland med hat, aldrig med respekt. Det var slut med vördnaden hos många, den närmast gudomliga vördnad och glorifiering som hade kommit kungen till del.
I ett enda steg hade hela systemet ifrågasatts. Hur skulle det kunna fungera längre? Det byggde på principen om en ofelbar kung, som beslutade allt och som utövade makten bakom en fasad av institutioner på tomgång. 'Parlamentet" representerade inte de politiska krafterna som helt saknades, alltså hade parlamentet ingen roll att spela. Ministrar utsågs, byttes och ersattes av kungen, liksom det förr gick till med höga ämbetsmän. Och vare sig det handlade om verkställande eller lagstiftande makt fanns det alltid två vägar: den normala administrationen, som dock alltid var blockerad, och en parallellväg, som gick direkt från kungen till hans "verkställare", som fanns vid sidan om de formellt ansvariga.
Detta gällde också i hög grad armén. Den hade sin stab, sin hierarki och sina grader. Vid sidan om, som en dubblering av den klassiska organisationen, hade kungen skapat sitt eget system med direktförbindelser från honom till de militära regionerna. Stabschefen var inte den riktige chefen. Den riktige chefen var i stället generalen Madbouh, som vid kuppen skulle visa sig vara en "kungaförrädare".
Enheterna gick genom staben när det handlade om småsaker som att köpa t ex potatis eller bensin. De vände sig direkt till Hassan genom Madbouh när det gällde proviantering, stora manövrer och vapen. De officerare, som blev bestraffade i allvarliga fall, blev det av av kungen själv.
Systemet, hette det, fungerade likadant inom alla områden. Och systemet byggde på att det fanns en utstrålning, en myt om kungen, "de troendes ledare" och samtidigt en modern härskare, något som ledde till förvirrade situationer. Till en konselj, till exempel, anlände inte kungen utan skickade ett tal som skulle läsas upp vid öppningsceremonin. Vid det aktuella tillfället beslutade kungen att ta upp en sedvänja från 1500talet. Den delegerade ministern skulle två gånger kyssa talet, precis som om kungen var närvarande. Samtidigt fick två rader av palatsets tjänare komma in före talet. De böjde sig mot marken och ropade: "Må Gud bevara konungen". Det hela sändes i TV för folkets uppbyggelse. Kanske blev folket något förvånat över att se en minister kyssa tre blad med statistik.
Men, förutom dessa små roande historier, kanske man ska visa hur systemet fungerade. Grundtanken bakom systemet var en återgång till traditionella icke-islamiska korrumperade värderingar. Islam förbjuder nämligen monarki. Man tillämpade dessa värderingar också i styrelseskicket, när man i modern förklädnad helt enkelt återgick till det marockanska feodala systemet med "Makhzen", som fanns långt innan den franska kolonialismen och som passade för ett stam- och feodalsamhälle. Systemet byggde på principen att sultanens tjänare, caider, berberhövdingar, provinsguvernörer, fick sin lön "direkt från folket". Överfört till ett modernt samhälle kan det bara leda till korruption i stor skala.
Efter Skhirat-revolten öppnades "dammluckorna". Skandaler i svindlande mängder avslöjades. Men om det bara hade gällt några skandaler, om också enorma, skulle det hela ha varit enkelt. Det skulle ha räckt med några rättegångar, som hade givit genljud, och allt skulle ha återställts i normal ordning. Det allvarliga var att korruptionen, som en cancer, hade spridit sig så att den hade blivit ett system, det vill säga, "systemet". Den gav alla "en släng av sleven", till och med kungen, och den hindrade allvarligt landets utveckling på grund av sin omfattning.
Varje fattig bonde visste att han måste komma med en höna för att få låna litet utsäde. Varje arbetare visste att "taxan" för ett pass var 500 dirham, som man diskret lade i handen på ämbetsmannen på Inrikesdepartementet. Varje marockan visste att kungen personligen var den störste producenten av citrusfrukter i landet. Varje person i ansvarig ställning insåg att en budget med "tusen hål till tusen fickor" inte längre kunde garantera ett fungerande system av allmänna tjänster.
På grund av korruptionen var allt förfalskat. Ingen officiell siffra höll längre. Man visste inte vart statens pengar hade tagit vägen, eller snarare, man visste det alltför väl. Medan 14 miljoner bönder och arbetare delade på 45% av nationalinkomsten, delade 800 000 privilegierade på 55%. Och gapet som uppstod tycktes bli svårare och svårare att överbrygga.
"Skhirat-händelsen var ingen bomb för oss utan en väckarklocka", sade en del marockaner. "Vi visste att det en dag behövdes förändringar. Problemet var bara att veta hur och när.
Andra marockaner mottog budet om militärernas revoltförsök både 1971 och 1972, med förvåning.
VARFÖR
MILITÄREN
{Photos}
Visserligen framstod kungadömet Marocko knappast som särskilt mycket säkrare än de andra arabiska monarkierna, men det som förvånade var att revolutionsförsöken kom från det håll de gjorde. Det var allmänt känt att Mohamed V, och Hassan II efter honom, hade vinnlagt sig om att bibehålla de väpnade styrkorna under sin egen direkta ledning och att se till att de inte hade någon anledning till missnöje. Säkert gjorde de också vad de kunde för att bibehålla tjänstemännens gunst och trohet. Men det är klart att en del överraskningar kunde ha varit naturliga även från det hållet: de skulle i så fall ha förväntats komma från män i underordnad ställning men inte från deras överordnade. Det var kaptener som genomförde revolutionerna i Egypten, Irak och Libyen, inte generaler. Dessa unga officerare, som kom från folkets breda lager och som levde nära folket genom deras blygsamma sold, var inspirerade av en närmast islamisk ideologi. Vilken ideologi kunde det då vara som inspirerat generalerna och överstarna som deltog i kupperna den 10 juli 1971 och den 16 augusti 1972, höga officerare som kunde leva i lyx och överflöd under den rådande regimen?
Vad var det som drev dessa män, som hade allt och mer därtill men som dagligen blev åsyna vittnen till en lyx som vida överträffade den som de själva förunnades? Dessa män som var översållade med hedersbetygelser men som måste krypa och förödmjuka sig inför den som hade makten, Var det så att de till slut stegrade sig? Ville de ha mer än bara rikedom och hederstecken, precis som så många andra officerare i arabländerna? Svaret på dessa frågor står kanske att hämta i förhörsprotokollen som upprättades via de förhör som föregick avrättningarna. Det kommer att dröja innan vi kan ta del av dem.
Vad var det för motiv som drev kuppmännen och deras medhjälpare? Med medhjälpare menas här de som, genom att inte ingripa mot kuppen och genom att hålla tyst om den, ställt sig på kuppmännens sida. Det var endast tack vare en lång rad sådana passiva medhjälpare som denna militärkolonn på 400 man kunde bege sig från Ahermoumou till Skhirat via Fés, Meknés och Rabat utan att kungen fick någon som helst vetskap därom.
Vad gäller de soldater som deltog i Skhirat-kuppen har Hassan II kommit med två på varandra oförenliga förklaringar:
å ena sidan påstod han att de var drogade; å andra sidan påstod han att deras ledare hade förespeglat dem att kungen hotades av en sammansvärjning och att deras uppgift var att skydda kungen eller befria honom.
Det är svårt att sätta tilltro till teorin att de skulle varit drogade. Drogade människor kan säkert förmås att bortse från en fara som de utsätter sig för men inte att handla på ett sätt som går tvärt emot deras djupaste övertygelse. De vittnen som uttalat sig har säkert gjort det i god tro. Men deras vittnesbörd baserar sig enbart på det intryck som de revolterande soldaterna gjorde på dem, av att vara upphetsade på ett onormalt sätt. Men då måste man komma ihåg att extremt starka känslor av våld, hat, revolt eller smärta kan framkalla ett beteende som på ytan liknar effekten av narkotiska preparat. De som såg folkmassornas hysteriska uppträdande vid Nassers begravning skulle mycket väl ha kunnat tro att de människorna också var drogade.
Till yttermera visso är det svårt att tro att dessa unga soldater skulle ha kunnat tro att de människor de träffade på i palatset i Skhirat verkligen var sammansvurna män som kommit för att skada kungen; gästerna var ju alla höga tjänstemän i palatset med champagneglas och assietter med rökt lax i handen. Och även om en del av de revolterande soldaterna vid palatset blivit förda bakom ljuset, så står det helt klart att de som sedan begav sig till den marockanska riksradiostationen, för att i radion utropa republiken, på intet sätt var det. Och det är deras sinnesstämning som det vore intressant att känna till.
När en kupp av det här slaget inträffar, brukar man vanligen söka efter initiativtagarna bland den politiska oppositionen. Så var inte fallet här och Hassan II erkände utan omsvep att oppositionen inte på något stadium varit inblandad i förberedelserna för kuppen, även om kungen försökte antyda att det fanns ett indirekt samband mellan den kritik som regimen utsatts för och kuppförsöket.
Det är känt att Istiqlalpartiet fortfarande stödjer monarkin. Det marxistiska UNFP:s ståndpunkt är svårare att urskilja:
även om man officiellt är för monarkin (någon annan officiell ståndpunkt vore ju inte möjlig), hyser man inom partiet den djupa övertygelsen att monarkin utgör det säkraste skyddet för just de feodala maktharvare som man vill göra slut på och att monarkin är det främsta hindret på vägen mot en "socialistisk" regim, som partiet ser som "den enda lösningen" på landets ekonomiska och sociala problem. De andra "lagliga partierna" är bara marionetter som går i kungens ledband och spelar rollen av opposition av kungens nåde.
Den här dåligt organiserade och svaga oppositionen utgör bara en bråkdel av den verkliga oppositionen i Marocko. Alla som kommer i kontakt med skolungdom och studenter behöver inte hysa några tvivel om vad den unga generationen anser inte bara om styrelsesystemet utan om kungen själv. Det är inte utan betydelse att de som genomförde Skhirat-kuppen och kuppen den 16 augusti 1972 var unga och om inte intellektuella, för undervisningen vid militärskolan i Ahermoumou ligger naturligtvis på en nivå som är en bra bit under universiteten, så åtminstone personer som hade ett visst mått av bildning.
Vad anser den marockanska ungdomen? Det skulle föra för långt att ge ett uttömmande svar på den frågan. Men inte heller här finns det någon enhetlig bild. Vissa ser lösningen i islam, andra hoppas på en "arabisk socialism". Men alla känner oro för framtiden, och alla har tagit djupt intryck av kontrasten mellan fåtalets utmanande lyx och flertalets svara armod.
Kadetterna som genomförde Skhirat-kuppen (och upprorsmännen från den 16 augusti 1972) verkar inte ha agerat utifrån någon särskild ideologisk grund oförenlig med islam. Deras talesmän framförde inget program i radion. Även om de hade använt ordet socialism så hade det inte haft någon avgörande betydelse: hade inte regeringspartiet kallat sig ett "demokratiskt, socialistiskt parti" i Marockés första monarkistiska "parlament"? Men man kan inte utföra sådana våldsdåd som skedde i Skhirat utan att det är mycket starka övertygelser och känslor med i spelet.
Den folkliga ideologi som alla delar som en naturlig sak
- islam - väpnar det marockanska folkets sinnen med en ständig revolutionär vilja. Islam utmanar alla muslimer att bekämpa orättvisor med alla medel. Islam är den gemensamma folkliga ideologi som ständigt håller det marockanska folket berett att ge sig ut i revolution.
Det finns en detalj som frapperar en i ögonvittnesskildringarna från det som tilldrog sig den 10juli 1971. De soldater som visiterade de kungliga gästerna tog inga pengar alls, men de grep de lyxföremål de fann, såsom smycken och cigarettändare i guld, och kastade dem på marken och stampade på dem i ilska.
Denna lilla iakttagelse ska ses i ljuset av ett fenomen av helt andra, ofantliga dimensioner, så stort att man talar om det i hela världen, i Alger, i Tunis, i Paris och t o m i Washington. Man kan inte åka till Marocko utan att det förs på tal många gånger om dagen, av marockaner såväl som av utlänningar: det är korruptionen. "Bakshish-väldet" breder ut sig överallt i samhället och underutvecklingen har utgjort en mer gynnsam grogrund än på andra håll. I ett fattigt land har ofta makt varit det säkraste och ofta det enda medlet att skaffa sig rikedom.
Men Marocko verkar slå nya rekord på det här området, om inte världsrekord så i alla fall i Nordafrika och kanske inom arabvärlden. Under de första sex månaderna 1971 hade ovanligt många skandaler förekommit. Det måste ha gått ganska långt när den amerikanska regeringen, som annars ovillkorligt brukar stödja alla högerdiktaturer, såg sig tvungen att uttrycka sin önskan om att uppskjuta ett officiellt statsbesök som USA:s president skulle göra i Marocko. Orsaken till denna begäran var en korruptionsskandal där mycket högt uppsatta marockaner var inblandade, så högt uppsatta och i så stort antal att man måste tysta ned affären. Och det var general Madbouh själv som hade med sig hem från ett besök i USA den här obehagliga nyheten liksom också "bevismaterialet". Alla spår i den här korruptionsaffären leder till kungen och hans familj och till de kretsar som omger honom.
Hassan II har själv sagt att just general Madbouh var "en privilegierad bland de privilegierade". Men vem hade gjort honom till det, och inte bara honom utan också hans medhjälpare från revoltförsöken den 10juli 1971 och den 16 augusti 1972 och vidare alla andra privilegierade? Det är ingen i Marocko som tror att dessa missförhållanden kan fortgå utan kungens kännedom eller mot hans vilja. Snarare får man - trots vissa iögonenfallande ingripanden mot dem som "missbrukat missbruket" - intrycket att det rör sig om en regeringsstrategi som syftar till att klavbinda den ledande klassen och att neutralisera de nyckelpersoner, i synnerhet de unga, som annars riskerar att liera sig med oppositionen.
Mången lysande marockansk student, som var ivrig trotskist eller maoist under studieåren i Paris eller i Stockholm, har efter hemkomsten funnit sig väl tillrätta som hög statstjänsteman med villa i Souissi (Rabats eleganta kvarter) och med bankkonto i Schweiz. Det är ett faktum. Och hur skulle de stora "fackföreningsledarna", "de arbetande massornas ledare ", kunna göra revolution när de kör omkring i bilar som de fått i gåva av hovet? Det är också ett faktum.
Men systemet har ytterligare nackdelar. Framstående marockokännare, som - före den 10 juli 1971 och den 16 augusti 1972 - fick ta del av de tvivel jag hyste angående det framgångsrika i den här politiken på lång sikt, svarade att det var en politik som fungerat i århundraden och att marockanerna nog i fortsättningen också skulle associera makt med rikedom och att de som upprördes över korruptionen inte skulle tveka att själva dra fördel av den om de bara gavs tillfälle att göra det. På denna övertygelse bygger Hassans hela politiska strategi.
Detta synsätt är behäftat med flera allvarliga fel ur historisk synvinkel. För det första: bortser man då helt från de djupast rotade traditionerna inom islam, d v s avståndstagandet från denna världens goda: gång på gång under historiens lopp har islamiska reformatörer stått upp och predikat mot de rika och de mäktiga (vilka var samma personer) och ibland har de ryckt med sig ett lidande folk i ett sorts revolutionärt korståg. Det saknas inte folk av Savonarolas slag i den muslimska historien. De som predikade bot och bättring blev bara fler och fler, eftersom deras reformationsverk ständigt måste göras om från grunden igen, ty de nya herrarna var inte sena att falla för samma frestelser som deras föregångare. I Marocko kom dessa reformatorer (Almoraviderna och Almohaderna samt på 1900-talet El-Hiba etc) i allmänhet från de torra och fattiga Saharalandskapen i söder. I dag hittar man dessa män från söder, berber och araber - rasen saknar betydelse i sammanhanget - vid stadens portar där de slagit ned sina tält. De utgör en tredjedel av förortsslummen runt de stora städerna.
Det andra misstaget består i att man glömmer bort de genomgripande förändringar som skett i Marocko i våra dagar.
Det finns inte längre någon "kinesisk mur" som kan skydda de gamla diktaturerna. Fattiglappen, som blev sultan i sagans underbara värld, var förr den enda bild man kunde tänka sig för hur fattigdomen kunde övervinnas. I dag vet man i vartenda litet skjul i slumkvarteren att det finns andra sätt att besegra fattigdomen och att folken i andra länder visat att det är möjligt. Förr i världen sade man om en rik man att rikedomen givits honom av Gud. Det säger man inte längre om alla rika och en del blir helt frimodigt utskällda för tjuvar. Hur skulle de fattiga studerandegrupperna kunna känna annat än hat mot dem som njuter en utmanande lyx som kommit dem till del på orättmätiga vägar, när de själva varken kan hoppas på en tjänst inom den statliga administrationen, eftersom 70 procent av tjänstemännen är under 40 år, eller hyser något hopp om anställning inom den privata sektorn, eftersom det bara skapades 100000-110000 nya jobb under de goda åren när det hade behövts det dubbla bara för att hålla jämna steg med befolkningstillväxten.
I mars 1965 reste sig invånarna i Casablancas slumkvarter mot förtrycket. Ett ögonvittne berättar att upproret slogs ned med sådan brutalitet "att de inte kommer att resa sig igen på mycket länge". Akademikerarbetslösheten och de högutbildades revolt utgör en mera svårbegriplig fara som blir alltmer explosiv. Förvisso kan de inte göra någonting mot stridsvagnarna. Det är orsaken till att revolutionerna i tredje världen inte föds i förstäderna, så som skedde i 1800-talets Europa, utan i militärförläggningarna.
Det finns ytterligare ett inslag i de osammanhängande händelser som utspelade sig denna tumultartade dag den 10juli 1971: det våld som utövades mot utlänningar, vilket är något högst ovanligt bland marockaner, som - vad man än kan ha sagt om det - har en mycket stark känsla för gästfrihet. De gånger som det förekommit våld tidigare, t ex 1907, 1912 och 1953-55, då var det ett uttryck för kampen för självständighet, för ett oberoende som antingen var hotat eller förvägrades dem. När därför utländska gäster i Skhirat - ambassadörer, läkare, affärsmän, etc - blev utsatta för våld och nedmejade med kulsprutepistoler, är det något som utan att låta sig ursäktas kan låta sig förstås av de starka känslor som var inblandade.
För att förstå vad som hände, måste man gå in litet närmare på bakgrunden.
Politisk självständighet innebär inte automatiskt ekonomisk självständighet, i synnerhet om den moderna industrisektorn, som är själva nyckeln till landets utveckling, fortfarande ligger i händerna på den forna kolonialmakten, som en gång byggt upp och skapat koloniernas industrier. I "socialistiska" länder "löste" man det problemet genom nationaliseringar. I Marocko, som valde en lösning i den ekonomiska "liberalismens" anda, hade en verklig ekonomisk självständighet krävt att den inhemska borgarklassen tog över efter de utländska kapitalisterna. Faktum är att den antingen inte ville eller inte kunde. De fåtaliga storköpmännen "Fassis" (folk från Fés) utvecklades inte till "kapitalistiska entreprenörer", så som deras europeiska föregångare hade gjort på 1800-talet. I stället för att göra långsiktiga investeringar inom industrisektorn, föredrog de satsningar på kort sikt och spekulationer, eller så valde de att göra "säkra" placeringar i jord, fastigheter, guld och smycken, och lät därmed det utländska kapitalet ta hand såväl om vinsterna som om riskerna vid industrisatsningarna. Följden blev att den "liberala" staten själv blev så illa tvungen att mer och mer gå in med eget kapital vid finansiering av nya industriprojekt som annars riskerade att så gott som uteslutande ligga i händerna på utländska kapitalister. När man skapade BNDI (Banque Nationale de Dévelopment Industriel, d v s statliga banken för industriell utveckling), vars syfte framgår av namnet, genom att staten och utländska finansiärer sköt till det nödvändiga kapitalet, var tanken att 10 procent av aktierna skulle erbjudas de inhemska kapitalisterna. Men intresset var så svagt att det blev de utländska finansiärerna som fick teckna sig för de 10 procenten också.
"Marockaniseringen" av tjänstesektorn (tertiärsektorn) motsvarar till fullo den marockanska borgerlighetens önskemål. Medan staten och de utländska intressenterna får bära bördorna för industrisektorn, åker tjänstesektorn snålskjuts på industrin och gör sig stora pengar (det finns både snabbare och mera pengar att hämta inom reklambranschen än inom gjutjärnsindustrin).
Tjänstemännen rycks också med i "dansen kring guldkalven". Många tjänstemän kom från borgerliga familjer eller var besläktade med borgerskapet genom giftermål. Andra tjänstemän insåg att en högskoleexamen kunde bli ett "Sesam-öppna-dig" till statens skattkammare. Borgarna i Louis Philippes Frankrike var strängt sparsamma till naturen, och de undvek sorgfälligt yttre tecken på rikedom. Beduinernas skrytsamhet - allt eller intet - uppträder på nytt hos de nyrika marockanska uppkomlingarna: i vissa kretsar i huvudstaden Rabat skäms man över att ta emot folk hemma hos sig om man inte har åtminstone en swimmingpool i trädgården till sin villa.
De som blev utestängda från "kungafesten", där de inbjudna gästerna omgavs av en utmanande lyx, hade svårt att inte känna samma avundsjuka och ogillande för alla, såväl marockaner som utlänningar, som lever i ett överflöd som är så fjärran från massornas armod och småborgerlighetens enkla omständigheter. För den som fått en rudimentär utbildning, men som var tillräckligt informerad för att söka efter orsaker, föll det sig naturligt att se de landsmän som gjorde sig rika inom tjänstesektorn genom att betjäna den utlandsdominerade industrisektorn som utlandskapitalismens lakejer. Det är en tes som ofta framförs i progressiva marockanska tidskrifter. Deras intellektuella redaktörer har läst Marx och anklagar borgerligheten, regimens stöttepelare, för att vara den "västerländska kapitalismens" lydiga redskap. Men regimen brukar inte ha några problem att - sin vana trogen - köpa de intellektuellas lojalitet billigt.
Kadetterna i Ahermoumou har inte läst Marx och läser knappast några progressiva tidskrifter. Men de vet att borgarna och de försumliga korrumperade har fört sina tillgångar ut ur landet för säker förvaring i kapitalistländernas bankvalv. De har ännu inte nått fram till det ideologiska stadiet, utan befinner sig på indignationsstadiet, upptända av moralisk vrede. Denna kraft var, tillsammans med den inspiration som man hämtade i islam, tillräcklig för att föra regimen till avgrundens rand och därmed lägga dess sårbarhet i öppen dager.
En fransman, bosatt i Marocko, berättade att han var hos några marockanska vänner när nyheterna om Skhirat-kuppen avlöste varandra, timme för timme. Först spred sig en allmän glädje, sedan förlägenhet när alla skyndade iväg för att hinna bedyra sin lojalitet i tid.
En regim är förlegad, när den inte längre svarar mot de psyko-sociala drag som utmärker det folk den är satt att styra. Det är inte monarkin som sådan som är ifrågasatt. Det finns förlegade republiker. Men man kan inte styra ett land i tjugonde århundradet på samma sätt som förr i världen, oavsett hur starkt inflytandet är från det förflutna. En marockansk "rojalist" uttryckte sig nyligen så här om Hassan II: "Han gör anspråk på att både vara en modern monark och styra landet på samma sätt som Moulay Ismail (f d sultan 1672-1727). Det är omöjligt". Marockos "regering" består i dag inte av "ministrar" i modern mening utan av slavar åt kungen "av Guds nåde", vars vilja och order inte får ifrågasättas.
Personlig och absolut makt har alltid medfört risker och nackdelar. I dagens komplicerade värld är det tveksamt om det kan fungera längre. Den man som styr ensam är dömd att bli mer och mer ensam och isolerad ända tills han blir en hjälplös fånge i sin egen ensamhet. "Han lyssnar inte längre på någon annan. Man kan inte längre säga honom sanningen." Så beklagade sig en av Hassan II:s förtrogna rådgivare och det var inte sista gången man hörde det uttalandet i de marockanska palatsens korridorer. Men vad kan man göra när korruptionen har upphöjts till styrelseskick och politisk regim?
Det finns ledare med en karismatisk utstrålning som kompenserar den absoluta maktens ensamhet med en sorts magisk kontakt med folkets breda lager. I brist på personlig genialitet hade de franska kungarna den heliga smörjelsen att ta till, de "alaouitiska" sultanerna hade "baraka" (d v s "gudomlig" välsignelse). Är det fortfarande nog för att i dagens Marocko upprätthålla kommunikationen mellan monarken och hans folk? Kungens isolering och bristen på representativitet i regeringen gör att Hassan II:s regim inte längre har någon legitimitet i marockanernas ögon.
De som följde händelserna den 10 juli 1971 och den 16 augusti 1972 frapperades av det marockanska folkets så gott som totala passivitet. Det samlades inga folkmassor, varken för att försvara kungen eller för att hjälpa upprorsmännen. Det verkade som om alltihop utspelade sig i en annan värld, högt över huvudena på vanliga människor, som varken hade lust eller möjlighet att vara med där. Visserligen hände allting så fort att massorna knappast hann reagera. Men lättnaden över att kungen undkommit oskadd och att kuppen misslyckats borde ha framkallat glädjeutbrott i de "kungatrogna" folklagren. Frånvaron av spontana reaktioner ger ett ytterligare bevis på den obönhörliga ensamheten på den korrumperade och absoluta maktens topp. Då var det lättare att se tecken på besvikelse hos marockanerna över att försöken till statskupp hade misslyckats.
Det finns en annan sida av kuppen som man inte kan undgå att lägga märke till, även om det inte är så lätt att tolka dess innebörd, och det är dess karaktär av "berberuppror". Det är ett välkänt faktum att de kungliga väpnade styrkorna i stor utsträckning bestod av berber, inte bara i underordnad ställning utan ända upp i de högsta graderna. Merparten av de generaler som arkebuserades den 13 juli 1971 var av berberursprung. Det finns förstås naturliga orsaker till det förhållandet; intresset för vapen och för en militär karriär är större hos den härdade bergsbefolkningen, som till största delen är berberisktalande. Det vore befängt och felaktigt att framställa upproret som en berberrevolt mot araberna. Det torde i stället helt enkelt vara sa att Hassan II använde samma strategi som kolonialisterna gjorde när de kände sig hotade: han tänkte stödja sig på berberna som ansågs vara mera pålitliga, eftersom de var mera traditionsbundna och mindre "smittade" av den moderna tidens "gifter". Myten om "den gode berbern" dör visst inte i första taget, och den som sätter sitt hopp till berbern för att behålla stagnationen riskerar alltid att utsätta sig för samma besvikelse. Nog för att berberna är trofasta, men de är också frihetstörstande och måna om rättvisa, och för dem är Hassan II en ogudaktig person. Monarki är nämligen, som jag tidigare nämnt, förbjuden i islam.
Berberna har sällan stått enade; de har varit splittrade i stammar och klaner som ibland bekämpat varandra. Kungens adjutanter, som dödades i Skhirat, var berber också de. Madbouh och de främsta ledarna för revolten var inte bara berber utan också rifer (från Rif). Det var riferna som reste sig 1958, i ett uppror som slogs ned med största hårdhet av FAR (Forces Armées Royales, d v s de kungliga marockanska styrkorna), vars stabschef då var prins Moulay Hassan. Vilken roll kan detta smärtsamma minne ha spelat för upprorsledarnas beslut? Det är omöjligt att säga. Däremot kan man vara förvissad om att de stolta bergsstammarna inte i första taget kommer att glömma sina generaler, som var deras stolthet och hopp, och att de sent ska glömma bilden av deras kroppar, genomborrade av kulor och bespottade av pöbeln. Hämnden är en berberisk "maträtt", som äts kall", lyder ett franskt ordspråk!
År 1958 skanderade riferna i sin revolt "Vi har fått nog av att styras av Fés-borna" (varav en del består av till islam konverterade judar). Fés-borna är visserligen rikt förekommande i maktens korridorer och dominerar den ekonomiska makten, men här använde man dem mera i symbolisk mening, som en symbol för den korrumperade staden med sin anhopning av rikedom och lyx, som samtidigt framkallar plundrarnas begär, de fattigas hat och puritanernas fördömanden. Det rör sig med andra ord också här om samma faktorer som kunde anses vara av betydelse för Skhirat-dramat, och de kan säkert bidra till att ge rätt proportioner på det revolutionära inslaget i berbernas uppror. Berberna, som är mer krigiska, fattigare och mer puritanska än landsbygdsbefolkningen i övrigt, utgör kanske bara spjutspetsen för den marockanska bondearmé som genom seklerna rest sig mot städernas lyx och förtryck och som blivit allt mer medveten om att deras fattigdom inte är ett öde som pålagts dem av Gud. På den punkten bekräftas enkelt folks instinktiva uppfattning av ekonomernas analyser. Statistiken visar att stadsbornas - eller rättare sagt vissa stadsbors - standardhöjning har skett på landsbygdsbefolkningens bekostnad.
För att förstå ursprunget till en politisk rörelse kan det ofta vara upplysande att studera hur den utvecklats senare. Men när rörelsen stöter på ett misslyckande av det här slaget har vi inte den möjligheten. Men det kan ändå vara legitimt att fråga sig vad kuppen skulle ha inneburit, om den hade lyckats. Det finns de som gjort jämförelser med överstarnas regim i Grekland. Men det förefaller naturligare att tänka sig ett system av nasseristisk typ. Om den kula som träffade Madbouh hade gått några centimeter längre bort, hade kanske Marocko i dag varit styrt av en grupp islamisk-nasseristiska officerare.
Alla tecken verkar tyda på att de båda misslyckade kupperna, 10 juli-kuppen 1971 och 16 augusti-kuppen 1972, var försök till palatsrevolutioner. I själva verket rör det sig om någonting helt annat. Det som kvarstår är de allvarliga problem som tar struptag på alla länder i tredje världen och som Marocko har dröjt alltför länge med att ta itu med.
Det marockanska folket har i århundraden fått leva i fattigdom, stundtals i rena armodet, men befolkningsöverskottet rycktes regelbundet bort genom dödens försorg. I våra dagar har man satt en siffra på det överskottet, till 3,2 procent per år, vilket betyder att befolkningen fördubblas vart tjugonde år. Och alla dessa människor, som varken får dö längre eller får tillräckligt med mat, får gå i skola och kan lyssna på radio; det finns transistorapparater överallt i tälten och i rucklen. Resignationens tid är förbi.
Det system som politiskt störtade samman den 10juli 1971 och den 16 augusti 1972 var det gamla, feodala Makhzen-systemet, som överlevt sig självt ända in på 1900-talet, genom 45 års kolonialism och ca 30 års "självständighet" - av okolonialistiskt slag - som gick ut på att suga ut landets rikedomar till förmån för makthavarna och kretsarna kring dem.
Principen för ekonomisk utveckling är både mycket komplicerad och mycket enkel på samma gång. För att producera mer, måste man investera. För att investera, måste man spara. För att spara, måste man konsumera mindre än man producerar, d v s försaka. Under århundraden har det endast varit folkets breda lager som gått med på försakelser. I dag går man inte med på det längre, i synnerhet som man ser hur en privilegierad minoritet vräker sig i skamlös rikedom och lyx, som inte ens är frukten av egen produktiv verksamhet. Kanske är det en illusion att tro att försakelsens bördor kan fördelas lika på ett absolut rättvist sätt. Men man kan åtminstone begära att orättvisorna inte får vara alltför skriande och att de fattiga, som får bära de tyngsta bördorna, också ska få vara med och njuta lönen för sina uppoffringar.
Det är självklarheter det rör sig om, men för att komma dithän krävs det en revolution. När revolutionen inte låter sig göras med fredliga medel och under ordnade former (det finns sådana revolutioner också som t ex den svenska revolutionen), då görs de under blodiga och våldsamma former där det, än en gång, blir de små i samhället som får utstå de största lidandena. Men det marockanska folket har inget val. För Marocko är det en fråga om liv eller död. Antingen går man framåt och störtar den korrumperade monarkin som står i dess väg, eller så går man under som en självständig och fri islamisk nation. I Koranen står det att läsa att "där kungar styr, träder korruptionen in och förvandlar fria människor till slavar". Islam är från första början en revolutionär ideologi och rörelse som vänder sig mot tyranniet och den ärftliga monarkin.
Ödets portar är ännu öppna. Händelserna den 10 juli 1971 och den 16 augusti 1972 visar att stora förändringar står för dörren, och Hassan II och hans hejdukar kommer inte att kunna hejda historiens gång. Det öde som drabbade Shahen av Iran borde ha tjänat som varnande exempel för Hassan II och för alla marockaner och utländska makter som profiterar på hans regim.
Att armén spelar en viss roll i ländernas politiska utveckling är ingen exklusivitet för tredje världen. När jag kom till Sverige försökte jag studera Sveriges historia och lärde mig att den 18 mars 1809 utförde en grupp svenska officerare, under ledning av general Adlercreutz, en militär statskupp mot kung Gustaf Adolf på grund av att han misskött Sveriges inrikes- och utrikespolitik.
Denna revolution, som stöddes av en stor del av den svenska armén, avsatte den 10 maj 1809 Gustaf Adolf och bildade en kommitté som författade regeringsformen av den 6juni 1806.
Denna regeringsform är grunden till dagens svenska grundlag och till den svenska politiska demokratin.
KOLONIALTIDEN
Som en följd av landets närhet till Europa, dess långa kust, dess handelsförbindelser med det svarta Afrika och dess rika jordbruksområden har Marocko alltid varit målet för den europeiska kolonialismen. Romarna anlände först och koloniserade landet i 500 år före islam, sedan kom portugiserna (under muslimernas dekadens) och uppförde sina befästningar längs kusten under Portugals storhetstid som sjöfarande nation med början omkring år 500. Portugiserna ersattes av engelsmän och spanjorer, vilka etablerade sina kustbesittningar, framför allt staden Tanger med sin strategiska betydelse på den afrikanska sidan av Gibraltarsund mellan Atlanten och Medelhavet.
Men det största hotet från den europeiska kolonialismen och dess imperialistiska krav på hela Marocko, och inte enbart på enstaka områden längs kusten, inleddes först efter framväxten av den industriella revolutionen i Västeuropa. Under 1800-talet öppnade den dekadenta och korrumperade styrande dynastin Marocko allt mer för Europas kolonialister. Två gånger besegrades landets egen svaga armé av européerna: av fransmännen i öst 1844 och av spanjorerna i norr 1860. Europas banker och finansintressen tog över landets ekonomi i allt högre grad, medan europeiska missionärer började tränga in i Marockos inre.
Marockos förhållande till främmande makter förändrades drastiskt under 1800-talet. Landets traditionella mönster för handeln bröts sönder som en följd av den ökande handeln över haven och Frankrikes ockupation av stora delar av Västafrika och Algeriet. Samtidigt var ett antal europeiska stater och privatintressen ivriga att öppna nya marknader för sina varor i Marocko och att tappa det inre av Marocko på dess naturresurser och jordbruksprodukter. Allt detta ledde till den snabba tillväxten av tidigare små sömniga fiskebyar som Casablanca och Essaouira samt till omflyttningen av betydande delar av befolkningen från det inre av landet till kusten. Introduktionen av nya produkter och material ledde till en revolution i konsumtionsvanor och stimulerade utvecklandet av en ny marknadsekonomi.
Men trots betydelsen av alla dessa förändringar, och trots den växande medvetenheten hos den styrande eliten (som var korrumperad och isolerad från folket) om att förnyelse måste bli priset för överlevnad, gjordes mycket litet för att i grunden förändra systemet. Den viktigaste uppgiften för eliten var och förblev den "parasitiska" skatteindrivningen och upprätthållandet av en armé som hade som viktigaste uppdrag att kunna genomföra uppgiften.
De styrande marockanska dynastierna förvaltade Marockos förfall och hade som regel grundat sin makt på att äga kontrollen över de största städerna, som Fés, Meknés och Rabat. Dessa städer var de militära, kommersiella och administrativa centra i imperiet och beboddes av en klass som sög ut landsbygden. Skattebefriade stammar försåg de styrande med soldater och befästningar. Andra stammar svor trohetseden till sultanen och styrdes i hans namn av ledare från de egna leden. För de dekadenta makthavarna är det inte islam som gäller längre utan machiavellismen. Slutligen fanns det stammar, vilka kunde erkänna sultanen som religiös auktoritet i stället för Gud men som vägrade att erkänna hans fiskala makt. Sultanerna härskade genom att splittra stammarna. Varje sultan tvingades skapa nya mer eller mindre framgångsrika allianser mellan stammarna, på samma sätt som hans företrädare hade gjort. Under den islamiska världens förfall fram till den franska kolonialismen måste en sultan, som ville behålla eller utöka kontrollen över landet, ständigt engagera sig i militära aktioner mot motsträviga stammar, köpa stammarnas gunst, omplacera hela stammar till andra områden och tillmötesgå andra, i en ständigt pågående process. Sultanerna i Marocko har aldrig haft en given islamisk legitimitet.
Sultanens regering var känd som "Makhzen", vilket bokstavligt talat betyder förrådshus. Regeringen bestod av en enkel administrativ och militär apparat, som fanns till för att skatterna skulle flyta in. Det huvudsakliga skälet för sultanens existens som makthavare är att pressa folket på skatter. För att kunna kräva in sin rätt på ett fullgott sätt behövde han medel för att utrusta sin armé. Sällan accepterades hans rätt att driva in skatter utan protester, och sultanens armé var därför nästan aldrig engagerad i någon kamp mot trons fiender, utan den mesta tiden gick åt att stärka sultanens auktoritet bland de som redan var skattebetalare.
Resultatet blev ett stabilt system av ständigt utövat våld:
det gällde att dra in skatter för att betala armén, så att soldatema skulle kunna krossa motspänstiga stammar för att få möjlighet att håva in ännu mera skatt.
En av sultanen Abd Al-Aziz' visirer summerade elegant Makhzens skattefilosofi: "Man måste plocka en skattebetalare som man plockar en höna. Om skattebetalaren får för mycket välstånd, revolterar han".
Utmaningen mot sultanen kom vanligtvis från medlemmar av den regerande familjen, vilken lierade sig med missnöjda stammar för att storma Makhzen. Det vanligaste hotet mot tronen uppstod dock vid dess innehavares död. För att undvika att tronen överlämnades till pretendenter utanför dynastin, försökte sultanerna vanligtvis placera en av sina söner eller bröder så nära makttoppen som möjligt under sultanens egen livstid.
Den utvalde sonen fick ta kommandot över en betydande del av de väpnade trupperna och utsågs till "khalifa" (guvernör) över ett av de viktigaste områdena, innefattande en av sultanatets fyra viktigaste städer.
Vid speciella tillfällen fick sonen under sin faders livstid rätt att bära parasoller, symbolen för sultanens makt. Det gällde att få folket att tro på att sonen hade fått överta sin faders speciella välsignelse, hans "baraka". Om inte baraka räckte, och det gjorde den sällan, hade arvtagaren sina trupper till förfogande och var redo att slå ned och förgöra alla andra tronpretendenter så snart som nyheten om regentens död hade förkunnats.
Mohamed V, det självständiga Marockos första kung, följde denna traditionella procedur. På Ben Barkas "förslag" utropade han 1957 sin son Hassan till arvtagare sedan kungen dessförinnan hade gett sonen tillstånd att föra befäl över den marockanska armén. Men Hassan väntade inte tills Mohamed V dog en naturlig död. Kronprins Hassan mördade honom under en operation.
Fransmännens ankomst satte plötsligt stopp för detta "stabila" system byggt på våld. Fransmännen trängde brutalt in i ett tillslutet, arkaiskt och både grymt och pittoreskt litet sultanat och lämnade det senare, efter 99 år efter att ha gjort sultanatet till en ärftlig monarki i Ludvig XIV:s stil.
Under sin korta tid i Marocko satte fransmännen upp en modern administrativ apparat, en moderniserad Makhzen, vars mål var att få fart på en växande, utsugande och exploaterande kolonial ekonomi baserad på modernt jordbruk för de nya franska "bosättarna" samt gruvor, industrier och handel. I denna uppgift deltog marockanerna bara som åskådare eller i bästa fall som marginella deltagare. Marockanerna brydde sig inte om den omvandling av deras samhälle som kolonialmakten tvingade på dem, men som de inte fick delta i när fransmännen sedan försvann återgick den marockanska eliten till att styra landet efter de traditionella linjer som de kände igen från Makhzen, men nu mycket mera effektivt organiserad och skyddad av en stark armé.
Men under den tid som det franska protektoratet varade, 1912-1956, förändrades det gamla samhället totalt, speciellt i städerna. Landsbygden är också indirekt påverkad, men fortfarande mycket konservativ.
Själva "pacificeringen" var både långvarig och blodig: det tog fransmännen över 20 år att slå ned allt folkligt motstånd i bergsområdena och på landsbygden och priset blev högt: enligt franska uppgifter uppgick de egna förlusterna till 27 000 döda och i 5 000 sårade. Antalet marockaner som stupade uppges till 100 000.
Sultanens regering, Makhzen, ersattes med en modern administration, men med samma målsättning som för den gamla Makhzen. Men denna moderna "administration" var till största delen styrd av icke-marockaner. Sultanen behövde inte längre någon armé för att driva in sina skatter. Den franska armén tog hand om uppgiften. För övrigt tilläts han inte ha någon väpnad makt. Det tidigare nomadiserade hovet blev bofast i Rabat. De olika stammarna kunde inte längre ostraffat anfalla varandra, och inte heller kunde de hota centralmakten.
De centrala elementen i det gamla systemet fick sin makt minskad. De ersattes med nya politiska krafter. En nationell rörelse, som hade sitt ursprung i en förnyelse av religiös ortodoxi, men som senare leddes av 'välutbildade medlemmar av borgerskapet i staden Fés, förvandlades efter det andra världskriget från en elitistisk organisation till en massrörelse genom tillströmning från den snabbt växande arbetarklassen samt genom tillskott i stor skala av intellektuella marockaner, av vilka många hade fått sin utbildning i Frankrike, d v s av en ny grupp som själv var delvis kulturellt och intellektuellt koloniserad!
Sultanen fick sitta kvar på sin tron men hans makt fråntogs honom helt.
Under "protektoratstiden" (det formella namnet på den franska kolonialismen i Marocko) flyttade nästan 400 000 européer till Marocko; några miljoner hektar av de bästa jordarna reserverades för kolonialisternas exportjordbruk; gruvor med fosfat, bly, järn och kobolt öppnades eller moderniserades; en modern kolonial ekonomi utvecklades med järnvägar, hamnar, nya städer, banker, gruvor, lokala industrier samt en stor servicesektor; allt detta genomfördes medan marockanerna sköts undan till den överexploaterade ekonomins utkanter.
Ett område, som fransmännen nästan helt försummade, gällde undervisningen av de marockanska barnen.
År 1944, efter 32 års franskt styre, fanns det två miljoner marockaner i skolåldern. Av dem gick bara 36 000 i skolan.
De ytterligt få marockaner, som lyckades ta del av någon högre undervisning, uteslöts systematiskt från betydelsefulla poster i samhället. Dessa frustrerade marockaner blev vanligen rekryterade av den snabbt växande nationaliströrelsen.
AKTÖRERNA OCH
MOTIVET
- Vilken roll spelade Oufkir i revoltförsöket 1972?
- Sammanfattningsvis kan man säga att han skulle ha spelat samma roll som Naguib och Spinola gjort i de egyptiska och portugisiska militära revolterna. Men det var de unga officerarna som förberedde och genomförde kuppförsöket den 16 augusti 1972. De drog fördel av Oufkirs samarbete. Men han ville, enligt hans egna termer, bara spela Naguibs roll.
Han var medveten om sitt rykte och sina begränsningar samt vilken roll han kunde spela.
- Var han överhuvudtaget inblandad i Skhirat-revolten 1971?
- Han kände till att vissa förberedelser gjorts. Och han var med på tanken. Men han kände inte till detaljer om plats och tidpunkt för statskuppen. Sålunda var han, som alla andra, överraskad av händelserna i Skhirat. Officerarna, som hade förberett detta, var så förtegna att endast några få kände till detaljerna.
- Och mordet på Ben Barka 1965?
- Jag var själv vid tidpunkten för händelserna 1965 lärare i Casablanca och medlem i UNFP. Jag hade arresterats och torterats tre gånger: 1962, 1964 och den 23 mars 1965. När jag och andra unga blivit officerare talade vi följaktligen länge om Ben Barka-affären med Oufkir när tillfälle bjöds. För oss var det inte det viktigaste att få reda på vem som låg bakom mordet. Det var redan klart att Hassan II själv var mördaren. Det var symbolen Ben Barka som intresserade oss. Det handlade om ett politiskt mord. Ben Barka själv var en politisk korsning mellan Lenin och Edgare Faure (d v s högern och vänstern) och föll, som Oufkir, offer för den regim och den kung som han själv hjälpt till makten i Marocko. En tyrann, liksom en skorpion, handlar bara instinktivt och skiljer inte mellan "vänner" och fiender.
Bortförandet av och mordet på Ben Barka var inte Hassan II:s första brottsliga handling, inte heller den sista.
* Intervju publicerad i tidningen "Afrique-Asie" i Paris, december 1975.
Hundratals oppositionella har eliminerats på samma sätt som Ben Barka. Eftersom Ben Barka-affären utspelades i Frankrike och på det sättet också blev en fransk affär, har detta brottsliga och politiska mord fått en internationell dimension. Man bör sätta in denna händelse i proportion till den allmänna politiska situationen i Marocko, d v s i relation till Hassans råa terror mot det marockanska folket. Det är i det sammanhanget vi diskuterat frågan med Oufkir. Detta är vad Oufkir sade till oss: Kungen har skapat en speciell poliskår (SSS), som är direkt underställd honom och har till uppgift att kontrollera armén, t o m Oufkir och Dlimi. Denna kår har organiserats av tre experter från CIA. Varken Oufkir, som var inrikesminister, eller någon annan kände till hela organisationen. Den hade Maffian och CIA som förebilder. Kungen hade per telefon gett muntliga order (som Oufkir bandat) att han ville ha Ben Barka "död eller levande". Jag avslöjar här för första gången vad Oufkir berättade, nämligen: "När Hassan II fick veta att Ben Barka hade oskadliggjorts, ville han ha Ben Barkas huvud". Oufkir berättade också att Ben Barkas huvud begravts under muren mellan palatset och Juridiska fakulteten. Hans huvud hade alltså återförts till Marocko i en diplomatväska på order av kungen för att begravas i enlighet med hur tidigare kungar begravt sina fiender.
Oufkir lät oss sammanställa en rapport för att genomdriva en riktig process om Ben Barka-affären efter kuppen i augusti 1972. Han förklarade sig beredd att ta sin del av ansvaret. Han hade känt till det hela. Men han försäkrade oss att han varskott Ben Barka. Han intygade att då denne var i Marocko varnade Oufkir honom och rådde honom att lämna landet.
Inför mig svor Oufkir att han inte hade mördat Ben Barka. Oufkirs hustru, som ännu lever i fängelse med sina fyra barn, kan intyga detta. Ben Barka var enligt henne deras personlige vän. En gång under motståndsrörelsen mot kolonialismen hade hon gömt Ben Barka och hjälpt honom att fly genom att gömma honom i bagageluckan, då den franska polisen sökte honom. Jag försöker inte rentvå Oufkir. Jag berättar bara vad han själv sagt till mig.
Min åsikt är att man inte kan se denna affär som ett vanligt skurkstreck. Det var ett politiskt mord. Hassan II hade dömt Ben Barka till döden. Han avrättade honom. I själva verket var Hassan själv inget annat än en som verkställer Israels och USA:s politik. Enligt Oufkir hade bortförandet av Ben Barka framtvingats av CIA och den judisk-israeliska Mossad eftersom han då förberedde, i egenskap av generalsekreterare, trekontinentskonferensen i Havanna på uppdrag av Nasser.
I Marocko är Hassan, objektivt sett, inget annat än en Israel-och CIA-agent. Det är i det sammanhanget han mördade Ben Barka. De verkligt ansvariga för mordet är CIA och det israeliska Mossad. Hassan II är bara deras verkställande agent.
Före självständigheten var monarkin inte ärftlig. Det var "Oulema" (ett råd av religiösa lärda) som valde sultanen. Det var Ben Barka, dåvarande president i den rådgivande församlingen, som bad Mohamed V att officiellt utse Hassan till "arvprins". Ben Barka var Hassans matematiklärare. Titeln arvprins (kronprins) fanns inte före Ben Barkas officiella förslag! Mohamed V var den franska kolonialismens "trojanska häst" och Hassan den neokolonialistiska, amerikansk-israeliska trojanska hästen. Son till förrädaren Glaoui, som skänkt Hassans gravida mor till Mohamed V, tillskansade sig Hassan - liksom Kabousse (son till Omans sultan som mördade sin far) - slutligen makten genom en "palatskupp" och mördade sin egen adoptivfar under en kirurgisk operation den 26 februari 1961.
- Vad kunde Oufkir ha emot Hassan II?
- Det som officerarna har mot Hassan är att han är källan till och symbol för korruption och dekadans i vårt land. Oufkir var kanske den ende officer av sin rang och generation som inte var personligen korrumperad. Han efterlämnade ingen personlig förmögenhet. Korruptionen gjorde honom upprörd och förargad. Kungens sätt att behandla Marocko som sin privata egendom och att suga ut folket gjorde honom upprörd. Officerarna av hans generation hade en fransk utbildning, och Oufkir själv ansåg att denna skolning hade lärt honom en viss officersheder. Att till exempel böja sig ned och kyssa Hassan II:s hand var i hans ögon förnedrande. Hassan II behandlade officerarna som slavar. Arméns officerare var också i allmänhet upprörda över att Hassan använde arméns polisstyrka, det s k gendarmeriet, som monarkins vakthund mot folket. Den muslimska officerskåren i stort kan inte i längden användas för att bevara status quo och stagnationen. Militären i den islamiska världen kommer från folkets breda lager och är solidarisk mot detta.
- Om statskuppen hade lyckats, vilken sorts regim skulle ni ha infört?
- Vi ville och vill fortfarande upprätta friheten som metod och inte som ett visst innehåll, d v s spelreglerna i det demokratiska "spelet" och inte själva spelets resultat. Det var inte vår sak att besluta utan hela det marockanska folket skulle bestämma det, d v s regimens innehåll i ett demokratiskt system. Oufkir överlät initiativet till oss unga officerare. Vi hade förberett en plan, en politisk deklaration, ett provisoriskt program. Oufkirs mål var i synnerhet att slå sig samman med oss för att avskaffa monarkin som första nödvändiga steg. Därefter är det folkets sak att bestämma vilket styre det vill ha. Vi, de unga officerarna, hade ett provisoriskt program, men det var ett program bland andra som skulle komma från andra partier och som man skulle föreslå folket, inte föreskriva. I proklamationen, som skulle ha utsänts den 16 augusti 1972 (se "Paris-Match" den 29 september 1973), talade vi om "Den Marockanska Islamiska Arabrepubliken". Vårt mål var frihet, ekonomisk demokrati, nationell och arabisk enhet, medborgerlig frihet, social rättvisa, folkets ägande av produktionsmedlen genom demokratiskt och decentraliserat självstyre och respekten för privat ägande, då detta ej exploaterade folket. Vad gäller ekonomisk demokrati och arabisk enhet tänkte vi oss inte ett Marocko isolerat från den islamiska och arabiska enheten. Vi erkände inte de konstgjorda statsgränser som imperialismen och kolonialismen dragit upp, eftersom dessa gränser var avsedda att splittra muslimerna och araberna och därigenom även härska över dem. Den islamiska och arabiska enheten är ingen romantisk dröm utan en livsnödvändighet, d v s en fråga om liv eller död för den islamiska och arabiska nationen och alla muslimer och alla araber. Ekonomiskt, politiskt och militärt finns bara den islamisk-arabiska enheten som kan få oss ur den återvändsgränd som splittringen för oss innebär. För att uppnå och bibehålla den islamiska och arabiska enheten finns det många problem att lösa och de måste lösas. Men problemen med den aktuella, ödesdigra splittringen kan bara leda oss till undergång såsom islamisk nation och oberoende arabisk nation. Den judiska inkräktar- och banditstaten Israels existens och styrka bygger enbart på vår splittring och svaghet.
- Huvudsyftet var alltså att avskaffa monarkin?
- Monarkin är en personlig maktstruktur. Kungen är "chefen". Hos oss är dagens monarki ingen egentlig nationell institution utan en av kolonialismen skapad maffia. Det finns bara en enda man som styr. Han "sköter" Marocko som sin privata egendom och marockanerna som sina slavar, och mellan kungen och folket finns en grupp "officiella" skurkar och bovar. Man kommer ingenstans i Marocko i dag, om inte kungen avsätts. Man kan inte komma framåt, inte förverkliga utvecklingsmålen
- demokrati och framsteg - utan att avskaffa monarkin, utan att avskaffa Hassan II:s regim och utan att utropa en islamisk republik, en demokratisk stat. Hassan II symboliserar och personifierar korruptionen, den moraliska dekadansen, det politiska och ekonomiska förfallet. "Han är staten" i Marocko och det är genom att avskaffa honom som man gör en förändring möjlig. Alla försök att lappa över och kamouflera den ruttna regimen har misslyckats. Politiker i Edgare Faures anda, d v s opportunisterna, har fått oss att förlora mycket tid och lett till folkets förakt för "politikerna
- Er avsikt var att utropa en islamisk republik. Ni vet att västerländska "specialister" på Marocko ofta har talat om försök från berbernas sida att ta makten.
- För det första betyder islamisk eller arabisk republik för oss inte en etnisk eller "rasmässig" republik. Vi hade en politisk definition för ögonen. Det är till exempel helt ointressant om Nasser, som är själva symbolen för arabism, "rasmässsigt" eller etniskt är arab eller inte. Han är muslim. För oss betecknar ordet arabism en nation som är enad genom sin historia, sitt arabiska språk (Koranens språk), sin kultur och sin islamiska religion. I dag är det också en islamisk nation som kämpar för och som enar den islamiska revolutionen. I Marocko förstår mannen på gatan inte hur man kan göra skillnad mellan arab och muslim. För honom är varje muslim arab och varje arab muslim. På folkets nivå finns ingen åtskillnad eller fientlighet som de imperialistiska och kolonialistiska franska eller amerikanska "specialisterna" talar om. Det är något som de hittat på i arabvärlden är islam den arabiska själen, den islamiska kulturen är den arabiska. För oss är arabismen islam och alla marockaner är muslimer, och alla medborgare är jämställda och enade. Koranen är den verkliga konstitutionen och Koranens språk vårt nationella språk. Naturligtvis behöver man inte vara arab för att vara muslim, och man behöver inte heller vara muslim för att vara arab. Det finns icke-arabiska muslimer och icke-muslimska araber. Våra problem i dag är politiska!
- Men "specialisterna" presenterar Oufkir som en berberisk nationalist.
- Ordet "berber" är av europeiskt ursprung. De som av européerna kallas berber kallar sig själva "imaziglin" (singularis: "amazigh") eller "chleuh" ("singularis: "chalh") och inte berber. Amazigh betyder fri, medan berber kommer av "barbar", som romarna använde för att beteckna invånarna i sina kolonier eller sina icke-romanska slavar. Berber och arab är etniska begrepp. Islam är ett ideologiskt begrepp, som man själv väljer.
Själv är jag samtidigt muslim och amazigh, född i Tahala-stammen i Atlasbergen Detta har jag inte valt och kan därför inte förneka. Man kan likaså samtidigt vara t ex svensk och muslim. Man ska inte uppfatta det etniska begreppet arab som motsats till begreppet muslim. En etnisk berber, arab eller svart kan samtidigt vara, eller inte vara, muslim. En svart t ex kan inte välja eller vägra att vara svart. Ej heller kan en arab välja eller vägra att vara arab. Men man kan välja eller vägra att vara muslim. Man ska inte, som judarna gör, blanda ihop etnisk tillhörighet med religiös tillhörighet. Islam är en frivillig tillhörighet. De som vill bekämpa islam genom att utnyttja "arabismen" och de som vill bekämpa arabismen genom att utnyttja islam är, i min mening, varken muslimer eller araber. För mig är islam mitt enda "fosterland" och min enda nation! Islam är mot den rasistiska och aggressiva chauvinistiska nationalismen. Min "patriotism" är islam! Jag tillhör hela den islamiska mänskligheten, d v s hela mänskligheten.
Oufkir var rikets främste man. Varför har han inte visat sitt motstånd mot kungen tidigare?
- Redan i början av självständigheten satte alla politiska partier, hela den politiska eliten sin tilltro till kungen och gav monarken absolut makt. Oufkir var soldat, inte politiker!
Oufkir hade aldrig möjlighet att störta kungen. Det är en annan myt som måste avlivas. Efter självständigheten var Oufkir aldrig i armén, och armén var den enda makt som kunde störta kungen. Det fanns inget politiskt parti som ifrågasatte monarkin. Oufkir fanns i palatset och Inrikesdepartementet. Han hade emellertid en enda styrka under sitt befäl, och i egenskap av inrikesminister de blygsamma "hjälpstyrkorna". Han anförtrodde mig att han redan 1968 hade förberett en plan för att störta kungen med hjälpstyrkorna tillsammans med överste Chebuati. Oufkir har aldrig politiskt gått i borgen för Hassan II:s regim i motsats till politiker som Ben Barka som alltjämt gjorde det. Han arbetade för staten i egenskap av soldat, då däremot alla politiska grupper, alla opportunistiska ledare ställde sig i Mohamed V:s tjänst vid självständighetens införande. De valde honom till statschef. Det var Ben Barka själv, såsom president för rådgivande församlingen, som föreslog Hassan till arvprins. Oufkir led av det dåliga rykte han hade hos folket. Han hoppades få möjlighet att få visa sitt rätta ansikte. Det var därför han anslöt sig till oss unga officerare, trots att han kunnat samarbeta med generalerna och de höga korrumperade officerarna. Armén speglar, politiskt, det marockanska samhället. Då kungen 1971 efter Skhirat-revolten anförtrodde kommandot över armén åt Oufkir, närmade sig denne instinktivt de element inom armén som hade revolutionära tendenser, och han tog avstånd från korrumperade och monarkister. (I armén är man inte monarkist av övertygelse, utan av egennytta!) Oufkir hade ett dåligt rykte bland unga officerare, liksom hos folket. Armén är inte en organisation skild från det marockanska samhället. När radion 1971 meddelade att kungen gett befälet över armén åt Oufkir, mottog de unga officerarna upplysningen med vrede och invändningar. Men mycket snart vann Oufkir stor popularitet inom armén. Vi insåg att vi missbedömt honom när vi upptäckte att mycket som tillskrivits honom var för att dölja Hassans skuld i den allmänna korruptionen.
- Tidvis sade man om Oufkir att han gick utländska makters ärenden, Frankrikes, USA:s och t o m Israels. Hur var det med den saken?
- Hassan II är imperialismens främste hantlangare i Marocko. I stället för att kritisera Hassan, som är chefen, kritiserar man dem som uträttar hans ärenden: t ex Oufkir, Dlimi, Benhima och Guédira. När Reda Guédira var inrikesminister, kritiserade den tillåtna pressen enbart honom. Att kritisera kungen är förbjudet. Men folket lät sig inte luras utan sade: "Det är inte Guédira som ska kritiseras, utan al-Guédra" ("gdira" betyder den lilla grytan, "guedra" den stora grytan). Om Oufkir hade den betydelse som ryktet tillskriver honom, d v s om det var han som bestämde politiken, så borde regimen ha ändrats efter hans försvinnande. Vad ser man i dag? Om det har ägt rum någon förändring alls, så är det att det har blivit värre. Den största amerikanska basen i Marocko är det kungliga palatset. Vi styrs av en dåre, en skurk, en förrädare och drogmissbrukare. Om denne förfallne person störtas, störtas hela hans regim.
- Men ändå, trots att han som marockansk inrikesminister var dömd i Frankrike, lät den franska regeringen Oufkir komma och få vård för sina ögon i Lyon.
- Frankrike vet att Hassan II är den som styr Marocko. Det är Frankrike och USA som har installerat honom. Han är en marionett för fransmännen, amerikanerna och sionisterna, men inte för sina medarbetare. De Gaulle själv sade att den främste ansvarige för Ben Barkas bortförande var Hassan II.
- Man talade ofta om förbindelser mellan underrättelsetjänsterna i Israel och i Marocko, då Oufkir var vid makten, eller hur?
- För det första har den marockanska monarkin (som alla arabiska monarkier) och Israel samma fiende: den islamiska revolutionen. Varje seger för revolutionen är ett hot mot både Israel och de arabiska monarkierna. Hussein av Jordanien och Hassan av Marocko är i sak Israels bundsförvanter. De har underjordiska förbindelser och gemensamma intressen. Israel har t ex på Shahens förslag sålt 100 begagnade pansarvagnar (AMX, 13 ton) till Marocko efter Israels krig mot Egypten 1967. Den affären förorsakade en oerhörd skandal inom den marockanska armén. I pansarvagnarna fann våra soldater israeliska mynt och tidningar. Ibland flagnade färgen på vagnarna och man kunde se den judiska davidstjärnan och dess armés beteckningar. Dessutom var dessa vagnar i mycket dåligt skick. Franska officerare från pansararmén kom till Marocko för att reparera vagnarna. Endast 60 kunde repareras, och det blev till sist dyrare än vad inköp av nya skulle ha kostat. Oufkir var inte i armén vid den tidpunkten. För övrigt har han själv sagt mig att Mohamed V, denna "trojanska häst" för imperialismen och kolonialismen, hade utnämnt juden doktor Benzakin till post- och telegrafminister. Då denne var en känd sionist underlättades utförsel av pengar från Marocko till Israel av de marockanska judarna. Hos oss i Souss har vi alltid kallat sultanen "Aglid yiromein", kolonialisternas kung. Hassan II är judarnas och amerikanernas kung.
- Hassan II kunde alltså återställa situationen efter Oufkirs försvinnande?
- De två statskuppsförsöken skakade systemet, men förtrycket och diktaturen bara ökar. Hassans fascism, den marockanska feodalismen fortlever. Men, som fallet också är for Israel, vet kungen att tiden inte är på hans sida. Han vet att han inte kan ändra historiens gång. Han gör allt för att vinna tid. Hos oss finns ett ordspråk: När elden håller på att slockna, ryker den mycket. Just nu befinner sig Hassan och Israel i ett slocknande (och tynande) tillstånd. De ryker ymnigt.
- Var det misslyckade försöket att införa en gerilla i Marocko i mars 1973 ett allvarligt försök?
Folkets kamp har inte upphört. Alla väpnade försök till uppror ingår i revolutionen. Försöket den 3 mars 1973 är en episod i denna revolution som fortsätter. Det var ett modigt företag som förberetts länge. Alla revolutioner har fått kännas vid tillfälliga bakslag. Man lär sig mycket av sina misslyckanden.
- Föreligger det en revolutionär situation i Marocko?
- I sak är situationen revolutionär. Regimen är otidsenlig, anakronisk: feodalism på 1900-talet. Om den försvann i morgon, skulle ingen bli förvånad. Hassan vet det mycket väl. Det är en fråga om några år mer eller mindre. Vi har i Marocko sakliga skäl för en radikal islamisk revolution. Det vi saknar är handlingskraften. Om vi är neokolonialiserade, så beror det på att vi är "koloniserbara"!
Objektivt är vi mogna för en revolution men subjektivt förtjänar vi Hassans regim. Varje folk har den politiska regim det förtjänar! Guds sändebud Mohamed sade att "Gud förändrar inte ett folks situation innan detta folk förändrar sig självt".
- Varifrån kan nästa stridssignal komma?
- Hassan II förbjuder all demokratisk opposition och alla politiska partier som inte erkänner den nuvarande monarkin, d v s att endast monarkistiska partier tolereras. All kritik av kungen eller hans politik är förbjuden, trots att kungen är den direkt politiskt ansvarige för regimen och regeringspolitiken. Varifrån kan då nästa stridssignal komma? Inte från de nuvarande "partierna" som huvudsakligen består av opportunister. De har dömt sig själva. De spelar med i regimens "spel". De deltar i kungens kamouflagestrategi. Splittringen mellan de aktuella partierna är skenbar. Den återspeglar inte landets verkliga sociala situation. Det är kungen som drar upp och beslutar om gränserna för den politiska oppositionen, om partier ska få finnas eller ej, liksom om partiernas ledare genom att eliminera dem som han inte gillar. Det är han som tämjt den politiska eliten, affärsmän och andra yrkesutövare. Vare sig partierna är i regeringen eller i "oppositionen" spelar de bara den roll Hassan tilldelat dem. Shahen av Iran hade också skapat ett oppositionsparti i sin regim, "Hans Majestäts opposition". Partierna har förrått vårt folk och den marockanska revolutionen. De schackrar med Hassan för att dela makten och går in i palatset krypande på alla fyra. Arméns två försök och gerillaförsöket den 3 mars 1973 för att störta diktaturen, som skapade hundratals martyrer, utnyttjades på ett skamligt sätt av de opportunistiska professionella politikerna för att omvandla dess följder till opportunistiska politiska vinster. Efter resningen i Casablanca 1965, som innebar tusentals offer och som var helt spontan, där dessa opportunister inte alls deltog, vädjade kungen till dem. De väntar sig bli erbjudna ministerposter och att bli kungens tjänare för att dela "smulorna" från hans bord. Hassan väljer dem för att kunna påstå sig representera det missnöjda folket. I själva verket är dessa marionetter kungens representanter i de partier de påstår sig representera. Revolutionär kamp sållar människor. Man upptäcker i handlingen opportunisterna till sist. Yrkespolitiker är de som väntar på att revolutioner ska genomföras för att sedan dra fördel av dem och för att ta makten och njuta av dess frukter. I vår armé har vi också som i Portugal revolutionära soldater och officerare som, om de gjorde kuppförsök och lyckades, inte skulle stanna vid makten, utan lämna den till folkets representanter efter ett demokratiskt val. Men om vi gör revolution ska det inte vara för att gagna dem som är delaktiga i Hassans regim. De befintliga partierna ingår som en naturlig del i regimen. Vi vill störta regimen. Hassan påtvingar de "lagliga" partierna ledare som ska styra dem och bestämmer vilka de måste utesluta, vad som kan skrivas i "tidningarna" och vad man inte får säga eller skriva. Det är revolutionärers plikt att fördöma sådana förrädare som i praktiken deltar i Hassans falska bild av verkligheten. Det enda sättet att få slut på utsugningen är att skapa politisk, social och ekonomisk demokrati, som i islam kallas "shora". Då måste Hassan och hans regim elimineras politiskt, eftersom han själv inte frivilligt kommer att dra sig tillbaka. Endast en revolution kan avskaffa regimen. Vi måste organisera en enad front för att föra den islamiska kampen. Erfarenheter av Hassan II:s regim borde övertyga oss alla om att hans diktatur endast kan störtas genom väpnat och politiskt motstånd. Endast återinförande av det revolutionära och rena islam kan rädda vårt land från avgrunden och döden.
Abdelkrim al-Khattabi från Rifbergen kämpade i kolonialismens mörkaste tid i islams namn, med vapen i händerna mot två arméer i norra Marocko, den franska armén och den spanska. Han är min förebild, den ende som aldrig svikit. Han levde med heder och dog i ära. Hans exempel bör leda oss. Det är den läxa vi bör ha i minnet i vår kamp mot den nuvarande regimen. De som inte vill förstå historiens läxa måste förbigås och kampen måste fortsätta utan dem. Vår olycka är att många av våra politiska "ledare" som börjat sin karriär hedersamt (för självständigheten) inte kunnat avsluta den med pension och med hedern i behåll. De arabiska ledarna känner inte till hur man drar sig tillbaka med hedern i behåll. Bourguiba, i Tunisien, är ett typiskt exempel i detta avseende.
Man kan inte vänta sig att armén ensam skall föra kampen, utan hela folket. Vad är då armén? Den är en integrerande del av det marockanska samhället. Det är de arbetslösa som blir soldater. Det är gymnasister, studenter som inte hittar arbete, som känns vid samma fattigdom som folket, som blir officerare. De vet allt om folkets problem. Det finns inget motsatsförhållande mellan folket och armén i Marocko. Vi har inte en armé av det slaget som finns i t ex Latinamerika eller Europa. Vår armé är ung, utan militära traditioner och saknar militär socialklass. Militärer och civila, organiserade i ett islamiskt parti, kan genomföra en verklig revolution, som inte blir en officersrevolution utan en folkets revolution. Nassers revolution visar oss att arabiska militärer är naturliga anhängare till varje folklig revolution i den islamiska världen. Utan ett agerande från den marockanska arméns sida mot despoten Hassan II kan stagnationen, som nu härskar i Marocko, fortsätta i decennier.
Och när jag talar om islam, sa menar jag den upplysta islam.
- Hur är förhållandena i armén efter Skhirat-revolten?
- De flesta officerarna är för närvarande unga. Det gamla gardet har eliminerats på olika sätt. Officerarna känner alltså likadant som resten av den marockanska ungdomen. Naturligtvis finns det social splittring i officerskåren, men den allmänna tendensen är för en islamisk revolution. Kuppförsöken 1971 och 1972 har visat det. Dessutom bevittnar de unga officerarna dagligen hur folket sugs ut och hur rutten regimen är. De ser alla skandaler. De känner ilska, eftersom de är medvetna om att regimen använder dem för att hålla folket i schack för att skydda monarkin mot folkets vrede. Deras självkänsla kränks då de anser sig vara vakthundar för korruptionen och dekadansen. Armén är i dag som andra samhällssektorer. Skillnaden är att i armén finns disciplin och en skarpare pragmatism, och man är mer böjd för handling än för ord samt att militären är beväpnad! Hassan har praktiskt taget förlorat det politiska greppet om armén. För en regim som inte är folkligt förankrad och som bygger enbart på makt och polisförtryck är det slutet.
- Vilket inflytande har deltagandet i oktoberkriget 1973 mot Israel haft på den marockanska armén?
- Den marockanska armén deltog i mycket begränsad omfattning i 1967 och 1973 års krig mot Israel. Initiativet kom från officerarna själva. De anmälde sig spontant som frivilliga. Kungen var snarare orolig för sin vänskap med Israel och för kontakten mellan de unga marockanska officerarna och de revolutionära syriska och egyptiska officerarna. Kabinettsekreteraren och generalsekreteraren vid det marockanska försvarsdepartementet är juden och sionisten kommendant Ben Haroch. De flesta som förvaltar slottets finanser och den kungliga skolan är sionistiska judar. De marockanska militärer som åkte till Syrien 1973 visste att Israel kunde styra själva ledningen i den marockanska armén. Israel är den enda stat i världen som kan ha agenter i andra länder utan att de kallas agenter. 1967 och 1973 hotade de marockanska officerarna att begära avsked, om man inte skickade dem till fronten mot Israel. Hassan kan ha trott att han kunde göra sig av med dem genom att skicka dem långt bort och samtidigt ge information till Israel för att massakrera dem. Kontakten mellan den marockanska armén och det syriska folket stärkte ytterligare revolutions- och unionstendenserna hos officerarna, som är medvetna om Hassans verkliga avsikter.
För marockanerna och i stort sett alla muslimer är kampen mot sionismen och den arabiska reaktionen ett och odelbart. Kampen mot sionismen och imperialismen, kampen mot Hassan II utgör en enhet. För armén är upproren mot Hassan och deltagandet i kriget mot Israel av samma art. Hassan II och sionismen är alla muslimers och det marockanska folkets fiender. 1957-1958 reste sig det marockanska folket i söder mot den spanska kolonialismen. Hassan, vid den tiden arméchef, var den som tillsammans med spanska armén slog ner upproret.
- Är ni vänster- eller högerinriktad?
- Vi är varken vänster eller höger utan muslimska revolutionärer. För oss gäller inte begreppen vänster eller höger utan progressiv eller reaktionär.
Vänster och höger, det är ord importerade från Europa. Vi behöver inte importera ideologier varken från höger eller vänster. Som muslimer behöver vi bara tillämpa islams eviga principer, som de anges i Koranen.
Vårt folks ideologi är islam. Vi vill inte göra revolution med ett folk som vi föreställer oss i fantasin, utan med det som finns i verkligheten. Om man "importerar" en ideologi, måste man också importera ett folk. Det finns inget folk som inte redan har en historia och en ideologi. Vi är muslimer och all revolution hos oss bör komma från islam. Utveckling är att utvecklas från det vi är till det vi vill vara, inte att apa efter och imitera.
Bara en islamisk revolution i kultur, samhälle, ekonomi och politik kan stoppa den moraliska och politiska dekadans vi nu befinner oss i.
Islam och arabism är detsamma för oss. Jag kan inte föreställa mig en avislamiserad arabism eller en anti-arabisk islam. De två är som kropp och själ, oskiljaktiga. Islams uppgång eller undergång följer alltid med arabvärldens styrka eller svaghet. Under Nasser och Ben Bellas tid var arabvärlden centrum för islams revolution. I dag har detta centrum tillfälligt flyttat till Afghanistan och Iran. Men jag är säker på att arabvärlden kommer att återta sin ledande plats i den islamiska revolutionen med Algeriet och Egypten i spetsen.
Vårt folk är muslimskt. Men religionen kan tolkas av människorna på många olika sätt. Man bör skilja mellan idéer och deras tillämpning, mellan religioner och det sätt på vilket de tillämpas av människor. Man bör skilja mellan islam och dagens korrumperade "muslimer". När revolutionärer talar om islam menar de en upplyst radikal revolution, som inte står i något motsatsförhållande till den islamiska revolutionen men är dess grund och ursprung och utgör en del av den. Att söka skilja mellan den islamiska revolutionen och islam i arabvärlden är att försöka skapa en obskurantisk "islam" a' la Saudi-Arabien. Man måste förstå att utsugarna inte har religionens skydd, som var fallet med kyrkan i medeltidens Europa. Hos oss finns inte kyrka eller prästerskap. Tvärtom har alla revolutioner i Marocko varit islamiska. Den algeriska revolutionen kallade sig "Moujahedins" revolution. Däremot var marxisterna i Algeriet, liksom det franska kommunistpartiet, emot den algeriska revolutionen.
Islam är ursprungligen en revolution. Alla universella religioner är det i början. Den är för social rättvisa, människovärde och frihet.
- Vad anser ni om de goda relationer som råder mellan ena sidan Marocko och Sovjet och å andra sidan mellan Marocko och Kina?
- Det är sorgligt att de två största "socialistländerna" har svikit sina egna inrikes- och utrikespolitiska ideal. De har blivit pragmatiska, "realpolitiska" och vapenhandlare. Sovjet, liksom USA, säljer vapen till de flesta diktaturer som t ex till Hassan II. De säljer också vapen till krigförande länder i hela världen. Det "marockanska kommunistpartiet", vars politik dikteras från Moskva, har blivit en bundsförvant till Hassan. Regimerna i Sovjet och Kina har blivit vanliga vulgära stormakter med stormaktsintressen. Den islamiska revolutionen är en del av världsrevolutionen. Men världsrevolutionen för rättvisa leds inte längre från Sovjet eller Kina utan mer och mer från tredje världen och har i dag sitt centrum i den islamiska världen. Sovjet och Kina sviker genom att i dag bara apa efter den kapitalistiska västvärlden. De kämpar bara sinsemellan för att utöka sina intressesfärer i tredje världen. I utrotningskriget mot oss får Israel miljoner judar från Sovjet och miljarder dollar från USA. Trots detta utgör Sovjet och Kina en del av världsrevolutionen som uppväger den judisk-amerikanska imperialismens hegemoni.
- När ni säger att den marockanska revolutionen är en del av världsrevolutionen, understryker ni då mera dess samband med den arabiska revolutionen än med den afrikanska?
- Geografiskt är Marocko en del av Afrika, men kulturellt tillhör vi den islamiska världen och arabvärlden. Om man menar det svarta icke-islamiska Afrika så skiljer det sig från oss kulturellt. Det är dels "engelsktalande", dels "fransktalande" etc. Som René Dumont sade: "Afrika har fått en dålig start". Svarta Afrika "förvaltar" själv den kulturella och linguistiska kolonialismen som den drabbats av. I Nordafrika har vi lyckats bevara var kulturella särart och relativt befriat oss från den intellektuella kolonialismen. Geografiskt är vi alltså en del av Afrika, men också politiskt en del av tredje världen. När jag talar om islamisk och arabisk enhet, är det inget nytt som ska uppfinnas. Det är en enhet som har funnits, som finns i folkmedvetandet, som har försvagats av kolonialismen men som skall väckas på nytt. Vi vill ha enhet med det "fransktalande" och med det "engelsktalande" Afrika också, fast låt oss börja med den kulturella och språkliga gemenskapen. Det finns en tendens för folk att ena sig över de konstgjorda politiska och kulturella gränserna. I Afrika är det något nytt som måste skapas. Det krävs ansträngningar för att avskaffa den kulturella och politiska öken som skiljer oss åt. Ännu i dag måste man, för att flyga från Dakar till Rabat, göra det via Paris. Kulturella kontakter går också "via" Paris! Ett problem är den kulturella kolonialism som ännu i stor utsträckning finns kvar i det svarta Afrika.. Algeriet har varit "franskt i ett och ett halvt århundrade, men kallar sig inte "fransktalande". Mellan arabländerna är gränserna konstgjorda, ty enheten har funnits länge. Jag ställer inte den arabiska enheten mot den afrikanska. Jag säger bara att den förra redan finns men behöver återuppväckas. Den finns ideologiskt, språkligt, kulturellt, andligt och politiskt. Hos oss är det bara de befintliga regimerna som splittrar för att härska. Varje införande av demokrati, laglig och demokratisk, i ett arabland eller ett afrikanskt land är ett stort steg mot enhet mellan folken. Konflikterna och motsättningarna åstadkoms av diktaturregimer och neokolonialister, som vill söndra för att härska. De diktatoriska regimer som styr våra länder saknar legitimitet. De är icke representativa för våra folk. De representerar enbart neokolonialismen och dess intressen.
KORRUPTION
OCH BROTT VID
HASSANS HOV
Han är en man utan rädsla, som kämpar för att störta Hassan II. Åren 1971-1972 var han närmaste medarbetare till general Oufkir och blev hans sammansvurne för att störta den marockanske kungen. Man söker ex-officeren Ahmed Rami för att mörda honom för hans delaktighet i sammansvärjningar och för allt det han vet om brotten och den korruption som förekommer vid monarkens hov, där moraliskt förfall och förräderi hör till dagordningen. Från sitt gömställe i Sverige gör han dessa överraskande avslöjanden.
"Nej, jag är inte rädd. Jag vet att det är riskabelt att tala, men jag vill inte tiga. Jag har tvingats lämna mitt land, och allt jag hade bakom mig. Orden är det enda jag har kvar. Jag tänker inte avstå ifrån dem. Jag hoppas att alla marockaner en dag, inom en inte alltför avlägsen framtid, ska sluta vara rädda och inse att just rädslan är grunden till diktaturen och Hassan II:s makt. Hassan är nämligen en kung vars enda mål är att utså terror bland folket. Det är dags att någon avslöjar vad som verkligen händer i Marocko."
Ahmed Rami fyller små kristallglas med mintté. Han gör det varligt likt en ritual, som repeterats tusen och en gånger. "Jag fortsätter att kämpa för att störta Hassan II, och det kan man inte bara göra per telefon." Han skrattar på ett sätt som har något pojkaktigt över sig. Han är en ung man, men han har redan upplevt mycket. Som "Intervju" förklarade förra veckan är denne marockanske officers historia direkt kopplad till alla komplotter, som förekommit i Marocko för att störta kung Hassan de senaste åren.
- Och vad återstod efter allt detta av "De Fria Officerarnas" rörelse?
- Det är ett faktum att "De Fria Officerarna" har försvagats mycket, men vi existerar fortfarande. "De Fria Officerarnas" rörelse är en hemlig organisation, som uppstod på initiativ av en grupp unga män från folket, som ville kanalisera missnöjet i landet genom armén. Vi var en grupp unga officerare som 1972 ville förverkliga det marockanska folkets dröm om frihet och demokrati genom en statskupp som början till en revolution.
*) Intervju publicerad i spanska tidningen "Intervju" 1-7 juni1983.
Rörelsen kommer att fortsätta arbeta. Sedan 1972 har kungen aldrig lyckats upplösa den helt. Han har försökt med alla kända medel. Han har gripit många officerare och förflyttat andra från en tjänst till en annan, men det är ett faktum att det finns celler med "Fria Officerare" i de flesta förbanden inom armén och att de fortsätter sin verksamhet. Då och då sprids flygblad och återges kommunikéer på förläggningarna och i förbanden. Jag är säker på att denna intervju till exempel kommer att spridas underjordiskt i förbanden inom mycket kort tid.
- Innebär det att den marockanska monarkin fortfarande är hotad från kasernerna?
- Ja, Hassans tron är fortfarande hotad. Den marockanska monarkin kommer alltid att vara hotad, eftersom den inte är legitim. Islam förbjuder monarki, och den folkliga ideologin i Marocko är islam. Dessutom är den verkliga revolutionära islam emot diktatoriska regimer, som inte respekterar folkviljan. Islam erkänner inte uppdelningen av den islamiska världen i marionettstater skapade av kolonialismen. Därför söker den marockanska armén, som inte är isolerad från samhället, ständigt nya sätt att göra slut på detta förfall, denna ruttna regim. Hassan vet inte nu exakt vad som kan hända i armén, och han är rädd för alla. Sedan 1972 har han inte satt sin fot på en arméförläggning. Han har aldrig rest till Sahara för att besöka de militära förbanden. Just nu är Hassans fiende nummer ett:
armén. Krigsmakten är i Marocko oppositionens förtrupp. Därför är jag helt och hållet optimistisk, trots alla misslyckanden och missöden som har inträffat. Hassan II:s regim bär, inom sig, på den bakterie som kommer att förstöra den. Det är en sjuk regim, som lider av korruptionens "kallbrand". En regim som till slut kommer att falla av sin egen vikt.
- Vad kommer ni att ha för taktik i framtiden efter att de försök som planerades omintetgjorts?
- Den taktik vi har nu är att organisera en folklig revolution av samma typ som den som ledde till att shahen av Iran störtades, en revolution med deltagande av civila, soldater, officerare och den islamiska rörelsen. Vi unga officerare analyserade noggrant den aktuella situationen och vi är eniga om att vår revolution aldrig kan isoleras från den islamiska revolutionen som helhet, eftersom Marocko utgör en del av den stora islamiska nationen. Det är ett faktum att den islamiska nationen i dag befinner sig i en mycket svår situation, eftersom den konfronteras med så provokativa utmaningar från militärt mäktiga och aggressiva stater, som är lika arroganta som Israel och dess "bananstat" USA; med stater som har en förkrossande överlägsenhet gentemot oss. Allt detta gör att en skrämmande brist på militär jämvikt uppstår till den islamiska världens nackdel, vilket utsätter oss för enorma politiska och militära förödmjukelser. Därför anser vi för närvarande att den enda lösningen är att stödja det palestinska folkets motståndskamp på alla möjliga sätt. Det palestinska problemet är en fråga om en judisk-israelisk kolonialism. Israel är en rasistisk apartheidstat som bör elimineras i framtiden. För muslimer, kristna och alla fria människor i hela världen, är denna målsättning en tidsfråga. Man bör arbeta för att skapa en maktbalans där rättvisan bör vara stark och styrkan måste vara rättvis.
- Och hur skall detta förverkligas i Marocko?
- Genom att en ny "Moahidin"-rörelse skapas, en rörelse som ska återinföra den islamiska plikten "jihad", d v s kampen för rättvisa och frihet. En rörelse som kommer att likna "Al-Mourabitoun" och "Al-Moahidin", rörelser som redan en gång tidigare hade räddat vårt land från makthavarnas dekadans. De nya "Al-Moahidin" (de enande) bör samla alla Marockos politiska krafter och inom en nära framtid genomföra en jihad-revolution. En person eller en regim som står i vägen för den islamiska revolutionen och enheten och i vägen för Palestinas befrielse bör elimineras politiskt, genom en politisk opposition. Om det är möjligt bör elimineringen verkställas i demokratisk form, men när det gäller diktaturer sa bör man använda revolutionärt våld, om det är nödvändigt. De tyranniska regimerna, som Hassan II:s, kan bara bekämpas med våld. Denna typ av dekadenta och korrupta regimer existerar faktiskt bara genom att de utövar våld mot folket och genom massornas passivitet, på grund av den fruktan som finns bland medborgarna och på grund av den terrorism som utövas mot vapenlösa människor. Den marockanska regimens brott ska inte förövas ostraffade och det är i den meningen som "De Fria Officerarnas" rörelse kommer att vara en militär gren i den politiska islamiska rörelse som ska återupprätta ett rättvist samhälle, ett demokratiskt och tolerant samhälle, d v s ett samhälle i harmoni med de religiösa och folkliga minoriteterna, som ska ha sitt utrymme - liksom de alltid har haft det - i islams historia.
- 1983 försökte du från Sverige åter störta monarkin i Marocko. Hur gick det till?
- Även om jag bor i Sverige så behåller jag vissa kontakter med mina vänner i Marocko, både inom och utanför armén. Jag var den ende överlevande officeren som deltog i de två första militära revoltförsöken i Marockos moderna historia.
De flesta politiska rörelser i Marocko, såväl "legala" som underjordiska, tog kontakt med mig. Den marockanska armén har blivit en viktig politisk faktor genom den lilla grupp "Fria Officerare" som skakade det politiska livet i landet med sina spektakulära aktioner 1971 och 1972. Men, på grund av deras organisations hemliga karaktär, är det svårt att få kontakt med dem.
Efter att jag kom till Sverige, och blev uppmärksammad i massmedia, så tror "politikerna" i Marocko att de, genom mig, kan få kontakt med "De Fria Officerarna". Ahmed Dlimi själv, som övertog Oufkirs befattning hos kungen, kontaktade mig i samma syfte.
Jag kan också avslöja att Dlimi, i hemlighet, indirekt hjälpte mig att fly från Marocko i augusti 1973.
Sedan juni 1974 började Dlimi och jag träffas regelbundet i Paris, London och Stockholm för att förbereda en ny statskupp.
Dlimi, som blev chef för kungens militära adjutanter, chef för kontraspionaget och chef för södra Marockos militära styrkor, tyckte själv att armén är, för honom, en politisk "gåta" och trodde att jag visste mer än han!
För Dlimi var jag en representativ officer för den unga generationen. Jag var också Oufkirs närmaste man och en av de främsta organisatörerna av rörelsen "De Fria Officerarna" inom den marockanska armén. Den enda kontakt Dlimi kunde få med mina vänner i armén var genom mig.
Mina kamrater fruktade att han kunde vara övervakad och önskade aldrig ta risken att träffa honom inne i landet. Jag hade till uppgift att fungera som "bro" mellan dem. Den sista gången jag såg honom var i december 1982. Han bodde på Grand Hotell i Stockholm. För att ge en "rimlig" förklaring, till mina kontakter med Dlimi, sade jag till svenska SÄPO att Dlimi hade uppdrag från kungen att förhandla med mig om min återkomst till Marocko!
Det var i Stockholm, som vi började redigera den kommuniké som skulle läsas i radio när kuppen genomförts. Den börjar på följande sätt: "I Guds namn, i våra martyrers och i folkets namn, avskaffar vi monarkin och tyranniet i Marocko och ersätter dem med den Islamiska Arabiska Demokratiska Republiken Marocko".
- Hur skulle kuppen gå till?
- Alla tekniska planer för en statskupp liknar varandra litet. Vare sig de genomförs av reaktionära eller progressiva krafter har de ungefär samma tekniska karaktär. Det är som en kulspruta, den tekniska principen och sättet att fungera är gemensamt för alla. De varierande tekniska detaljerna har inte så stor betydelse. I stora drag bestod den operation som vi planerat skulle äga rum i juli 1983 i att fallskärmstrupperna skulle ockupera det kungliga palatset, riksradiostationen, Inrikesdepartementet, polishögkvarteret, gripa kungen och sända en kommuniké i radio där den islamiska republiken utropades. Kungen skulle dömas omedelbart. Vi tänkte avskaffa dödsstraffet och upprätta en demokratisk regim, en regim med alla politiska friheter. Den första kommunikén, som skulle sändas, var inspirerad av den som jag själv redigerade 1972, när vi tänkte tvinga ned kungens Boeing. Jag lämnade ett utkast till Dlimi, vi diskuterade det och han godkände det. Jag skulle i hemlighet resa till Marocko en vecka före kuppen för att leda ett pansarförband och ockupera riksradio- och TV-stationen och när stunden var inne, skulle jag inta arméns kommunikationscenter och palatset. Avsikten var att jag skulle ta mig in i Marocko ombord på ett militärflygplan och jag hade alla uniformer som behövdes för detta ändamal. Dlimi hade själv med sig dem till mig på en av sina resor. Då anade ingen av oss att han skulle dö, innan operationen blev av.
- Vilket fel begick Dlimi?
- Dlimis största fel var att han var alltför säker på sig själv och underskattade kungens underrättelsetjänst. Han sade alltid att alla var odugliga. Dlimi var högste chef för kontraspionaget och trodde att han hade alla kort på hand och att han t o m hade infiltrerat Special Security Service (SSS), kungens speciella SÄPO som är direkt organiserad och styrd av amerikanska CIA. Men i själva verket hände motsatsen. Folk från SSS hade lyckats placera sig bland hans främsta förtrogna och när de ansåg det lämpligt sålde de honom till kungen. Vid vart sista möte i december 1982 sade han t ex till mig att han märkte att kungen började bli misstänksam mot honom, att han var litet orolig, men att han ansåg att det mest berodde på kungens växlande humör, påverkat av hans stora drogkonsumtion. Dlimi litade inte heller på amerikanerna, men han trodde inte att de skulle övervaka honom kontinuerligt, t o m på hans resor utomlands. Men allt började rasa samman efter Israels invasion i Libanon. Vid den tiden uppstod en viss irritation inom den marockanska armén och officerarna började anklaga Hassan II för att vara i Israels tjänst och för att stödja den amerikanska politiken i Libanon. Detta oroade sannolikt CIA. Efter Shahens av Iran fall och framför allt efter det att Reagan kommit till makten, vill amerikanerna inte förlora den strategiska positionen mellan Atlanten och Medelhavet som de åtnjuter.
- Är Hassan II en kung med tur eller är han bara bra skyddad?
- Jag tror att han är bra skyddad, mycket bra skyddad. Detta sköter SSS, som lyder direkt under honom och som kontrollerar den övriga underrättelsetjänsten och t o m armén. SSS leds av general Moulay Hafid Alaoui, en medlem av kungafamiljen. Hela underrättelsetjänsten organiserades av CIA-experter. Det är CIA, som i själva verket kontrollerar SSS. Ingen utom kungen känner till dess organisation i detalj. SSS bar ansvaret för mordet på Ben Barka, för kidnappningen 1964 av Cheikh al-Arab (en modig motståndsman som ville fortsätta motståndet mot neokolonialismen, d v s Hassans monarki), för kidnappningen av Hussein el-Manuzi, en annan oppositionell marockan, när han var i Tunisien 1973, för elimineringen av Omar Ben Jelloun, chefredaktör för tidningen "Al-Moharir", för Oufkirs och Dlimis död i själva palatset. Denna superhemliga polis skapades av Hassan, när han fortfarande var kronprins, och han utnyttjade den också för att mörda Mohamed V under ett kirurgiskt ingrepp den 26 februari 1961.
- Menar ni att Hassan II mördade Mohamed V, sin egen far?
- Ja, men i själva verket är Hassan II inte biologisk son till Mohamed V. Han är ett adopterat, oäkta barn. Tills nu har ingen avslöjat det, eftersom det skulle kompromettera de få som känner till hemligheten, men genom att Dlimi har undanröjts har allt förändrats. Dlimi förklarade själv detta för mig några månader innan han dog. Hassan II är son till Glaoui, som var pascha (guvernör) av Marrakech och quisling (förrädare) som samarbetade med ockupanterna under kolonialtiden. I slutet av 1925 gav Glaoui en vacker "älskarinna" till Mohamed V, som var sultan. Men han sade inte att hon redan var gravid. Fyra och en halv månad senare födde denna kvinna en son, som Mohamed V beslöt adoptera. Det var Hassan II. Hemligheten bevarades noggrant inom hovet trots att Hassan är en kopia av Glaoui. Man behöver bara jämföra två foton för att inse det. Sanningen kom fram först många år senare. År 1961 bad Hassan, som var en mycket ärelysten ung man, Ben Barka - då matematiklärare i palatset och ordförande i konsultativa rådet - att övertala Mohamed V att utse honom till kronprins, en titel som dittills inte hade funnits. Detta utlöste en intern strid i familjen, eftersom Mohamed V:s andre son Moulay Abdallah, som faktiskt var biologisk son till kungen, också gjorde anspråk på tronen. Men till slut vann Hassan med Ben Barkas stöd. Nästa steg var att mörda Mohamed V. Tillfälle gavs när Mohamed V skulle genomgå en operation. Dlimi, som då var polischef, berättade för mig exakt hur det hände. Samma dag som operationen skulle äga rum sammankallade Hassan de fyra officerare som utgjorde generalstaben inom armén
- generalerna Gharbaoui, Madbouh, Oufkir och Dlimi - och sade åt dem att han visste att kung Mohamed V förberedde en statskupp mot armén och att han tänkte överlämna makten till oppositionen. Därför hade han "beslutat att handla snabbt". En läkare, som hade sänts efter från Schweiz, skulle ge Mohamed V ett lugnande medel under operationen och sedan skulle kungen aldrig vakna upp ur narkosen. "När stunden kommer", sade han åt dem, "ska jag se till att ingen kommer in i operationssalen och jag ska personligen koppla bort syrgastuberna. Men ni ska inte tro att jag mördar min egen far. Jag är inte son till Mohamed V, min verklige far är Glaoui. Jag handlar på detta sätt av kärlek till armén, och ni ensamma ska veta hemligheten. Om detta någon gång läcker ut, så kommer jag att veta med säkerhet att en av er har skvallrat." När läkarna hade påbörjat operationen, samlade Hassan SSS-männen på vakt utanför alla dörrarna. Sedan gick han in i operationssalen ensam och stannade där en liten stund för att koppla bort syrgastuberna. Efter en timme kom han med den schweiziske läkaren, och de konstaterade att Mohamed V var död. De övriga sju läkarna tillkallades för att intyga dödsfallet. Därefter utfärdade han undantagstillstånd, ockuperade alla nyckelposter inom staten och utropade sig själv till kung. Nu är alla de fyra officerare som deltog i mötet döda. De dog allihop vid samma ålder, 52 år, och mördades i palatset. Det är faktiskt sanningen, trots att det låter som en historia av Shakespeare.
- I december 1982 var den marockanske generalen Ahmed Dlmi i Stockholm under falsk identitet. Vi diskuterade de politiska stämningarna inom armén inför den planerade kuppen i juli 1983. Vi skulle träffas igen i London i februari 1983, då Dlimi skulle vara där på ett officiellt besök med kungen.
Den 25 januari 1983 sände den marockanska radion och TV-n en officiell kommuniké: "En trafikolycka i Marrakech. När Dlimi närmade sig sitt hem krockade han med en lastbil och avled."
Hassan beklagade Dlimis död. I själva verket hade kungen avrättat honom.
General Ahmed Olimi samarbetade med "De Fria Officerarna", en rörelse som vill göra slut på monarkin i Marocko som första steget i en revolution. Basen i rörelsen ligger hos yngre officerare, politiskt skolade och med ett förflutet i de politiska partierna. Som gymnasister hade vi i 60-talets kravaller och revolter ställts mot armén. Under 70-talet infiltrerade vi armén. Den viktigaste politiska kampen utspelades där.
Dlimi var chef för arméns säkerhetstjänst i utlandet, dessutom chef för landets södra militärområde, Polisario-fronten, och med i kungens "militära råd".
I veckopressen förekom Dlimi ett par steg efter Hassan II i alla propagandasammanhang, och han var regimens mest kände militär.
Som många högre officerare kom Dlimi att spela ett dubbelspel, trogen kungen utåt men samtidigt allt mer motståndare. I sin position kunde han inte själv upprätthålla direkta förbindelser med de oppositionella officerarna, därför kom jag att fungera som en länk.
Dlimi var troligen övervakad. I Stockholm besökte han bara mig. Vid tidigare besök i Stockholm, då han haft sitt eget pass, bodde han bl a på Grand Hotell. Trots försiktighetsåtgärder kan vi ha skuggats. I mitten av januari greps ett tiotal högre officerare. Han anade att hans dubbelspel kunde upptäckas.
En dossier om honom presenterades för Hassan II. Där ingick troligen videofilm från Stockholm. Den 25 januari 1983 vid ett möte med kungen konfronterades Dlimi med dossiern. Han avled i palatset, efter förhör och tortyr. Bilolyckan arrangerades till senare på kvällen.
Informationen har jag direkt från Marocko och via utlandet. Hassan II:s närmaste omgivning, dit jag räknar utländska säkerhetstjänster, vet omständigheterna kring Dlimis död. Den officiella versionen att han dog i en bilolycka är propaganda för att dölja att armén, t o m Hassan II:s närmaste, är i revolt.
Le Mondes korrespondent i Rabat ifrågasatte versionen om en olycka, och utvisades genast. Han avslöjade senare att Dlimi blivit överkörd av en efterföljande lastbil. I den officiella versionen sades det att Dlimis bil kördes av en resebyrådirektör. Direktören, som var en hemlig SSS-man, skickades därefter av kungen på en pilgrimsresa till Mecka och därifrån "försvann" han spårlöst. Lastbilsföraren och själva lastbilen försvann också spårlöst. Men sanningen är att Dlimi mördades i palatset i Marrakech, och hans lik sattes i en bil som sprängdes i luften i en förort till Marrakech på riksvägen till Casablanca. Och aldrig har någon efter detta, inte ens hans egen släkt, sett Dlimis lik. Ingen fick öppna Dlimis kista som kördes direkt från slottet till en speciell kyrkogård. Rykten i Marocko säger t o m att Dlimi fortfarande lever i Hassans privata fängelse i palatset.
Jag avslöjade i arabiskspråkiga radioprogram, i franska TV:n och i tidningen Le Monde (24 februari 1983) sanningen om Dlimis "olycka" samt dem planerade kuppen i juli 1983.
Dlimi ville efter sitt hemliga besök i Stockholm att kuppen skulle påskyndas, då han misstänkte att kungen planerade att göra viktiga omplaceringar inom armén.
Hassan II är ingen operett-ÖB. Han är aktiv i generalstaben. Flera säkerhetstjänster omger han sig med: polisens, gendarmeriets, arméns plus hovets egen säkerhetstjänst. Den samarbetar intimt med andra säkerhetstjänster. Marocko är en enmansdiktatur, och Hassan II sköter själv sin säkerhet. Efter Dlimis död har ett 15-tal officerare gripits, tre avrättats. Terrorn slår blint både inom och utanför armén. Censur hindrar uppgifter om terrorn att komma fram. Jag hoppas att mina avslöjanden ändå når ut. Till slut når de Marocko. Sanningen är oppositionens propagandavapen.
DEN ISLAMSKA
VÄRLDEN
{Photos}
Arabvärlden, därifrån jag kommer, är framför allt en kultur, en gemensam fond av kultur, en formidabel upplagrad begreppsvärld som grundar sig på den muslimska religionen. Islam är en väsentlig faktor som ges företräde. Emellertid är dess roll inte uteslutande religiös, den är en historisk faktor som har gett starka bidrag till den kulturella och ideologiska planen på att bilda en "arabisk-islamisk" nationalitet".
Till den islamisk-arabiska nationaliteten (arabvärlden) hör de som:
1 - Talar en variant av det arabiska språket och samtidigt betraktar det som sitt "naturliga" språk, det som de bör tala, eller som de t o m utan att tala det, ändå betraktar det som så.
2 - Betraktar som sitt arvegods historien och de kulturella särdragen hos det folk som själva kallar sig och av andra har kallats araber. Dessa kulturella särdrag omfattar, sedan 600-talet, den muslimska religionen som är arabismens själ.
3 - Återkräver sin islamisk-arabiska identitet och äger ett medvetande om det.
4 - Den islamisk-arabiska nationen utgörs av folket i de länder vars författning föreskriver tillhörighet till den islamiskarabiska nationen eller vars stater är medlemmar i det arabiska förbundet och har undertecknat dess fördrag.
Den islamiska nationens innersta kärna är den muslimska religionen som låter islam vara den väsentliga källan till politisk ideologi. Alla arabländer bildar oavsett de konstlade gränserna ett ideologiskt och politiskt block med en gemensam arabisk-muslimsk civilisation.
I arabvärlden tolkas islam som en gudomlig uppenbarelse om människan, världen och Gud och som en arabisk nationell tillgång. T o m de kristna araberna erkänner den som sådan och hyllar Mohameds roll som enare av araberna och initiativtagare till deras explosion. Islam är en sekulär religion, om man med sekulär förstår följande: folkets eller massornas ansvarstagande för sin egen historia. Jag vill säga, t o m, att en av de mest återkommande temana i Koranen är denna betoning av att "väcka ansvarsmedvetandet hos de mänskliga kollektiven".
Den allmänna tendensen hos den arabisk-muslimska nationalismen är revolutionär p g a att den måste kämpa defensivt och offensivt mot befintliga omständigheter och situationer och mot den kolonialistiska övermakten, vare sig den kommer från marxismen eller från kapitalismen. Så blir de tendenser som uppkommer av massornas strävanden, och som bildar grunddragen av en folklig politisk ideologi, uppfångade, kanaliserade, formulerade och detaljerade på ett mera exakt sätt av islam i en massornas ideologi. Denna påverkar effekterna och de styrandes formuleringar och handlingar.
Dagens arabstater är inte nationalstater. Det finns bara en islamisk nation: den islamiska nationen "Ouma". Dagens arabiska och islamiska ideologi låter förkunna att "den enda fullt legitima nationalstaten skulle vara den som omfattar helheten av den islamiska nationen". Den "ortodoxe" muslimens lojalitet står snarare till idealstaten, som bör skapas, än till den reella staten. Enligt Koranen har en muslim lojalitetsplikt mot staten bara på villkor att denna visar sig vara just den legitima politiska organisation som är i överens-stämmelse med den religiösa islamiska lag som inte erkänner eller godkänner gränser mellan muslimer. I annat fall råder "förtryck" ("zulm") vilket kan rättfärdiga uppror, d v s revolution. Kraften hos den revolutionära religiösa bekännelsen ökar den provisoriska och illegitima karaktären hos de nuvarande splittrade islamiska och arabiska staterna vilket försvagar styrkan i lojaliteten mot dessa. Alla nuvarande arabiska politiska regimer är islamiskt illegitima men försöker, med hyckleri, på olika sätt ge sig en "islamisk" legitimitet.
Dessutom kan man i dag iakttaga, och detta är ett ytterst intressant fenomen, två saker som alltid har existerat, men som antar en särskild betydelse p g a omständigheterna. Den första är islams politiska och sociala vitalitet, den andra är att islam återinträder i historien, som subjekt och inte som objekt, utan att bekymra sig om att uppvisa sin "modernitet", utan att finna sig i att rättfärdiga sig med intellektuella resurser hämtade utanför sig själv, d v s annorstädes än i sina egna texter.
Professor Jacques Berque fastslår att "islam kan vara bärare av en syntesens utopi, en utopi av förnyad samstämning av människan med världen... Enligt min åsikt ligger inte islamvärldens och arabvärldens makt i dess olja utan i styrkan hos dess identitet, eller om ni så vill i styrkan hos dess autenticitet. För att förstå det som för närvarande utspelas i den islamiska världen behöver man förkasta alla kategorier härrörande från en sociologivetenskap som tvingar oss att tänka i termer av politiska begrepp eller materiella anspråk. I gengäld måste man återinföra det imaginäras fundamentala dimension och eftersom islam är mitt uppe i en omvälvning får man inte tappa ur siktet att det främst rör sig om en kulturell revolution."
"Modernitet" - östs eller västs - har avslöjat sig som ren och skär efterapning, en karakteristisk form av kulturellt, intellektuellt och ekonomiskt beroende, oförsvarlig i sig själv och bedräglig. Det är omöjligt att förstå muslimernas revolution utan att studera och förstå islam som är dess själ och dess folkliga ideologi.
Många, här i västvärlden, blandar ihop begreppen muslim och arab: Man behöver inte vara arab för att vara muslim. Det är främst islam och den arabiska kulturen som spreds (efter 600-talet) som bildat den islamiska nationen ("Ouma"). De relativt få etniska araber som, i början, följde med den islamiska spridningen assimilerades snabbt i de olika nya lokala samhällena. Det som i dag kallas "arabvärlden" är en skapelse av islam och inte av någon arabisk kolonisation. Arabvärlden utgör de islamiska länder där arabiskan är det officiella nationalspråket. Resten av de islamiska länderna, som har sina egna språk, kallas bara de "islamiska" länderna, t. ex. Iran, Turkiet och Pakistan.
De ca 200 miljonerna araber, i arabländerna, från Marocko till Irak, utgör bara en relativt liten minoritet i den stora islamiska världen med ca 1 miljard muslimer.
Eftersom arabiskan är Koranens språk (man bör göra sina böneritualer på arabiska), så är arabiskan för alla muslimer ett heligt islamiskt språk.
Koranen som religiös skrift översätts inte till andra språk. En översättning av Koranen betraktas inte som helig text, utan som tolkning.
Alla muslimer bör läsa och recitera Koranen på arabiska i den oförändrade originaltext på vilken den skrevs på 700-talet.
Men man behöver inte kunna arabiska för att vara muslim. Min mor t ex kan inte arabiska. Hon har lärt sig utantill endast några verser ur Koranen som räcker för att utöva sina böneritualer.
32
{Karta}
H. S. NYBERG
OM
ISLAMH. S. NYBERG SKRIVER TILL SIN DOTTER SIGRID KAHLE
Sigrid Kahle har haft vänligheten att sända till mig en kopia av ett brev som hon fick från sin far i Bagdad 1960 "Jag ångrar aldrig att jag har ägnat mitt liv åt att lära känna islams värld och historia; det är ett av världshistoriens mest fängslande kapitel, och särskilt skeendet i våra dagar har en fascination, som jag väl förstår att du gripits av, då du fått uppleva det inför dina ögon, likaväl som det för mig är ytterst fascinerande; jag är glad åt att jag åtminstone har fått känna atmosfären. Låt oss gärna kalla de agerande som tala arabiska för araber; låt vara att de äro second-hand arabs, så har likväl islam och arabiska språket satt en outplånlig arabisk stämpel. Hos dem finns mycket som är dunkelt, svårförståeligt, förargelseväckande, även gement (men det finns gunås så visst också hos andra folk) men det finns något som vi västerlänningar ha rationaliserat bort; en helhjärtenhet och en enkel, jag ville säga bibliskt enfaldig hängivenhet, som är en kraftkälla av första ordningen, tyvärr möjlig att bruka till både gott och ont.
Vi västerlänningar ha täppt till källflödet med vår skepticism, vår relativism, vårt rationaliserade känsloliv. Hur världsliga och grovt materialistiska islams människor än kunna vara, ha de innerst inne en oförstörbar och självklar tro, under det att västerlänningens innersta är antingen tomt eller skådeplats för ateism eller agnosticism och hans yttre är inriktat på ett oandligt njutande av det materiella goda. Inom islam finns visst mycken praktisk materialism, men knappast ändå någon materialism i modern mening (därför kan marxismen svårligen göra sig gällande här); det finns väl ogudaktighet men ingen ateism. Det är genom islam som jag har kommit till klarhet om västerlandets andliga belägenhet och därmed även om min egen; jag har personligen mycket att tacka min bekantskap med islam för.
Att vara västerlänning, det är att vara delaktig och medansvarig i en kultur som varken du eller jag kan göra oss urarva ifrån; att vara västerlänning i våra dagar, det är att vara delaktig i den stora upplösningen, i den stora förstörelsen, i levnadsstandardens materialism, i oandlighetens triumf. Men det går inte att undandraga sig ansvaret; den som står i vår situation måste ha amor fati.. Jag har för mitt religiösa liv lärt avgörande saker av islams stolta bekännarglädje, glädjen över att vara en normal människa med religion (jämför hos oss: 'han har blivit besynnerlig, han har blivit religiös!'); den stränga och tveklösa monoteis men och den kompromisslösa enkelheten. Jag kunde inte låta bli att känna kontrasten mellan den stramt enkla islamiska gudstjänsten och den yviga hierarkiska prakt som utmärkte gudstjänsten i de ortodoxa kyrkorna, och jag kände livligt kontrasten till det orkeslösa, det skrämda och förlägna i den protestantiska religionsutövningen hemma hos oss.
Jag lärde mig förstå att i islam, all yttre skröplighet till trots, funnos gömda starka religiösa värden som kunde ligga på religionens högsta höjdläge. Men jag lärde mig också att hålla gränsen: jag är kristen. Detta har tidigare varit ett faktum som jag aldrig reflekterat över, som jag i radikala ungdomsår kanske någon gång hade velat kasta ifrån mig som överflödigt. Nu, vid konfrontationen med islam, fick detta faktum relief. Att religionen i västerlandet har en så svag ställning beror utan tvekan på den brist på andlig övning som är den stora oandlighetens följd. Inom protestantismen är den nästan obefintlig; den katolska kyrkan har den ju i någon mån. Jag tror faktiskt, att det nu blir de oförbrukade andliga krafterna utanför vår kulturkrets, som vi får ta vår tillflykt till för en förnyelse.
Att konfessionens tid är förbi är min övertygelse; inom kristenheten är det en trängande uppgift att arbeta på deras övervinnande genom en koncentration på det väsentliga. Kanske hägrar en ännu högre andens enhet åtminstone i någon väsentlig punkt. Islam lär icke ta första steget; julfesten hemma hos er 1960, som du skildrar i ditt brev och där en protestant läste julevangeliet, katolska barn sjöng julsånger och en muslimsk sayyed läste Surat Maryam ur Koranen, är någonting helt unikt. Det är bara indierna som brukar kosta på sig en sådan vidhjärtenhet, såsom vid den Gandhifest på Indiska Ambassaden i Stockholm där alla möjliga religionsurkunder reciterades. Det må vara riktigt som manifestation. Eljest fylla vi kanske bäst vår uppgift i denna tid genom att vara trogna mot och fördjupa vår egen religionsform och via den nå fram till universalitet."
Till Ahmad Rami från Sigrid Kahle i mars 1989
då Rushdie-affären hotar all tanke på universalism,
i hopp om fred och försonlighet mellan alla människor på jorden.
Sigrid Kahle
tis 7 mar 1989
VAD ÄR ISLAM?
VARFÖR BEHÖVS
EN ISLAMISK
REVOLUTION?
Att utropa "Allahou Akbar! " (Gud är störst) är att relativisera all makt, allt ägande och all kunskap
Gud, i Koranen, utesluter radikalt varje socialt system där pengar skapar en politisk hierarki
Islam är den grundläggande och första religionen sedan Gud "inblåste sin ande i människan " (Koranen: sura (kapitel) XV, vers 29)
- d v s från Adams tid till våra dagar.
I islam är Gud symbolen för det goda och djävulen symbolen för det onda.
Alla som bekämpar det onda och kämpar för det goda är muslimer.
Det finns ingen "fundamentalisk", "moderat" eller västerländsk islam lika litet som det finns svart afrikansk, arabisk islam eller indisk eller indonesisk islam.
Det finns bara en islam.
Det är den som Koranen kallar "Sunna av Gud" (Guds rätte-snöre), fortsättningen på de profetiska uppenbarelserna och det sista budskapet - det från Gud.
Vår första uppgift är att visa vår islamiska tro genom att efterleva den idess helhet och inte att försvara någon särskild folktro eller någon viss tradition.
Profeten Mohamed kom för att erinra människorna om den ursprungliga religionen:
- "Så håll dig stadigt och sanningsenligt till Tron: (Förverkliga) Guds händers verk i överensstämmelse med den förebild som Han skapade människosläktet: Ingen ändring (må göras) i verket (skapat) av Gud: det är den sanna Religionen: Men de flesta människor förstå icke " (Koranen: XXX, 30).
Profeten Mohamed sändes av Gud för att bekräfta föregående budskap, för att rena dessa från de historiska ändringar som de undergått och för att komplettera dem.
Men vår tro utarmas om vi förklarar vår religion som den bästa helt enkelt därför att vi inte känner till alla de övriga.
Isolering, självupptagenhet, och "inbilskhet" är nu de största hindren för den islamiska upplysningen att nå den "icke-muslimska" världen.
Det väsentliga och universella budskapet i islam kan sammanfattas i 3 punkter:
- Guds transcendens och enhet
- människors gemenskap
- människors ansvar
Transcendens (upphöjdhet) är:
Vissheten att Gud är den ende (på arabiska "tawhid"):
"Om det i himmelen och på jorden, funnes andra gudar än Gud, skulle det råda kaos i båda ..." (Koranen: XXI, 22).
Gud är alltings Skapare, och följaktligen är vi själva otillräckliga.
"Hur många varelser finns det som inte klarar sin egen försörjning? Det är Gud som föder (både) dem och dig..." (Koranen: XXIX, 60).
Från principen om enheten och medvetenheten om vårt "beroende" i förhållande till Gud - Skaparen - (självtillräcklighet är motsatsen till transcendens) härrör den tredje aspekten av tron på transcendens: erkännandet av absoluta (sanna, fasta) värden att hållas högre än egoistiska intressen hos individer, grupper och nationer.
Gemenskapen (på arabiska "Ouma")
Principen om gemenskap är motsatsen till individualism, som innebär att människan (som individ) är alltings medelpunkt och mått. När det gäller gemenskap ur islamiskt perspektiv är var och en medveten om sitt personliga ansvar för alla andra.
Mänskligheten är en, därför att Gud, dess Skapare, är en. Alla människor har samma ursprung och är skapade för samma ändamål. Det finns inget "utvalt herrefolk" och inga "speciella" gudar.
"Det är Han som skapade dig från en enda varelse..." (Koranen: VII, 189; IV, 1; XXXIX, 6).
Ansvaret
Islam är motsatsen till fatalism och resignation.
Den är en ständig kraft att motstå allt förtryck, ty den utesluter varje underkastelse utom den under Guds vilja och håller människan ansvarig föruppfyllandet av den gudomliga ordningen på jorden.
Allt på jorden är underkastat Guds lag (ordet muslim betyder underkastelse inför Gud); stenen i dess fall, trädet i sin växt, djuret i sina instinkter, alla är underkastade Guds lag.
"Ära namnet av din Beskyddare-Herre högst, som har skapat allting och givit allting dess ordning och harmoni; som har stiftat lagar och givit vägledning " (Koranen: LXXXVII, 1-3).
Människan allena har det fruktansvärda privilegiet att kunna visa olydnad:
"Vi erbjöd sannerligen förtroendet till himlarna, jorden och bergen; men de vägrade att mottaga det av rädsla för det. Endast människan accepterade att åtaga sig det..." (Koranen: XXXIII, 72).
Om någon blir "muslim", d v s om någon villkorslöst tar emot Guds kallelse och följer Jesus och Mohameds exempel genom att mottaga Guds ledning och genom sin yttersta självuppoffring, då blir man muslim genom kraften av en frivillig, självständig och ansvarsfull handling. Det är därför Gud lät änglarna, som inte har förmåga till olydnad, falla ned inför människan.
"Och när Vi sade till änglarna: "Böj Er ned inför Adam": "lydde de och böjde sig ned ..." (Koranen: II, 34; XV, 30).
Gud säger vidare i Koranen:
"Låt det inte finnas tvång i religionen: Sanning skiljer sig klart från villfarelse: envar som förkastar det onda och tror på Gud har fattat tag i det pålitligaste handtaget, som aldrig lossnar. Och Gud hör och vet allt " (Koranen: Il, 256).
Det är inte endast fråga om att utesluta fysiskt, militärt eller polisiärt tvång, utan varje form av tvång, även det inre och det andliga: Koranen understryker.
"Sanningen finns hos Din Herre "; "Låt den som vill, tro, och låt den som vill, förkasta (den) ..." (XVIII, 29).
Gud säger också:
"Vi har visat henne den rätta vägen, som hon med tacksamhet kan acceptera att följa eller vägra att följa " (LXXVI, 3).
Koranen förtäljer oss att Gud har gjort människan till sin "khalif" (d v s ställföreträdare, "representant") på jorden.
En "khalif" är inte en underordnad och passiv verkställare; han är en ansvarig ledare, ålagd att fatta beslut. Denna uppgift är inte begränsad till somliga: det är en plikt för varje muslim:
"Kämpa för Guds sak - Du är endast ansvarig för dig själv " (IV, 84).
"Varje själ skall hållas som gisslan för sina gärningar" (LXXIV, 38).
Allahou Akbar!
Att utropa "Allahou Akbar! " (Gud är störst) är att relativisera all makt, allt ägande och all kunskap.
Inför detta rop av tro, har vi i historien sett de mest övermodiga arméer sänka sina vapen.
Behovet av detta budskap framstår mer uppenbart på grund av det andliga misslyckandet i dagens judaiserad västvärld.
Tusentals män och kvinnor över hela världen har, oavsett deras religion, men med förtröstan på framtiden, upptäckt att den judaiserad västerländska civilisationen gjort konkurs och att den, om vi låter den hållas, leder oss till globalt självmord.
Hur är balanskontot i dag?
700 miljarder dollar har spenderats på krigsrustningar under
Som ett endaste exempel så har de två stormaktsblocken 1984 lagrat mer än en miljon bomber av Hiroshimatyp. Denna bomb dödade 70.000 människor på ett ögonblick.
Detta innebär att det i dag är tekniskt möjligt att utplåna 70 miljarder människor, vilket är mer än det tiodubbla antalet i dag levande människor.
För första gången under mänsklighetens tre miljoner år långa existens har det alltså blivit "tekniskt" möjligt att utplåna varje spår av liv på jorden.
Denna tekniska möjlighet kallas märkligt nog för "framåtskridande". Än mer märkligt är att vad som kallas "fred" är "jämvikt i terror" (terrorbalans) mellan supermakterna.
Förhållandena mellan nord och syd är likaledes uppbyggda på ett orättvist sätt. Följderna av kolonialismen och det konstant ojämna handelsutbytet har lett till följande skandalösa förhållande:
Förenta staterna begränsar sin veteproduktion och de europeiska kyllagren förmår inte längre lagra mer av överskotten på kött och smör, medan 80 miljoner människor i resten av världen har dött på grund av hunger och undernäring under det senaste året.
Den s k tredje världens skuldbelopp ökar år efter år och skulden bara fortsätter att öka; nord blir rikare och rikare och syd fattigare och fattigare.
Efter det judaiserade Västerlandets herravälde över resten av världen i fem århundraden kan man faktiskt knappast föreställa sig en sämre förvaltning av vår planet.
Den djupa orsaken till denna judaiserad västvärldens politik alltsedan det som kallas "Renässansen" (d v s sedan den samtidiga uppkomsten i Europa på 1600-talet av kapitalism,med dess judiska bank- och räntesystem och kolonialism) är övergivandet av tron på absoluta värden.
När ett samhälle upphör att erkänna de absoluta värdena som ledstjärna i sin verksamhet, återstår intet annat än konfrontationen med begär efter materiell tillväxt.
Det är allas krig mot alla och västvärlden är nu hemfallen åt detta.
Dess verkliga religion är den blinda tron på en hemlig judaiserad gud: tillväxt, d v s en önskan att producera mer och mer av vad som helst i en allt snabbare takt; nyttiga, onyttiga, skadliga eller t o m dödliga ting, såsom vapen, som är det mest vinstgivande i tillverkningsindustrin.
Denna hemliga gud är en grym gud: den kräver mänskliga offer.
Vad som karaktäriserar dyrkan av denna falska gud är att den framhäver människans självtillräcklighet gentemot Guds transcendens och individualismen gentemot gemenskapen.
"Självtillräckligheten" har proklamerats, alltsedan "Renässansen", och i "Faust" av Marlowe säger man:
"Människa, genom din mäktiga hjärna blir du en gud. herre och mästare över alla element".
Individualismen är, alltsedan den s k Renässansen, återvändande till den gamla grekiska, sofistiska maximen som lyder:
"Människan är alltings medelpunkt och mått".
Denna civilisations misslyckande har alstrat en kultur av förtvivlan.
De falska profeterna av det tomma och det absurda återspeglar detta kaos som om det vore ofrånkomligt och evigt och i stället för att försöka övervinna det, lär de vara unga att livet inte har någon mening.
Om livet inte har någon mening, då är allt, även det som är brottsligt, tillåtet och vi blir utlämnade åt all sorts våld som uppstår mellan individer, grupper och nationer.
"Jämviktsterror" (terrorbalans) blir lagen för dessa ociviliserade förhållanden bland människorna på alla nivåer i samhällstillvaron.
Förnekandet av livets mening och existensen av absoluta värden har lett till att den vetenskapliga och tekniska utvecklingen - såsom förträffliga medel i människans tjänst -blivit ett mål i sig, då den försöker få oss att tro att vetenskap och teknik kan lösa alla våra problem och att problem som inte relaterar till dem, sådant som kärlek, skönhet och livets mening, inte existerar.
Denna "förmögenhetsreligion" - att skapa förmögenhet till varje pris - d v s att skapa falska gudar: vetenskap, teknik, nation, pengar, sexualitet och tillväxt - har skapat en ny polyteism (dyrkande av många gudar) och en ny vidskeplighet, och förvandlat vetenskap till vetenskaplighet, teknik till teknokrati och politik till machiavellism.
Det grundläggande problemet är alltså att återgiva människan hennes rätta betydelse: d v s tron på Guds transcendens, mänsklig gemenskap och medvetenhet om vårt personliga ansvar.
Men att säga att islam kan lösa de problem som uppkommit genom sammanbrottet av västvärldens herravälde, innebär inte
- att islam kan göra allt ensamt
- att islam har fullständigt färdiggjorda lösningar på vår tids problem.
Tvärtom är de två främsta hindren för spridande av islamisk upplysning följande:
Självtillräckligheten och okunnigheten om andra. Den tidiga islam, under det första välsignade århundradet, spreds på mindre än ett århundrade från Indus till Pyrenéerna, inte på grund av militär erövring utan framför allt på grund av att den kunde integrera alla andra stora tidigare kulturer, att den kunde utkristallisera från dem en alldeles ny syntes och därför att miljoner anhängare av andra religioner kunde identifiera sig med den.
I dag kan islam inte återtaga sin väg om den inte öppnar sig för alla trosbekännelser och all visdom som den kan inrymma.
Triumferandet: i betydelse av det dödliga hyckleriet att ha fullständigt färdiggjorda svar, formulerade för tusen år sedan av dess jurister och traditioner.
Att säga att Koranen inte "förglömt något" betyder att den har givit oss en evig vägledning, att den har angivit det yttersta och absoluta målet för våra gärningar. Men det fritager på intet sätt människan från hennes ansvar att i varje tidsperiod uppenbara medlen att förverkliga dessa mål.
Att påstå att Koranen eller "Sunna" innefattar ett fullständigt färdiggjort ekonomiskt system, politisk konstitution eller en encyklopedi, vore att nedsättande reducera det eviga budskapet till samhällsväsen och flytande teorier.
Det uppenbarade budskapet ger oss oändligt mycket mer: målen, de evigt oföränderliga lysande grundsatser (principer) som styr vårt inre liv och alla våra handlingar, såväl offentliga som privata, i syfte att för varje tidsperiod utarbeta svaren på de ekonomiska, politiska och kulturella problemen i vår tid genom ständigt ny tolkning av dessa eviga grundsatser.
Dessa grundsatser är enkla:
- på det ekonomiska området: Gud ensam äger;
- på det politiska området: Gud ensam bestämmer;
- på det kulturella området: Gud ensam vet.
Gud ensam äger.
"Allt i himlen och på jorden tillhör Gud",
står det i Koranen (Il, 116; Il, 284; III, 109 etc...).
Människan är Guds "khalif" på jorden; hon är bemyndigad att handha denna egendom å Guds vägnar och enligt Hans direktiv.
Denna uppfattning står i motsats till den romerska och judiska lagen som definierar äganderätt som "rätt att bruka och missbruka".
För muslimen, däremot, kommer plikterna före rättigheterna.
Människan, den ansvariga förvaltaren av Guds egendom, kan inte disponera den efter sitt eget tycke: hon kan inte förstöra den efter sina egna nycker och infall, och hon kan inte heller förslösa den eller försumma den. Och utan att erhålla nyttianderätten till den genom sitt arbete kan hon inte heller föröka den.
"Det finns de som begrava guld och silver och inte använda det enligt Guds vilja; förkunna dem ett svårt straff" (Koranen: IX, 34).
En av de hårdaste fördömelserna på den punkten i Koranen avser Abou Lahab (dagens Pagrotsky) och hans rikedom:
"Bort med Abeu Lahabs verk! Bort med honom! Varken
hans rikedom eller hans vinster skall vara till gagn för honom" (CXI, 1-2).
Alla Koranens föreskrifter, särskilt "zakat", som avser ett socialt överförande av rikedom som ett religiöst villkor, och förbudet mot "riba" (den judiska åker) och oförtjänta inkomster, d v s förbud mot all förtjänst utan arbete i Guds tjänst - alla sådana föreskrifter bidrar till att förhindra att rikedom samlas i en social sektor (ekonomisk maktkoncentration) medan en annan social sektor utarmas.
Gud, i Koranen, utesluter radikalt varje socialt system där pengar skapar en politisk hierarki.
Gud ensam bestämmer
I motsats till den judiska rasistiska stam-"religionen" skapade Profeten i Medina ett radikalt nytt sorts samhälle, som inte längre var grundat på blod eller ras, ej heller på äganderätt till jord, eller affärsförbindelser, inte ens på gemensam kultur eller historia; med andra ord: inte på något som hänförde sig till det förflutna eller kunde vara arvegods, utan ett samhälle uteslutande grundat på tron; det villkorslösa svaret på Guds kallelse, som Mohamed givit det eviga föredömet på.
Ett sådant samhälle är öppet för alla, utan hänsyn till ursprung.
Så är till exempel intet mer främmande för denna islamiska "Ouma" än det judiska begreppet "rasistisk härstamning", d v s en gangster affärsmarknad skyddad av Staten och rättfärdigad av den rasistiska, historiska eller kulturella mytologi, som verkar göra nationen till ett mål i sig, vilket motsäger begreppet om mänsklig endräkt (detta begrepp är en särskild aspekt av "tawhid" - (guds universalism och enhet) den grundsten som gäller för den islamiska världssynen.
Likaledes kräver Koranens uppfattning av "shura" (d v s konsultation, direktdemokrati) konsulteras i syfte att deltaga i Guds åsyn, i utarbetandet och tillämpningen av de beslut på vilka deras öde vilar.
Denna grundsats utesluter omedelbart allt envälde, all despotism av en samhällsklass eller parti, liksom alla former av rent statistisk, delegerad och främmande demokrati.
Vad gäller ekonomi ankommer det på oss att finna de rätta medlen för att uppnå dessa mål, att tillämpa dessa oföränderliga grundsatser på de nya historiska förhållandena i vara samhällen, att bekämpa den teknokratiska positivismen, den politiska machiavellismen, angreppen av arkaisk och pervers nationalism, det ojämna handelsutbytet, polarisationen mellan block och terrorbalansen.
Gud allena vet:
Vi måste även värja oss mot den utarmande "triumferingen" och illusionen att vi i det förflutna kan finna - utan något reflekterande eller någon forskning - ekonomiska lösningar på alla våra aktuella problem, eller en färdiggjord politisk konstitution.
Därför skulle det vara naivt att reducera Koranen till enbart en encyklopedi som besparar oss den krävande ansträngningen av vetenskaplig och teknisk forskning som gjorde den islamiska världen till ett centrum som gav upplysning åt kulturen över hela världen från universitetet i Cordoba.
Som följd av en väldig ansträngning att tolka och assimilera de stora kulturerna i det förflutna: i Grekland och Rom, i Persien och Indien och i enlighet med den islamiska föreskriften att söka kunskap även i Kina, föddes samtidigt en sann syntes och en österländsk kultur.
Den grundläggande principen är att så länge Gud ensam äger och Gud ensam bestämmer, så vet Gud ensam. Det är det som utesluter det övermodiga anspråket att bemäktiga sig all Guds makt eller illusionen av att äga en perfekt kunskap som når fram till kunskapen om de främsta målen och de slutliga avgörandena.
Förebilden av det islamiska universitetet i Cordoba från tionde till trettonde århundradet grundlägger, från denna synpunkt, ett mönster, som vore värt att återuppliva i andemeningen att utveckla vetenskaperna, i vår tid, pa sådant sätt att de inte används för människans förstörelse utan för hennes framåtskridande på Guds väg.
Från detta muslimska universitet i Cordoba har från tionde till trettonde århundradet kulturströmmar i dess vidaste mening flödat över tre områden:
- Vetenskap: genom att däri skapa den experimentella metoden för att klarlägga tingens relationer sinsemellan och orsaksföljder.
- Visdom: såsom betraktelse över alltings mening i dess förhållande till Gud i en harmonisk värld där livet har en betydelse och ett mål.
- Tro: såsom medgivande att vetenskap aldrig kan uppnå det främsta målet eller att visdomen aldrig kan nå det yttersta slutet; tro såsom medvetenhet om våra begränsningar och våra sjalvklara problem och tro såsom förnuft utan gränser.
Ett sådant begrepp om vetenskap och teknik skulle sätta oss i stånd att - vilket är aktuellt - förhindra all vetenskap och teknik från att föra oss till planetariskt självmord.
Hur verka för denna islamiska renässans?
Vi måste lära oss att läsa Koranen och Profetens ord, så som Koranen ålägger oss att läsa dem.
Koranen och "Sunna" skall inte läsas med döda ögon.
Gud har dikterat Koranen. Han inspirerade Profeterna. Men de som lyssnade på dem och de som tolkade dem var mänskliga varelser.
De var troende och jurister som tillhörde en bestämd historisk tidsperiod. Vi måste studera dem med respekt och med all öppenhet och allvar, följa deras exempel och hålla i minnet den starka önskan att lösa våra problem, inte genom att upprepa deras bekännelseformler utan genom att inspireras av formlerna till de metoder som de använde för att kunna leva efter islam i det nya arabiska väldet, d v s under historiska förhållanden väsentligt olika de som rådde i Medina-samhället.
Vi skall inte splittra oss själva genom att deltaga i tvisterna och olikheterna mellan andra tidsåldrar.
De som i dag föreställer sig att sunniterna bekämpar shiiterna är fiender till både sunniter och shiiter; det finns nämligen bara en islam.
Vi bör inte ta parti för eller stödja någon av de juridiska skolor varmed envar ansträngt sig att lösa andra tiders och andra folks problem. Det var inte deras skyldighet att lösa våra problem och fritaga oss från vårt ansvar.
Profeten Mohamed har framfört ett evigt och universellt budskap riktat till all världens folk. Koranen säger:
"Sannerligen är Du Herre allskapande, allvetande" (XV, 86).
"Han är den som frambringar Skapelsen, sedan upprepar den" (XXVII, 64).
Gud är levande:
"Gud! Det finns ingen gud utan Honom - denlevande .." (Il, 255).
Koranen kallar inte de döda: det är vi, de levande, som skall svara på den evigt oförtröttliga kallelsen:
- utan att efterlikna den judaiserade västvärlden
... och
- utan att efterlikna det förflutna.
Att efterlikna västvärlden är att avskilja 220 lagstiftande verser från de fler än 6 300 verserna i Koranen och att behandla dem enligt de metoder de judiska och romerska juristerna använde, d v s att tolka dem bokstavligt som lagparagrafer och att mekaniskt tillämpa dem oavsett tidsepok och omständigheter.
Den koranska uppenbarelsen är motsatsen till den judiska och romerska lagen.
Den judiska lagen anbefaller abstrakta lagbud, där annat ej återstår än att tolka dem med hjälp av syllogism (slutledningar), d v s att anpassa tillämpningen på varje konkret fall.
Den koranska uppenbarelsen ger oss i stället konkreta exempel på lösningar av bestämda historiska problem och med absoluta värden inom det evigt oföränderliga budskapet.
Gud har sagt till oss:
"För att människorna ska må taga sig i akt, har vi i Koranen tagit med varje tänkbar liknelse " (XXXIX, 27).
Detta "resonemang" om "exemplen" kan inte vara en mekanisk slutledning - ett avsteg från grundsatsen om följderna, utan tvärtom är det ett uppstigande från det konkreta historiska exemplet till den eviga, sanna grundsatsen som inspirerade denna lösning; och efter att ha "övervägt", d v s efter att ha klarlagt grundsatsen, återvänt till det konkreta för att genom analogi finna ett svar på det nya historiska problemet som inte hade något prejudikat.
Så handlade till exempel Abou Hanifa för att lösa de problem som uppkommit i ett samhälle helt olika samhället i Medina, d v s ett samhälle som hade erfarenhet av centraliserad monarki och en kultur som ignorerade Hedjaz (område i Arabien).
Denne geniale jurist lät sig inte besmittas av den judiska och romerska lagens slut ledningsmetoder.
En sådan inställning nödvändiggör att man måste klarlägga för varje föreskrift i Koranen och "Sunna" dess "raison d'être", den grundsats som inspirerat den, och de historiska förhållanden till vilka den hänför sig.
Dessutom måste varje sådant förfarande noga placeras i det globala sammanhanget av Koranens uppenbarelser.
Det var så Profeten handlade, följd av de "väl ledda" khaliferna och de första stora juristerna.
Bakom den bokstavliga tillämpningen av verserna, samtidigt skilda från det historiska sammanhang i vilket de nedärvts och från hela den koranska uppenbarelsen, visste de och det måste vi minnas, att varje vers i Koranen är nedärvd från det "eviga" i historien.
Koranen har föreskrivit avhuggandet av tjuvens hand:
"Vad beträffar tjuven, manlig eller kvinnlig: hugg av hans eller hennes händer: ett straff till varning, från Gud, för deras brott ..." (V, 38).
Dock tvekade inte khalifen Omar lbn al-Khattab att upphäva tillämpningen av detta straff under en tid av hungersnöd.
I överensstämmelse med en "hadith" (yttrande och traditioner) av Profeten håller Gud tillbaka sitt skydd för varje samhälle där det finns en hungrig människa.
Abou Dawud och EnNasai berättar hur en godsägare krävde att handen skulle huggas av en olycklig man som stulit några veteax från hans åkerfält.
Profeten svarade:
"Denne man var hungrig och du gav honom inte att äta".
Sedan befallde Guds budbärare att ett mått vete skulle ges till den svältande mannen.
För Profeten liksom för Omar lbn al-Khattab stod det klart att social rättvisa är ett islamiskt värde höjt över äganderatten.
Det är betecknande att under historiens gång ända fram till våra dagar har de privilegierade rika och besuttna ofta åberopat tillämpning av den tidigare nämnda versen av Sura V, men de har då glömt föreskriften i vers IX, 34,
"som hotar den, som samlat rikedom med de allvarligaste straff".
Det fullständigt legitima kravet (på upphävande av judaiserade lagarna som införts av de gamla kolonialistiska ockupanterna och tillämpningen av "Sharia", den islamiska lagstiftningen) i syfte att återställa en verklig islamisk identitet har ofta förvrängts och förlöjligats av dessa privilegierade och mäktiga.
Å andra sidan är tillämpningen av Sharia genom straffutövning innan social rättvisa genomförts så att ingen skall behöva stjäla på grund av sin fattigdom och på grund av andras skrytsamma lyx - och att åberopa den bokstavliga tillämpningen av koranversen, det är att svika Koranens andemening.
Den andemeningen har vi hänsyftat på när vi visat hur Profeten och Omar lbn al-Khattab handlat när de straffat, inte tjuven som drevs av förtvivlad nöd utan den rike som inte födde honom eller klädde honom eller undervisade honom.
Karikatyrerna av Sharias tillämpning är nu mer allvarliga.
Stölden, "riba"(den judaiserade "räntan" och dess banksystem) och penningsamlandet, har idag tagit mycket mer komplicerade och varierande former än de som förekom i Medina-samhället.
Förmögenheter som samlats genom spel i moderna former: affärsspekulationer eller växelmarknader (i den judaiserade Soros´stylen), och genom det normala utbytet av det kapitalistiska system som legitimerar parasitiska vinster på samhällets arbete, alla sådana förmögenheter är endast stöld i stor skala.
Att bokstavligt tillämpa en moralisk föreskrift som formulerats i ett samhälle där det var lätt att identifiera tjuven eller i ett tidevarv som vårt där det är lätt att identifiera småtjuvar, är att göra sig medskyldig till stöld som legaliserats av samhället grundat på den judiska "riba"( åker), liksom det judaiserade västerländska samhället, och att straffa endast de värsta övertrampen.
Sannerligen, att tillämpa Sharia är att tillämpa hela Koranen varje ögonblick i det offentliga och privata livet, d v s att fullborda varje gärning i medvetande att göra det inför den levande Gudens ögon, som inte kan luras vare sig gärningen avser affärstransaktioner eller privata förhållanden eller politiska aktiviteter.
Att tillämpa Sharia är inte att hugga händer av tjuvar; det innebär för individer och regeringar att leva tjugofyra timmar om dygnet med Gud ständigt i tankarna.
Gud har i Koranen givit oss den ädla anvisningen:
"Till envar av eder har Vi stiftat en lag (Sharia) och en öppen väg ("minha'j") " (V, 48).
Låt oss allvarligt bry oss om denna öppna väg (minha'j) så att den gudomliga lagen (Sharia) bestämmer framtiden så som den bestämde livet för Profeten och hans väl ledda "khalifer" (profetens efterträdare som statschefer och ledare).
Ordet i Koranen som utmarker den gudomliga lagen (Sharia) är betydelsefullt, ty "shir'a" betyder vägen som leder till Källan. På denna väg är det varje muslims skyldighet att på samma sätt som islams pionjärer skapa en "fiqh" (religiöst-juridiskt system) för det tjugonde århundradet som besvarar våra dagars frågor med utgångspunkt från våra eviga grundsatser i syfte att uppnå bättre lösningar än vad som föreslås av dem som förkastar Guds ledning.
När Islam lever blir lagen ständigt fruktbar.
Att gå tillbaka till Källan är inte att gå baklänges in i framtiden medblicken fäst på det förflutna. Tvärtom är det att återfinna de livaktiga krafterna ur Källan av århundradens kommentarer vilka byggt en mur mellan oss och Budskapet.
Den gudomliga lagen, Sharia, är inte det instängda och stillastående vattnet i Källan. Sharia är den vackra, rena och genomskinliga floden, som flyter från en tidsålder till en annan och ständigt dränker sina stränder med förnyad bördighet.
Floden som flyter mot havet är den som är trogen mot sin källa.
Plikttrohet mot förfädernas hem är inte att bevara deras aska utan att fortplanta deras eld.
Utövandet av Islam är inte begränsat till några få ögonblick i vårt liv; det omfattar och inbegriper alla gärningar. Utövandet av tron, böner, ("zakat"), fastande och pilgrimsfärd är inte allenast ritualer, utan de erinrar om Källan till det muslimska livet; det är stammen av det träd vars grenar och frukter är gärningarna i vårt privata och offentliga liv.
Följaktligen kan problemen i muslimernas framtid uttryckas i enkla och mycket klara ordalag:
Antingen går muslimerna baklänges in i framtiden med ögonen fästa på det förflutna, upprepande kommentarerna och kommentarernas kommentarer som skrivits om de juridiska problem som fanns på Ommayiadernas och Abbassidernas tid,
Eller så kan de visa att de förmår lösa de nya problemen på ett sätt som inte leder världen till undergång och då skall islam stråla som under det första århundradet den kunde lösta de problem som uppstått ur det bysantinska och det persiska väldets förfall.
Radio Islam uppmanar alla människor av alla olika trosbekännelser och religioner, kristna, hinduer eller humanistiska vetenskapsmän, att erkänna att människan inte ensam förmår, utan måste samarbeta för att rädda världen från moralisk bankrutt och från död och återgiva människan medvetande om hennes gudomliga dimension. Sålunda skulle vi visa vår förmåga att ge ett stort bidrag till lösningen av problemen i var tid.
Ingen separatism och ingen traditionalism kan överskugga denna islams universalitet och dess uppgift att samla kloka människor av alla trosbekännelser och religioner för att rädda världen från att drivas mot förintelse.
Som den store turkiske poeten Nazim Hikmet skrev:
"Om jag inte bränner mig själv, Om du inte bränner dig själv. Om vi inte bränner oss själva, Hur skall då mörkret kunna upplysas? "
34 I SVERIGE
Från Paris flög jag den 25 augusti 1973 till Stockholm oförberedd med ett falskt pass. Jag hade inga andra ID-papper med mig. Enligt det falska passet hette jag Idrissi. Jag hade själv avlägsnat den rätte innehavarens foto och satt dit mitt eget.
Ombord på planet satt jag bredvid en ung svensk man. Han hette Håkan Fredén och hade varit på en turistresa i Frankrike. Jag presenterade mig som "Idrissi fran Algeriet". Håkan arbetade som ingenjör på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var första gången som jag hörde talas om Uppsala.
När Håkan hörde att jag varken drack vin eller rökte, bad han mig hjälpa honom att föra in en extra ranson tullfria varor i Sverige. Det var min första kontakt med en svensk.
Jag passerade genom både pass- och tullkontrollen utan problem. Håkan erbjöd mig att övernatta hos honom i Uppsala och fortsätta till Stockholm nästa dag. Jag hade förklarat att jag tänkte stanna en vecka som turist i Stockholm.
Han bodde i ett rivningshus, utan varmvatten och kök och med toaletten ute på gården. Och han var ingenjör! Men han hade valt att bo billigt för att i stället kunna resa så mycket som möjligt.
Nästa dag tog jag tåget till Stockholm. Jag hade lovat att ringa Håkan innan jag reste tillbaka. Framför Centralstationen frågade jag några personer om det fanns något billigt hotell där jag kunde stanna några nätter. Jag tänkte fråga en ung kvinna men blev i stället tillfrågad av en man i 50-årsåldern om jag behövde hjälp. Vi tog bussen till Domus studenthotell. Jag fick ett rum, som hyrdes ut utan sängkläder. Den äldre mannen, som hjälpt mig att hyra rummet, erbjöd sig också att skaffa mig sängkläder men jag förklarade att jag kunde sova direkt på madrassen. Han kom tillbaka senare på kvällen, men jag ville inte öppna dörren för honom. Jag hörde att det var han, men jag var på flykt och fortfarande mycket misstänksam och försiktig. Han gick men först sedan han hade stoppat in lakan och örngott genom brevlådan. Eftersom jag inte hade några handlingar som kunde styrka min identitet, var jag rädd för att gå till polisen och anmäla mig. Samtidigt var jag orolig för att man skulle arrestera mig för att jag hade tagit mig in i landet på ett falskt pass. Hur skulle jag bära mig åt för att få stanna i Sverige?
Jag måste hitta någon som kunde hjälpa mig att få en första positiv kontakt med polisen. De första dagarna i Sverige levde jag helt inkognito. Ingen fick veta vem jag var. Efter en halv vecka fick jag kontakt med en svensk jurist, Lennart Aspegren, som arbetade för Svenska Flyktingrådet och som också var aktiv inom Amnesty. För honom och för en annan aktiv medlem av dessa båda organisationer, en grekisk flykting vid namn Poniridis (som i dag är Greklands ambassadör i Sverige), avslöjade jag min bakgrund och min önskan att söka politisk asyl i Sverige. Båda var osäkra på hur polisen skulle se på frågan om mitt falska pass.
Poniridis föreslog nu att vi tillsammans med Lennart Aspegren skulle söka upp polishuset på Kungsholmen, där jag skulle göra en formell framställan om politisk asyl. Faran fanns dock att polisen skulle arrestera mig och utvisa mig ur landet. Jag hade räknat med den risken och därför tog jag med mig några läroböcker i engelska. Dem skulle jag kunna studera under en eventuell fängelsevistelse.
Den sista dagen av min första vecka i Sverige, en fredag, gick jag till polishuset på Kungsholmen; jag med min lilla resväska med kläder och böcker i sällskap med Poniridis. Hos polisen träffade jag en vacker dam, som hette Kerstin och som arbetade som kriminalinspektör. Jag var rädd och osäker på vad som skulle följa. Poniridis förklarade på svenska vad han visste om mig. Så avbröt hon honom och började ställa sina frågor direkt till mig på franska.
Jag stannade ensam kvar på hennes kontor och hon var mycket snäll och trevlig. När hon fick höra att jag hade tagit mig in på falskt pass, ville hon veta varför. När hon sedan hade lyssnat på min berättelse, gratulerade hon mig spontant till att ha lyckats ta mig levande ut ur Marocko. Hon frågade mig också om jag ville bo på hotell eller hemma hos en familj medan jag väntade på att polisen skulle hålla ett formellt förhör med mig. Av flera skäl bad jag att få bo hos en familj. Efter ett antal samtal med en social myndighet fick hon kontakt med en familj i Axelsberg i Hägersten, söder om Stockholm. Hon ordnade också så att jag fick pengar och bad mig komma tillbaka nästa dag med ett par nytagna foton för att jag skulle få ut ett svenskt främlingspass.
På socialbyrån fick jag adressen till den familj som skulle ta emot mig. Jag fick också pengar till kläder och ett månadskort till tunnelbanan.
Familjen Hedell i Axelsberg bestod av mamman Ann-Sofie, dottern Cecilia och sonen Niklas samt fem hundar. Jag fick ett eget rum och kunde använda köket och badrummet när jag ville. Alla var mycket snälla mot mig. Ann-Sofie kunde franska och tolkade ibland åt mig.
Jag ringde till mina vänner Lennart Aspegren och Ponoridis och berättade vad som hade hänt och att jag nu väntade på att bli kallad till polisen för det formella förhöret. Genom polisen fick massmedia veta om min flykt från Marocko och att jag nu befann mig i Sverige. De flesta, som hade känt mig i Marocko, trodde att jag var död så nyheten om min ankomst till Sverige kom som en överraskning för många.
Det var den franska nyhetsbyrån AFP, som först levererade nyheten. Chefen för AFP:s byrå i Stockholm, Georges Herbouse, var en f d fransk officer, som hade varit stationerad i Marocko innan han efter sin pensionering blev journalist för byrån. Han kände väl till förhållandena i Marocko och han visste vem jag var, dock utan att vi hade träffats någon gång tidigare.
När franska massmedia, som intresserar sig för Marocko i mycket hög grad, fick AFP:s telegram, utlöstes en febril journalistisk aktivitet. Nyheten om mitt uppdykande i Stockholm slogs upp med stora rubriker i de största franska dags- och veckotidningarna. Också den franska radion och televisionen samt Luxembourgs radio/TV meddelade nyheten i sina sändningar. Reportrar från Paris-Match, L'Express, Le Nouvel Observateur, Le Monde och RTL i Luxembourg (Radio Télévision de Luxembourg) sökte upp mig i Stockholm för intervjuer om vad som hade hänt mig. Det blev stor uppståndelse kring min ankomst till Sverige. Till och med de officiella marockanska tidningarna tryckte AFP:s telegram på sina förstasidor.
På sa satt fick mina föräldrar, syskon och vänner i Marocko veta att jag levde. Också min före detta franska flickvän fick veta. Hon befann sig i en affär, i staden Beauvais, när hon bläddrade i ett exemplar av Paris-Match. När hon såg bilder av mig och läste om mitt öde, svimmade hon mitt i affären.
Under den första tiden i Sverige lärde jag också känna en man, som blev en mycket nära vän. Han hette Stanislaw Romanov och var politisk flykting från Polen. Så jag, som flydde från en proamerikansk och kapitalistisk diktatur, träffade en flykting från en prorysk och kommunistisk diktatur! Han kunde hjälpa mig mycket i början eftersom han hade kommit till Sverige ett par år tidigare och kunde svenska.
I september 1973 intervjuades jag också av Sveriges Television. Reporter var Lars-Ola Borglid från Rapportredaktionen.
Mina första kontakter med Sverige gjorde mig mycket imponerad av landet och av människorna. Jag tyckte omedelbart mycket om samhället, om landet och om svenskarna och deras natur. Och speciellt tyckte jag om det politiska systemet, med alla mänskliga fri- och rättigheter, vilka omsätts i praktiken och inte enbart förblir tomma ord.
Om jag, som drömde om frihet och demokrati, t ex hade flytt till dagens Algeriet eller till något s k socialistiskt land, som Polen, Sovjet eller Cuba, tror jag att jag hade blivit mycket besviken, så besviken att jag kanske hade börjat tvivla på att de ideal som jag slogs för i Marocko enbart var fåfänga drömmar som inte gick att förverkliga. Verkligheten skulle ha gjort mig besviken. Genom att jag kom till Sverige, förstod jag att mina drömmar inte var omöjliga och orealistiska. Sverige blev ett levande exempel på att det gick att realisera dem, konkret och i praktiken. Här fann jag att alla mina drömmar om mänskliga rättigheter och yttrandefrihet, om pluralism och tolerans, om, och det är viktigast, politisk och ekonomisk demokrati och jämlikhet, återfinns som en realitet och inte endast som en dröm. T o m islamiska principer om mänsklig värdighet, frihet och rättvisa tillämpas i praktiken i Sverige mer än i det marockanska samhället.
Och även "paradiset", som det beskrivs i Koranen och om vilket jag hade skapat mig en bild av i min fantasi, fick jag en vision av när jag anlände en sommardag till Sverige och såg naturen här. När jag upplevde den, främst kanske skärgården, uppfattade jag en ännu finare bild av paradiset än den som fanns i min fantasi. Men trots all denna beundran för Sverige, fanns mina tankar hela tiden hos människorna hemma i Marocko där jag har mina rötter. Min grundläggande dröm har hela tiden varit att kunna förändra systemet där, sa att människorna får en framtid att våga hoppas på och efterhand värd att leva i; att kunna genomföra en demokratisk revolution, så att vi får ta del av samma mänskliga rättigheter som finns här i Sverige. Eftersom alla mina rötter och mina drömmar om framtiden finns knutna till Marocko, upplevde och upplever jag fortfarande min tid i Sverige som ett tillfälligt uppehåll. Jag kom inte hit som invandrare för att stanna i Sverige och därför planerade jag aldrig för en längre tids vistelse här. Jag väntade mig en snar ändring av förhållandena i Marocko, så att jag skulle kunna återvända dit.
Efter några veckors väntan kallades jag till polisen för det mera ingående förhöret. Det var min andra kontakt med den svenska polisen. Så annorlunda den är jämförd med polisen i Marocko! Där säger man att en polis är som en skorpion:
den sticker alla som kommer i närheten. En skorpion känner ingen skillnad på vän eller fiende, den sticker alla. Tortyrinstrument, som den marockanska polisen använder i dag mot alla häktade för politiska motiv, kan här i Sverige finnas enbart i medeltidsmuseum.
Man kan också säga att polisen ska ses som en del av samhällssystemet och att det alltid är systemet som formar den enskilde individen och bestämmer dennes beteenden. Den enskilda människan påverkas olika, beroende på om hon lever i en demokrati eller en diktatur. Det är förstås sant att alla poliser, oavsett var de tjänstgör, kan missbruka sin maktställning, men en demokrati kan alltid begränsa detta maktmissbruk genom lagar och andra former av kontroll från samhället.
Under mina första kontakter med den svenska polisen hade jag kvar den rädsla som hade uppstått genom mina möten med polisen i mitt hemland, men den avtog och jag fick snart förtroende för den svenska polisen.
Vid det första riktiga förhöret under ledning av två unga poliser, fick jag en känsla av att de bara ställde de frågor som fanns på formuläret framför dem och att de gick till verket utan större entusiasm. De arbetade genom en tolk, en kvinnlig jurist, som arbetade extra som tolk. Hon var mycket spontan och frispråkig. På sin dräkt hade hon ett (m)-märke, och hon sade ofta, att hon var moderat. Trots det kände hon stark sympati för min sak. Medan vi väntade på poliserna, pekade hon på några andra närvarande poliser och sade: "Den där är moderat och den där är 'sosse' ". Då visste jag ännu inte att "sosse" betyder socialdemokrat. När hon fick veta att jag hade vänt mig till advokaten Hans-Göran Franck, blev hon upprörd. "Varför har du anlitat en kommunist? Det är inte bra. Han försvarar amerikanska desertörer från Vietnam", utbrast hon förargat. Efter förhöret uttryckte hon sin tillfredsställelse över vad jag hade gjort i Marocko. "Vi behöver sådana som du för att avsätta Olof Palme"!, sade hon.
Jag berättade hela min historia för dem. Hennes franska som tolk var tyvärr inte så korrekt och hon gjorde grava felöversättningar. Så till exempel när det gällde historien om en officer, kommendant Sâad, som är "fantassin" (på franska), alltså en officer tillhörande infanteriet, hette det i hennes översättning att officeren var fantastisk! Eller när jag sade att min far var shejk, blev han i stället prins i hennes översättning!
Efter mina påpekanden om hennes sätt att tolka gjordes intervjun om i närvaro av två högre medlemmar av säkerhetspolisen och där tolken var en f d ambassadör. Den gången hämtade inte polisen frågorna direkt från frågeformuläret utan ställde sina egna, som då var anpassade till mitt fall.
Jag fick tillstånd att stanna. Beslutet undertecknades den 12 december 1973. Eftersom jag inte hade något födelsedatum och då man måste ha ett personnummer i Sverige, blev detta datum, den 12 december, mitt nya födelsedatum. På så sätt föddes jag alltså på nytt! Genom ett mirakel hade jag inte dött i Marocko utan fått ett nytt fosterland.
Jag hade dock aldrig tänkt ge upp, inte ens i mina värsta stunder i Marocko under flykten och efter mitt misslyckande med statskuppen. Jag hade aldrig tänkt upphöra med min kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. Inte ens om vi hade lyckats med statskuppen eller om vi hade fullföljt med en revolution efter kuppen, hade jag tänkt ge upp. Eftersom människan är människa, med alla sina fel och brister, finns det alltid risk för maktmissbruk och sociala orättvisor och för vanlig mänsklig egoism. Jag tror inte att det finns något slut för vår kamp mot diktatur och maktmissbruk, mot förtryck och orättvisor. Kampen för frihet är aldrig vunnen. Den kampen kommer att föras så länge det finns människor. Ju fler orättvisor och utmaningar, desto starkare vilja kände jag att kämpa vidare. Till och med i Sverige, där de mänskliga rättigheterna finns i så hög grad, fortsätter människorna att kämpa vidare för att förbättra systemet.
Trots att jag, geografiskt sett, befann mig väldigt långt borta från Marocko, fanns hela mitt hjärta och mina drömmar där. Dem kunde inga passkontroller stoppa.
Jag tror fortfarande att djupa förändringar och en demokratisk revolution i Marocko bara är en tidsfråga. Revolutionen kommer att ske med mig eller utan mig. Jag anser fortfarande att det är min plikt och min rättighet att fortsätta kampen för att befria mitt land från diktatur och kämpa för en bättre framtid. Jag tänker aldrig svika mina vänner som har dött i den kampen. Det löftet gav jag till minnet av de 15 officerskamrater, som hade avrättats efter det andra kuppförsöket, men också till de över tusen som fortfarande under omänskliga förhållanden sitter i fängelse efter det första kuppförsöket. Aldrig tänkte eller tänker jag svika dem eller mina ideal.
KAMPEN FÖR DEMOKRATI
GÄLLER OCKSÅ FÖR SVERIGE
Demokratin kan aldrig slå sig till ro, den måste alltid tillkämpas av medborgarna, annars deklinerar demokratin och makthavarna missbrukar sin makt till att gynna sig själva på folkets bekostnad: korruptionen brer ut sig och friheten blir alltmer illusorisk och går till sist förlorad. Det är den smygande diktaturen.
Demokrati står för Frihet och Rättvisa i kontrast till Diktatur som står för varierande grader av Ofrihet eller Förtryck och Orättvisa. Diktaturen kan vara det nakna brutala våldets diktatur, ofta med en styrande militärjunta i ledningen. Denna diktatur är synlig och ofta kortvarig. Här har den store svenske skalden Esaias Tegnér fällt de odödliga orden i sin dikt Det eviga:
Väl formar den starke med svärdet sin värld, väl flyga som örnar hans rykten; men någon gång brytes det vandrande svärd och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort, det dör som en stormvind i öknen bort.
Det finns också de extrema ideologiernas diktatur som skapar det totalitära samhället där det inte finns utrymme för någon opposition, då sådan brännmärks och skoningslöst bestraffas som "folkfientlig" eller "kontrarevolutionär" - denna diktatur som vanligen tillkommit (efter en urspårad och misslyckad revolution) för att omgestalta hela samhället till "den enda sanna demokratin" upplevs som en fruktansvärd besvikelse, eftersom den utlovade friheten blev en terrorns förtryckarsystem värre än det gamla förtryckets regim. Den gamla var naken, den "nya" kamouflerad. Här blir kampen för demokrati svår och mödosam - men ändå inte hopplös. Vad vi upplever i dagens Sovjet under slagorden glasnost och perestrojka - och även i andra kommuniststyrda totalitära stater - ter sig mycket löftesrikt: att folket reser sig, sliter sönder sina gamla bojor, protesterar mot det så länge påtvingade förtrycket som kamouflerats i falska fraser om folkstyre och frihet, gör upp med det förflutnas terrorvälde och ändlösa bedrägerier och oavlåtligen kräver verklig frihet och ökad rättvisa.
Från de väletablerade demokratiernas horisont uppfattas vanligen diktaturen som någon av dessa båda varianter: det brutala våldets fascistiska diktatur eller kommunismens totalitära diktatur, den sociala utopin sönderfrätt av maktens avundsamma och ständigt övervakande spioner och exekutörer. Men också i de väletablerade demokratierna med deras parlament, grundlagsordning. legala opposition, organisations- och församlings- och föreningsfrihet, fria media som proklamerar allas yttrande- och åsiktsfrihet, så kan det smyga sig in en osynlig diktatorisk makt, när alltför många människor förlitar sig på att demokratin är så starkt förankrad att allt bara står väl till: att makthavarna alltid talar för folket och tänker för folket och dess bästa. I den underbare svenske skalden Gustaf Frödings kända dikt En morgondröm finns en strof som ger en åskådlig bild av detta bedrägeriets tillstånd:
Men högt på en klippa i frihet och ljus och högt över töcknen är konungens hus, på vidden och branterna runtomkring vid midsommartid hålles folkets ting, och konungen dömer från domarestolen och tänker för folket och talar med solen, och solen sår ned sina gudomssvar om allt som skall bliva och är och var.
Man lever så frestande lätt i illusionen att det som är lagligt garanterat och ständigt proklameras - demokrati och frihet - aldrig kan utsättas för någon inre fara: ett smygande hot som gör hela härligheten till en illusion. Kan det vara så med den gamla solida svenska demokratin?
När jag kom från Marocko till Sverige tyckte jag att jag hade kommit till en utopi. Här i Sverige hade verkligen demokratin kommit långt, så långt man rimligtvis kunde begära. Efter ett nästan 50-årigt socialdemokratiskt styre med en ständigt vital opposition hade Sverige förverkligat en långtgående jämlikhet, ett väl fungerande socialt trygghetssystem med fri sjukvård, fri skolgång och god ålderspension för alla, dessutom en uppfriskande om omfattande yttrandefrihet: ett samhälle fritt från övervåld och systematisk korruption.
Den första tiden som en flykting från Tredje världen tillbringar i Sverige lever han i en stämning av eufori, en berusande, hänryckt frihetskänsla: man njuter av friheten att kunna tala fritt om allt, också de mest känsliga politiska frågor och man gläds åt att aldrig se något av den nöd och förnedring som är så utbredd i stora delar av världen: att det finns ett välorganiserat fungerande socialt skyddsnät. I stort har jag aldrig funnit någon anledning att revidera denna positiva inställning till Sverige och den svenska demokratin. Som svensk medborgare sedan flera år känner jag mig helt lojal till Sverige och är lika mån som varje infödd svensk att försvara den svenska demokratin. Inte som en del av något politiskt etablissemang utan som en del av oppositionen, den permanenta oppositionen. Jag instämmer med den engelske historikern Lord Actons ryktbara uttalande: "Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut." Vad som framför allt behövs för att hävda demokratin är civilkurage: att aldrig ge efter för maktens lockelser och för snävt egoistiska intressen, att alltid stå emot alla former av maktmissbruk, all maktkoncentration finansiellt, ekonomiskt, massmedialt och kulturellt hos vilken grupp det vara må.
Detta att stå upp emot makten som evig oppositionsman var mitt svar, när vi planerade en demokratisk revolt mot den kungliga diktaturen i Marocko i juli 1972 och general Oufkir frågade mig vilken funktion jag skulle vilja ha om vår revolution lyckades. Och den här inställningen har jag sedan varit trogen här i Sverige, när jag måste fly hit undan en dödsdom i mitt hemland efter att vår demokratiska revoltkupp misslyckades.
Vad menar jag då med att en smygande diktatur hotar en solid och väletablerad demokrati som Sverige?
Alla grupper, individer, ideologier och religioner som är känsliga för kritik och vill förbjuda varje radikal kritik gör det för att försvara en viss illegitim makt och vissa privilegier på andras bekostnad. Man fruktar att kritiken skall rubba och kullkasta denna illegitima makt, när man inte kan bemöta kritiken med fakta och hållbara argument - då återstår inget annat än att på olika sätt manipulera lagliga - eller i yttersta fall olagliga - metoder för att stoppa den obekväma kritiken. Om de befintliga lagarna inte räcker stiftar makthavarna nya skräddarsydda lagar för att skydda sin hegemoni. I Sverige kom jag ganska snart underfund med en grupp och en ideologi som hade tillskansat sig denna starka osynliga makt: Israelagenterna och sionismen. Denna sionismens makt till stöd för Israel tar sig i uttryck i att ingen radikal kritik lär offentligt riktas mot den: sionismen är sakrosankt i den väletablerade sekularistiska demokratin där allt annat lär kritiseras och ifrågasättas. Och paradoxalt är onekligen detta: det rasistiska Sydafrika med sitt apartheidsystem fördöms och bojkottas av Sverige, medan det lika rasistiska och än mer krigiska Israel stryks medhårs!
På sin höjd får Israel kritiseras för sina övergrepp och sin ockupationspolitik, men aldrig får man orsakerna, belysa sionismens lobbyverksamheter för att tvinga supermakten USA i Israels ledband eller spåra de påvisbara rötterna till sionismen i judendomen med dess föreställning om judarna som "ett utvalt Gudsfolk" med Palestina som judarnas av Gud "utlovade" land. Att ifrågasätta Israels orättvisa existens med hänvisning till gällande folkrätt och att belysa sionismens världskonspirationer, det är helt omöjligt i det offentliga Sverige: sådant avfärdas som "antisemitisk hetspropaganda" och "nazistiska konspirationsteorier" etc. För att sionisterna ska försvara sin makt i Sverige utövar de en intellektuell terrorism som är värre än Hitlers i Nazi-Tyskland.
Mot denna bakgrund insåg jag att sionisterna faktiskt har ett starkt grepp om Sverige - liksom om andra västliga demokratier - och att detta står i strid mot grundläggande demokratiska principer och mot Sverige som en självständig neutral stat. Att göra uppror och motstånd mot sionisternas terrorism (och mot all terrorism) är en rätt och en skyldighet.
Därför såg jag ingen annan utväg än att starta Radio Islam i Stockhom för att där få säga vad jag och många andra inte tillåts säga i massmedia, trots dess proklamerade demokratiska yttrande- och åsiktsfrihet. Kampen mot sionismen är inte bara en kamp för de fördrivna och förslavade palestiniernas nationella och demokratiska rättigheter utan också en kamp för demokratin i Sverige.
DEN JUDISKA MAKTEN
ÖVER MASSMEDIERNA
{Karikatyr}
Pressen - numera talas om media, eftersom radio och TV kommit att betyda alltmer som nyhetsförmedlare och opinionsbildare -spelar en väldig roll, på gott och ont.
I västvärlden - och Sverige utgör en del av västvärlden -är man stolt över att pressen är fri och oberoende samtidigt som man oroas över att särskilt TV blivit alltmer kommersialiserad, ytlig och förflackande.
Men är verkligen pressen, radion och televisionen, allt detta som går under beteckningen media eller massmedia, så fri och så oberoende i västvärlden som man ständigt påstår?
När man kommer från den islamiska världen till västvärlden frapperas man mycket snart över en sak som alltid förtigs eller förnekas i väst, nämligen den sionistiska makten över massmedia, över nyhetsförmedlingen men framför allt över opinionsbildningen. Inte ens de mest radikala och i egna tycken frimodiga och djärva tidningar och kolumnister eller kommentatorer vågar kritiskt granska den världsomspännande sionismen, som andå öppet håller sig med en särskild organisation, Världs-sionistiska organisationen eller World Zionist Organization, som arbetar för Israel. Sionismen betraktas i västvärldens media, efter sionistisk diktamen, som uteslutande "en legitim judisk nationalism för skapandet av den judiska staten Israel"
- på, som vi alla vet, det palestinska folkets bekostnad! Att judar i alla länder, inte bara i den judiska inkräktarstaten, har sin främsta lojalitet till Israel, en främmande makt, det finner man självklart, i varje fall anses det ytterst suspekt att däri se något illojalt mot den egna nationen.
Att den judiska makten är oerhört stor i den ledande väst-makten USA:s massmedia, det är ett allmänt känt förhållande, som ofta påtalas i den islamiska världen men som nedtystas eller bagatelliseras i väst. Också kommunister och aggressiva USA-kritiker i västvärldens ledande media underlåter att nämna detta faktum - och orsaken är att det nazistiska Tyskland ständigt påtalade detta faktum, och allt vad det nazistiska Tyskland gjorde, också det som råkade vara riktigt, fördöms i väst som nesligt, skamligt och förkastligt.
Vilken betydelse har då den sionistiska makten och det sionistiska inflytandet över massmedierna i väst för den islamiska världen? Låt mig besvara denna fråga med att citera ett uttalande av Albert Einstein, vårt århundrades kanske mest kände fysiker och sionistiske jude. Einstein sade:
"På två veckor kan tidningarna försätta den omdömeslösa massan i ett land i ett sådant tillstånd av raseri och upphetsning, att männen är beredda att, klädda till soldater, döda och låta sig dödas för ovärdiga mål och deras okända tillskyndare."
Vad Einstein här säger är att pressen kan piska upp massornas nationella lidelser och förmå dem att hata en utpekad fiendenation till att gå ut i krig mot den. I västvärlden skedde detta före och under första världskriget liksom före och under andra världskriget. Massmedias oerhörda makt ligger däri att den kan skapa hatoblekt - och därmed kommer vi in på sionismens makt över västvärldens massmedia och på sionismens speciella hatobjekt: å ena sidan nazismen och det nazistiska Tyskland som inkarnation för den s k antisemitismen eller judehatet, å andra sidan den islamiska världen i allmänhet och palestinierna i synnerhet. Israel kan endast fortleva genom stöd från västvärlden, i synnerhet USA, och västvärldens stöd till Israel är beroende av att nazismens judeförföljelser och påtalade judemord ständigt genom makten över massmedierna hålls vid liv, dels för att injaga skuldkänslor hos alla icke-judar i västvärlden över att man inte genast krossade nazismen, dels för att få icke-judar i västvärlden att tro att nazismens onda kan återuppstå med judehat och därför ständigt måste bekämpas genom att ge judarna vad de vill ha, inklusive staten Israel. Detta är sionismens syfte med den ständigt pågående antinazistiska kampanjen i de sionistkontrollerade västerländska massmedierna. Genom detta avleds uppmärksamheten (från judarnas ockupation av Palestina i dag) till det som har hänt för 40 år sedan och som inte kan göras ogjort.
Vad gäller den islamiska världen, så ligger det självfallet i sionismens och Israels intresse att framställa muslimer i allmänhet och araber i synnerhet som primitiva, barbariska och terroristiska, lömska och opålitliga, grymma och kulturellt efterblivna, kort sagt ondskans schablonbilder. En typisk sådan schablonbild tecknades nyligen av den judiske karikatyrtecknaren Oliphant i sionistiska New York Times och därefter återgiven i International Herald Tribune: man ser där hur några långa spöklikt ondskefulla tyskar beger sig ut i öknen och kommer till ett beduinläger med några kroknästa, hopkrupna araber sittande på huk rökande sina långa "opiumpipor" - det skulle beskriva den föregivna kemiska fabriken i Libyen "för framställning av giftgas": "Holocaust igen, denna gång i öknen", löd underrubriken. Den i New York Times verksamme judiske kolumnisten Willian Saphire skrev i samband med denna teckning också en krönika på detta ämne: "judarna är ånyo hotade till livet av de arabiska fanatikerna med hjälp av tyskar som i själ och hjärta är nazister!"
Detta tema återkommer ständigt i de av sionisterna dominerade massmedierna, i synnerhet när Israels anseende utsätts för hot genom Israels egna övergrepp som inte går att dölja i massmediernas nyhetsrapportering. Under den pågående intifadan i det av judarna ockuperade Palestina har Israels anseende i västvärlden sjunkit till ett för sionismen hotfullt bottenläge: att Israel är en grym förtryckarstat går inte längre att dölja lika litet som det går att dölja att Israel säger nej till varje rimlig förhandlingslösning med palestinierna. Alltfler också i västvärlden har börjat upptäcka att den sionistiska propagandabilden av bluffen Israel som "en skinande liten humanistisk demokrati mitt i ett hav av arabiska diktaturer" är falsk.
Mot denna bakgrund har intresset för den lilla lokala näraradiosändaren, Radio Islam, i Stockholm som jag leder väckt ökat intresse - och då bör man betänka att vad vi säger i Radio Islam på svenska språket är något som är sedan länge helt tabu, moraliskt och även juridiskt otillåtet, i Sverige. Radio Islam bryter totalt med vad sionisterna och deras anhängare har dikterat som otillåtet: Radio Islam är ett uppror mot hyckleriet och säger högt att Kungen är naken!
Radio Islam återkommer ständigt till det faktum att hela Israel är ett av sionistiska judar från palestinierna stulet och erövrat land. I Sverige - liksom i övriga västvärlden - anses Israel (enligt maktens och "djungelns lag") vara ett etablerat faktum som inte får ifrågasättas. Och observera: vi hänvisar till ledande sionistiska källor som Israels förste premiärminister och arbetarpartiets ledare, David Ben-Gurion, som till världssionismens dåvarande ledare Nahum Goldmann sade: "Om jag vore arabledare skulle jag aldrig förhandla med Israel, vi har ju stulit deras land, och visst har Gud lovat oss detta land, men vår Gud är inte deras..."
Radio Islam påtalar vidare inte bara de ständiga brott som Israel begår mot de mänskliga fri- och rättigheterna utan vi beskriver även Israel som en gren av en världsomfattande maffia, världssionismen med makt och inflytande inte bara över Palestina men även över västvärlden och över ledande massmedier, särskilt i USA som också utövar inflytande i Sverige och andra europeiska stater. Också detta är ett brott mot gällande normer inom svensk och annan västerländsk journalistik i media. Muslimernas kamp för frihet och jämlikhet bör då sträcka sig till en omfattande kamp för att befria västvärlden från den sionistiska makten.
Men inte nog med detta: Radio Islam påtalar även sambandet mellan den rasistiska judendomen, den bibliska och talmudska judendomen, och sionismen som av FN stämplats som rasistisk. Utan den judiska bibeln och Torah, som legitimerar rovet av det "förlovade landet", skulle sionismen aldrig ha etablerat sin stat i just Palestina och heller aldrig ha kunnat påverka de kristna i stor omfattning - det gäller främst bibelfundamentalisterna och många protestanter - att acceptera Israel som "Guds uppfyllelse" med sitt s k utvalda folk, judarna.
Det försåtliga och lömska med sionismens makt över de västerländska massmedierna är att den är kamouflerad och osynlig - genom att den inte får ses - och ger massorna en illusion av att massmedierna är fria och oberoende. Vem kan i mörkret bekämpa en osynlig fiende? Radio Islam har - genom att spränga tabut som sionisterna skapat- väckt alltfler till först undran och nyfikenhet och sedan till klarhet om att massmedierna i viktiga frågor vilseleder dem - och det är ett stycke på väg. Men ännu mer skulle kunna vinnas, om de islamiska länderna kunde samordna sina krafter till egna nyhetsbyråer för nyhetsförmedling och analyser och kommentarer som alternativ till de stora västliga, sionistiskt styrda och präglade nyhetsbyråerna som t ex AP (Associated Press), UPI (United Press International), Reuter, AFP (Agence France Presse) och DPA (den västtyska nyhetsbyrån).
YTTRADEFRIHETEN I VÄST
- ETT HYCKLERI
Ständigt och jämt får vi höra att den demokratiska västvärlden, och då även Sverige, har lämnat ett mörkt frihetsfientligt förflutet bakom sig och att här råder det fullkomlig yttrande- och åsiktsfrihet - utom det som lagen stadgar som brottsligt, främst offentliggörande av sekretessbelagda handlingar rörande rikets säkerhet. Vilken lysande kontrast mot de "efterblivna reaktionära länder där staten är allsmäktig eller där religiös lag gäller, t e x islamisk", utropas det belåtet i samband med den s k Rushdie-affären. Enda oroselementet på västvärldens ljusa himmel är, som så ofta framhållits på senare tid, senast av Gustaf von Platen (SvD 10/4-89), att man ger vika för Khomeinys dödshot mot författaren Salman Rushdies hädiska roman Satansverserna.
Låt mig genast säga att Sveriges - liksom övriga västvärldens -proklamerade tolerans och respekt för yttrandefriheten och åsiktsfriheten är hyckleri: Lastens hyllning till dygden, för att citera La Rochefoucauld.
Personligen har jag på senare tid fått erfara att vissa åsikter är inte bara olämpliga och så anstötliga, att de ställer mig utanför den s k offentliga debatten i Sverige, utan även anses brottsliga och stridande mot lagen, närmare bestämt lagen om "hets mot folkgrupp". Som ansvarig utgivare för Radio Islam i Stockholm har åtal väckts mot mig av JK för att ha, som det heter, "missaktat den judiska folkgruppen", trots att det i detta fall inte gäller några fritt uppdiktade smädelser mot grundvalarna för en tro många miljoner människor håller för helig, utan om en på relevanta fakta byggd kritisk analys av sionismen som upphov till en inflammerad konflikt, Palestinakonflikten.
När man med lagens formulering anklagas för "missaktning" av en viss folkgrupp, så är utrymmet för godtycklig subjektivitet maximalt och i alla händelser i flagrant strid mot yttrande- och åsiktsfriheten, i synnerhet när det gäller en "folkgrupp" som är så starkt partisk för sionismen och för den judiska staten Israel som dem judiska folkgruppen.
När det gäller anklagelser för bristande tolerans och hat, bör man erinra om att hat faktiskt är det enda rättmätiga svaret på det skändliga tyranniets legaliserade brutalitet och hyckleri. När presidenten för revolutionstribunalen, som var samlad för att rannsaka Charlotte Corday (sedan hon mördat Paul Marat), frågade svaranden: "Qui vous a inspiré tant de haine?" (Vem har ingivit er så mycket hat?) svarade hon utan att tveka: "Je n'avais pas besoin de la haine des autres: j'avais assez de la mienne." (Jag behövde inte andras hat. Jag hade tillräckligt av mitt eget.) Vem skulle vilja predika tolerans för henne så starkt övertygad om det rättfärdiga i sin sak som hon var? Bara den tomma toleransens bleksiktiga teoretiker.
Nietzsche, som om kristendomen sade att den förintade, i varje enskild människa, tron på hennes egna dygder (Den glada vetenskapen, § 122), talar om "det heliga hatet" som mänsklighetens största tillgång i striden mot ondskans makter. Det är faktiskt detta heliga hat som dikterar många vanmäktiga muslimers inställning till Rushdies persiflage och västvärldens intellektuella som backar upp honom och yvs över sin yttrandefrihet samtidigt som man lagstiftningsvägen stryper informations- och yttrandefriheten om den sionism som berövat palestinierna deras land och kväver de kvarvarande palestinierna till döds - så gott det går.
Västvärldens tolerans är - så snart det gäller - inget annat än hyckleri. Den lärde Simplicus i Galileis Dialoger vägrar att se genom teleskopet för att hans tro på Aristoteles inte skall rubbas. Och numera skrattar alla åt denne narr. Men försök att idag tala om för de självutnämnda liberala opinionsmakarna i väst att du är intresserad av att studera judendomens Bibel för att få veta varför Israel har tillkommit med det kristliga västerlandets stöd och fortsätter att bedriva sin gränslösa maktpolitik, fortfarande med västvärldens stöd, särskilt den bibelfundamentalsiska kristna, då får du veta att du är en galning eller i varje fall en potentiellt kriminell, en fågelfri, en bannlyst. Också detta är mord på det fria ordet.
Men, som ett arabiskt ordspråk säger, kamelen ser inte sin egen puckel, han ser bara andras. Och västvärlden, som rids av Israels makt i ett nytt "korståg" mot Islam, ser varken sin egen puckel eller ryttaren.
25a
Vad avslöjar
UD:s "hemliga" dokument
om
Ahmed Rami?
1) Brev från den svenska ambassadören i Marocko
till det svenska Utrikesdepastementet i Stockholm.
.."om Rami haft något att berätta.."
KUNGL.SVENSKA AMBASSADEN
RABAT
ST0CKH0LM
(Ank.21/9-1973, Avd.UP, Gr. 1, Mål Ym, R 68 K)
General Oufkirs adjutant i Sverige
(2 bil.)
Pol II ds Schori, LA, HP 1
Hbr Wachtmeister-Sjölin 73-09-25
1973-09-13
Utrikesrådet, Greve Wachtmeister
Broder,
Dagens "Le Matin" och "Maroc Soir" (båda regeringsorgan) innehålla närslutna ganska intressanta AFP-telegram från Stockholm angående en marockansk löjtnant, Ahmed Rami. Denne, som uppger sig ha varit general Oufkirs adjutnnt säges ha sökt politisk asyl i Sverige.
Jag är givetvis intresserad av att få veta, hur det går med denna ansökan, och av om Rami haft något att berätta utöver, vad som publicerats här.
Åke Sjölin
______________________________________________
Gatuadress: 6, rue d'Armagnac, Rabat, Marocko
Telefon: 710-81, 711-85310 41
2) FRÅN UD:S HEMLIG ARKIV OM AHMED RAMI:" Ambassadören hoppades på att
Rami skulle avlägsnas ur riket."
UTRIKESDEPARTEMENTET
Rättsavdelningen
1973-12-10
Ex. till
Kab. Sekr.
Polchefen
chefen Pol II
Larsson
Tornberg
Ur Kellberg, Mo
A f k t Bch Wiman, SIV, m hemst om medd då ärendet under A avgjorts.
A + noteväxling f k t
Amb . i Rabat, nr 111.
Amb . i Köpenhamn, nr 317
I tj: Kellberg
Förtrolig
Vissa svensk-marockanska ärenden
A. 1. Marockos ambassadör M. Abdelhadi Sbihi med Köpenhamn som stationeringsort, uppsökte mig idag.
Han tog upp ärendet om den marockanske medborgaren Ahmed Rami, som hade uttalat sig i TV i höstas om sin delaktighet i mordförsöket på kung Hassan II i augusti. Ambassaden i Köpenhmn hade i note till UD i Stockholm hemställt om uppgift om vederbörandes "statut", eftersom denne hade förklarat sig vara politisk flykting.
2. Efter att ha förhört mig hos byråchefen Wiman, SIV, meddelade jag ambassadören att den polisundersökning ("enquête" ), som alltid företogs- i utlänningsärenden, just var avslutad och att SIV ("Office de l'Immigration" ) inom en snar framtid skulle fatta beslut i ärendet. Jag underströk, att SIV fattade sina beslut helt självständigt och utan inblandning av regeringen.
3. Ambassadören förklarade att han givetvis fullt ut respekterade Sveriges suveräna rätt att besluta i angelägenheter av detta slag men det kunde inte undgås att ärendet generade förbindelserna och vid beslut i viss riktning skulle besvära dem än mer.
4. Det var helt klart att ambassadören hoppades på att Rami skulle avlägsnas ur riket. Han syntes emellertid inse att brottet var politiskt och att en eventuell utlämningsframställning sannolikt skulle stupa härpå. Min antydan om att samma hänsyn måste av oss tagas i avlägsningsärenden gjorde ej djupare intryck. Ej heller hade min hänvisning till den svenska välkända toleransen i hithörande frågor ("liberalisme traditionel") någon verkan utan föranledde honom enbart till en allt större verbal yvighet.
5. Avslutningsvis sade jag mig skola omgående underrätta ambassaden om SIV:s ställningstagande, då detta förelåg.
B. 1. Under samtalet bestämde han sig även över två artiklar i DN:
a) den ena av 13.11.73, vari - om jag förstod rätt - omnämndes att svensk polis (en inspektör Swärd) hade utverkat asyl för en marockan vid namn Ommar Arachid;
b) den andra om ett besök i Marocko av företrädare för Amnesty Internationals svenska sektion (bl.a. rådman L. Aspegren), vilken föranlett honom att rikta ett brev till A.I. via UD med note 17.11.73. Från A.I. hade han fått svar direkt i form av dess stadgar.
2.Ambassadören påkallade i intet av dessa fall någon åtgärd. Men han kunde, ehuru själv liberal i sina åsikter och, med förståelse för en fri press, ej annat finna än att "ces agissements allaient au-delà de ce qui fut admissible".
L. Kellberg
_______________________________
Gatuadress: Gustaf Adolfs torg 1
Postadress: Box 18121, 103 23 STOCKHOLM 16
3) Marockos ambassadör:"det gällde ju trots allt ett mordförsök på Marockos statschef"
UTRIKESDEPARTEMENTETRättsavdelningen
PM , 1974-01-14 HP 1 Ym, R 191 Ym
bio C I Nr. 4 v
Ex. till
Kab.sekr.
Polchefen
Chefen Pol II
Kellberg
Danelius
Larsson
Tornberg
Ur L Kellberg, Mo, Nr4
A f k t RABAT i a t 3 U 10.1.74
"Utdrag ur 1/ prop 1973:90 ang. ny RF och RO, sid 392-398
2/ KU 1973:26, sid 71, bifogas."
I tj: Kellberg
Nr. 14
A f k t KÖPENHAMN i a t 10 U 10.1.74.
I tj: Kellberg
FÖRTROLIG
Ahmed Rami
Marockos ambassadör Sbihi ringde mig från Köpenhamn i dag och uttryckte sitt stora bekymmer över meddelandet (UD:s note 10.1.74) om att Ahmed Rami hade fått uppehållstillstånd i Sverige. Ambassadören hade svårt att förstå beslutet - det gällde ju trots allt ett mordförsök på Marockos statschef - och det måste påverka förbindelserna mellan våra båda länder. Kunde det verkligen förhålla sig så att invandrarverket fattade sina beslut utan hänsyn till utrikespolitiska aspekter och utan eventuella direktiv från regeringen? Nu vore det fritt för äventyrare och brottslingar att resa till Sverige för att där erhålla skydd mot lagföring osv., osv.. Han skulle ha de Största svårigheter att förklara för Rabat de svenska myndigheternas hållning.
Jag försökte - liksom vid tidigare samtal - förklara det svenska systemet med självständiga ämbetsverk men ambassadören vädjade till mig :("il vous faut m'aider") "ni måste hjälpa mig" att åtminstone sända honom lagtexter m.m. som bevis på vad jag sagt, så att regeringen i Rabat om möjligt kunde övertygas. Jag förklarade för ambassadören att det ej - såvitt jag visste - fanns någon speciell lagtext eller författning, som i dag direkt utsade vad jag meddelat honom; den var snarare grundad på en långvarig konstitutionell praxis. Men jag lovade att söka tillställa honom skriftliga upplysningar till stöd för min utsaga.
Exkurs: I prop 1973:90 om förslaget till ny RF och RO finns det senaste och auktoritativa belägget för mitt påstående (se sid 392-398).
L. Kellberg
4) De Kungliga beväpnade styrkornaI Hans Majestäts namn...
(Översättning från arabiska)
De Kungliga beväpnade styrkorna- Rabat-
Nationella Försvarets Förvaltning
- Det militära Rättsväsendet
Mål nr 1837/9060
Befallning om att väcka åtal i svarandens frånvaro
I Hans Majestäts namn
Vi Mohamed Amin Senhaji, ordförande av den Permanenta militära Domstolen av de Kungliga beväpnade styrkoma i Rabat:
På grund av den pågående stämningen mot RAMI AHMED, son till Mubarak, f d löjtnant, och på grund av den militära undersökningsdomarens beslut, av den 23 april 1974, att stämma den ovan nämnde åtalad inför de permanenta kungliga styrkornas militärdomstol efter att han begått brottet: deltagande i förberedelsen och genomförande av sammansvärjningen riktad mot Hans Majestäts och medlemmar av den kungliga familjens liv och mot monarkiregimen för att istället upprätta en ny regim och ta makten. Dessutom har han begått två brott mot lagen gällande vapnen och explosiva ämnen samt desertering från armén i fredstid. Dessa brott och dess straff är stipulerade i straffrättens paragrafer: 129, 130,163,167, 168, 169, 170, 171, 172, 174, 175 och i paragraferna 1, 2, 3 av den kungliga lagen av den 2 september 1958 samt paragraf 143 av den militära straffrätten. .
Och p g a åtalsdossiern som den kungliga åklagaren hos den militära domstolen har inrättat mot den åtalade den,
P g a att det inte var möjligt att komma i kontakt med den ovannämnde åtalade, och på begäran av den kungliga åklagaren hos militärdomstolen.
Och med stöd av paragraf 127 av den militära straffrätten, befaller vi den ovan nämnde åtalade att inställa sig inför de kungliga beväpnade styrkomas permanenta militära domstol inom 10 dagar från denna dag, för att dömas för det ovannämnda åtalet. Om han inte hörsammar detta, kommer vi att förkrklara hans olydnad mot lagen och befaller att beröva honom hans medborgerliga rättigheter och konfiskera hans egendomar enligt frånvarosproceduren och förbjuda honom att plädera inför varje domstol under samma period och döma honom enligt lagen i sin frånvaro och utan närvaro av någon advokat.
Och vi förklarar att det är en skyldighet för varje person, att informera myndigheterna om var den åtalade befinner sig, och vi befaller att affischera denna vår befallning på dörren till den ovannämndes senaste kända bostad samt i det administrativa och lokala Rådhuset och i Militära Domstolens förhandlingssal och vi befaller att sända två kopior av denna order till den statliga inskrivnings administrationen gällande fastighetsbestämning i den åtalades sista bostadsort. Vi befaller att sända detta meddelande (enligt straffrättens paragraf 501) tre gånger inom en period av åtta dagar genom den kungliga marockanska radion och televisionen.
Skriven i Rabat: 20/9/74
Militära Domstolens ordförande, (stämpel med följandc text: "Ordförande. Den Permanenta Militära Domstolen av de Kungliga beväpnade styrkorna") (på stämpeln: handskriven namntäckning:Mohamed Amin Senhaji, ordföranden)
38
RECENSION AV AHMED RAMIS BOK
"VAD ÄR ISRAEL?"{Karikatyr}
Apartheidstaten Israel Dennis Zackrisson skrev i Folket i Bild nr 16, i oktober 1988 följande:
"Ahmed Ramis Vad är Israel? hjälper oss att röja bort känslosvall och mysticism. Vi ser att apartheidstaten Israel, nationalhemmet för judar och inga andra, oupplösligt är förankrad i västerländsk kolonialism. En statsbildning, ideologiskt grundad på tusenåriga religiösa sägner och materiellt på sekelgamla ekonomiska beroendeförhållanden.
Boken innehåller direkta avskrifter från närradiosändaren Radio Islam som sänder i Stockholmsområdet. Sändningarna och flera av de medverkande har angripits av den svenska Israel-lobbyn, med Per Ahlmark i spetsen. Bland annat har JK lått en strid ström av anmälningar och förmåtts vidta den unika åtgärden att "fälla" ett programinslag för "hets mot folkgrupp" utan att väcka åtal! Och syster Marianne blev efter sin intervju portförbjuden på Folkpartiets möten.
Här finns allt detta noggrant dokumenterat, vilket gör utgivningen viktig för yttrandefriheten. En partsinlaga? Javisst! Rami pläderar sakligt, rationellt och logiskt för rättvisan gentemot den maktfullkomliga orätten. Det är tveklöst att föredra framför Grossmans antiintellektuella knep att låta tårarna skymma sikten när verkligheten ter sig outhärdlig."
Dennis Zackrisson Folket i Bild Nr 16, 7-20 oktober 1988
HAN TAR SIONISTERNA PÅ ALLVAR
Serge Padoan skrev i tidningen Filastin nr 4 följande:
"Radio Islam heter ett närradioprogram i Stockholm med marockanen och statsvetaren Ahmed Rami som ansvarig utgivare.
Programmet har rönt mycket uppmärksamhet för sin fräna kritik av Israel och har stämplats som antisemitiskt.
Nu har Ahmed Rami givit ut en bok, Vad är Israel?, i vilken han ger sig på uppgiften att i grunden analysera sionismen, judendomen och Israel.
Som namnet på hans radioprogram låter förstå, är Ahmed Ramis utgångspunkt den islamiska och i ett vidare perspektiv den religiösa. Sålunda ger han sig på judendomen. Han tar alltså sionisterna på allvar, när de åberopar bibeln för att rättfärdiga sina anspråk på Palestina. Och han är inte nådig.
Enligt Ahmed Rami är judendomen en primitiv, etnocentrisk stamreligion. Judarnas Gud är grym och nyckfull. Genom tiderna har han hetsat sitt utvalda folk - bara det är rasistiskt - till bestialiska utrotningskrig mot andra folk och omvänt utsatt judarna för sin fruktansvärda hämnd, när de inte velat lyda.
På detta arv bär idag sionismen, som enligt Ahmed Rami överhuvudtaget inte kunnat uppstå utan judendomen. Till slut tycks begreppen flyta samman.
Judendomen och sionismen är detsamma, men i olika tidsåldrar. Så vill sionisterna onekligen ha det. Men var placerar man då antisionistiska troende judar?
Förutom det är allt väl så långt. En aldrig så skoningslös kritik av en religion kan inte betraktas som rasism, så länge som dess utövare respekteras som individer, vilket Ahmed Rami anser sig göra med judarna."
Serge Padoan Filastin Nr 4, 1988
ATT LÖSA MENINGSMOTSÄTTNINGAR
Efter att den judiske kulturchefen i Expressen, Leif Zern, refuserade flera av mina genmälen skrev jag till honom följande brev:
Stockholm 1989-04-19 Bäste Leif Zern,
Vid vårt telefonsamtal gav jag uttryck åt min spontana upprördhet över att flera gånger i Expressen ha utsatts för kategoriska avfärdanden som antisemit utan att få mina genmälen publicerade. Tyvärr fick jag då inte fram ett mera sakligt och nyanserat resonemang - men har nu skriftligt avfattat de bärande skäl som jag vill redovisa.
Jag vill hoppas att du allvarligt skall överväga att låta införa mitt genmäle. Självfallet accepterar jag att du själv eller någon av dina medarbetare efteråt kommenterar mitt inlägg. Huvudsaken, som jag ser det, är ändå att jag skall få komma till tals i Expressen (där på annan sida nyligen Per Ahlmark angripit mig med ur sitt sammanhang lösryckta sammanpressade referat, ofta från citerade källor som de inte angivit). Kom ihåg att jag som ansvarig utgivare för Radio Islam är åtalad men inte dömd för "hets mot folkgrupp" och att jag därför bör ha rätt, pressetiskt att i Expressen försvara mig mot de i tidningen så ofta framförda anklagelserna för att bedriva antisemitisk förtals- eller hetspropaganda (som ju strider mot gällande lag). Närradiosändaren Radio Islam når endast Stockholmsområdet och antalet lyssnare torde endast vara en bråkdel av den rikstäckande tidningen Expressens läsare. Min bok "Vad är Israel?", utgiven på eget förlag, har förtigits av massmedierna och åtalats av JK. Det är, det inser du säkert, otäckt, nästan kusligt att offentligt bli smädad och därmed personligen förnedrad utan att få försvara sig. Det är som att bli fysiskt slagen medan man är bunden till händer och fötter. På det sättet skall vi inte i Sverige lösa meningsmotsättningar.
Med vänliga hälsningar
Ahmed Rami
Box 316, 101 24 Stockholm
40aFrikänn Ahmed Rami!
(Från FOLKET I BILD 13/ 1989)
Av Erik GötheAhmed Rami, författare till boken Vad är Israel och utgivare av närradioprogrammet Radio Islam ställs i början av september inför rätta för hets mot folkgrupp. Hundratalet inslag i radioprogrammet ska bedömas i rättegången som pågår i två månader.
Man bör kräva att Rami frikännes inte bara för yttrandefrihetens skull skriver Erik Göthe i denna artikel.
Radio Islams ansvarige utgivare Ahmed Rami har åtalats av justitiekanslern för hets mot folkgrupp, mot judarna. Rättegången är uppenbarligen tänkt att framstå som detta halvsekels stora uppgörelse med rasismen: Bortåt hundra yttranden i närradioprogrammet Radio Islam berörs av rättegången som beräknas pågå i två månader.
Per Ahlmark och hans anhängare inom israellobbyn i Sverige, och i FiB/K bl a Jan Guillou, har förenat sina krafter och stämplat Radio Islams sändningar som antisemitiska. Om auktoriteterna ifråga medvetet drivit saken för åtal och fällande dom i tryckfrihetsmål vet jag inte, men jag är inte ense med dem.
Det Ahmed Rami yttrar i närradion och i sin bok Vad är Israel? om judar är huvudsakligen en teologisk kritik av judendomens trosläror, som han menar både utgör drivkraft för de israeliska sionisternas mordiska politik mot palestinierna och drar med sig judar i allmänhet att stödja sionismen. Som muslim och vän av palestiniernas rättigheter ska man få säga det, anser han. Jag är helt ense. Ramis förkastelsedom över västvärldens judar med utgångspunkt i Palestinafrågan är som jämförelse bara en svag skugga av de som avkunnas i Nya testamentet. Blir Rami straffad för den, kriminaliseras konfirmandundervisningen i Sverige.
Man kan anse att det är opraktisk politik av Rami att angripa sionismen teologiskt. Men han ska inte straffas och tystas för detta.
Kriminalisering av hets mot folkgrupp är inordnat under brotten mot allmän ordning. Yttranden som ingår i en normal debattordning bör däremot inte straffas. Inte ens om de skulle innebära öppen rasism, som då en baltisk professor allvarligt förklarade i SvD i mitten av juli 1989 att man inte kan umgås med ryssar, eftersom deras mentalitet bestäms av att de är ättlingar till de tatarer som för femhundra år sedan våldtog Rysslands kvinnor. Jag anser att SvDs ansvarige utgivare ska gå fri för sådana yttranden. Men som lagen ser ut idag, efter att politikerna kastat lagändringar p9 invandrarproblemet, vore det tveksamt (om man nu tänker sig att JK saknade känsla för det politiskt passande och åtalade efter lagen).
Annat är det med yttranden vilka "hotar, förtalar eller smädar" en folkgrupp (vilket lagbestämmelsen ursprungligen beskrev som det brottsliga, det var 1948 - 70 innan bestämmelsen deformerades). Yttranden som välter en normal diskussion genom rasistiska tillmälen kan man nog tänka sig att kriminalisera och samtidigt rädda yttrandefriheten.
Jag tvivlar dock allt mer på den saken. Det går inte med de damer och herrar som nu sitter vid makten och inget säger att det skulle gå bättre i framtiden.
Aftonbladet förkunnade 20 mars 1989 att artisten Madonna dömts till döden av muslimer för en scen i videon Like a prayer. "Författaren Salman Rushdie får därmed sällskap på muslimernas dödslista," skrev AB andfått. "Muslimernas" dödslista! ABs typ av yttrande utgör idag redan den direkta förberedelsen till våldsaktioner mot muslimer i Storbritannien. Om nu någon trodde det, så kommer Ramis yttranden i Radio Islam inte ens i närheten av den gräns mot debattvältning som AB och andra tidningar överskrider med god marginal när det gäller muslimer.
Det är nog inte bara för en abstrakt yttrandefrihets skull som man bör kräva att Rami frikänns.
Erik Göthe
41BOKEN SOM AVSLÖJAR SIONISMEN
Publicerade i Mimmr, 89/04/20"Radio Islam, ett närradioprogram i Stockholm som blivit omdebatterat i hela landet på grund av påstådd antisemitism, nazism och Gud vet vilka tillmälen som kommit den minst sagt modige utgivaren Ahmed Rami till del, har lyst upp den grå svenska bokmarknaden med en bok som är något av det mest intressanta som utgivits i Sverige inom avdelningen politisk litteratur de senaste åren. Boken, Vad är Israel?, (Kultur Förlag, Box 316,101 24 Stockholm 1) får aktualitet i ljuset av det folkmord som just nu äger rum i samband med intifadan, det palestinska uppror som på Västbanken med bestialisk och systematisk grymhet höljs i blod av "Mellanösterns enda demokrati".
Ahmed Rami är politisk flykting från Marocko. Han har som doktorand i statskunskap forskat i Palestinakonflikten, sionismen och nasserismen. Radio Islams sändningar startade i mars 1987. Flera gånger anmälda av judiska intressen och dess marionetter för "hets mot folkgrupp" har de dock - intill helt nyligen då man uppenbarligen bestämt sig för att sätta in en avgörande stöt - friats med en förvånansvärt vidsynt justitiekansler som främsta bundsförvant. Ahmed Rami har kunnat fortsätta att informera om konflikten, om fördrivningen av palestinierna från ett land som är deras, ockuperat av det judiska "herrefolket", av Gud och bibeln predestinerat att som herrens förlängda arm behärska och undertrycka en hednisk, barbarisk omvärld. Boken Vad är Israel? återger i stort vad som sänts under Radio Islams första arbetsår och informerar ingående om sionismens historia, det judiska inflytandet i Förenta Staterna, de för staten Israel legitimerande lögnerna och innehåller dessutom fullständiga utskrifter av intervjuer med Per Gahrton och Syster Marianne. Den senare får för sin medverkan löpa gatlopp i pressen, jagad av den svenska demokratins journalister, aldrig sena att springa ärenden åt mosaiska församlingen och nationalsocialismens numera mycket välmående "offer".
Några stickprov skall vi göra bland det myller av ovedersägliga fakta som boken Vad är Israel? formligen svämmar över av i en fascinerande variant av orientalisk historierevisionism. Ahmed Rami skriver i inledningen om det otillåtna, oanständiga, rentav brottsliga i att ifrågasätta sionismen: vi får agitera för vilka himlastormande läror vi önskar om vi har rågången till det tabubelagda klar för oss. Det fundamentala och riktiga i sionismen och staten Israel må lämnas ifred.
Dessa ting mår bäst av att höljas in i den allsmäktiga propagandan, emanerande från den judiska opinionsmaffia som i häpnadsväckande grad styr nyhetsförmedling och all världens politiska idéer och preferenser. Judarna är det utvalda folket, kritikern en djävul i människoklädnad, en "nazistisk judebödel" som måste oskadliggöras. Hur har, frågar sig Ahmed Rami, Israel kunnat skaffa sig denna position som den heligaste av kor bland världens länder? Sionismen är svaret. Dess grundpelare enligt den gammaltestamentliga tron är följande:
1. Judarna är Guds utvalda folk och han har lovat dem Palestina ("förlovade landet").
2. Judarna har fåt - av den gammaltestamentliga "gud" - rätt till allt land från Nilen till Eufrat - Storisrael. Moshe Dayan har yttrat att Israels gräns är dit Israels armé kan nå.
3. Judarna har rätt att, fördriva och förslava inom det utlovade landet. I Torah - de fem Moseböckerna - ges himmelsk sanktion för upphävandet av alla moraliska skrupler gentemot andra folk. I Jesaja, 60:onde kapitlet, heter det: "Ty det folk eller rike som ej vill tjäna dig skall förgås; ja, sådana folk skola i grund förgöras."
Sionismens anhängare är ofta okritiska och okunniga, men inser att en närmare analys skulle ge palestinierna rätt och detta vore katastrofalt för Israel. Ett indraget bistånd från USA medför ovillkorligen ekonomisk bankrutt, Israel sjunker med sin överdimensionerade krigsmakt likt Atlantis i havet. Därför är sionismen nödvändig. Därför måste dess belackare dränkas i en flodvåg av propaganda. Den är en världsomspännande ideologi som gör anspråk på judars lojalitet i alla länder. Den är kolonialistisk och imperialistisk då den trängt undan Palestinas ursprungliga invånare. Dess grepp om film- och TV-bolagen kan lätt konstateras - antalet produktioner, sentimentala och gråtmilda, med marterade judar i huvudroll efter huvudroll, är oräkneliga. Sionismen är en maffia eller ett frimureri vars primära syfte är att lära sitt folk att dess främsta lojalitet alltid är Israel. Det finns en uppsjö av föraktfulla uttalanden av sionistledare om palestinier, araber och muslimer. T ex har en inflytelserik israelisk tidning skrivit: "Islam är fienden till all fruktbar tanke, alla verkliga initiativ och alla produktiva idéer. Islam har inte åstadkommit något gott i det förflutna, och kommer aldrig heller att göra det i framtiden. Islam representerar mörk reaktion för hundratals miljoner mänskliga varelser."
Det redogörs vidare i boken för hur sionisterna lurade till sig Palestina under falska förespeglingar om ett "nationalhem" istället för en judisk stat; hur sionister organiserade Gulag i Sovjet och för myten om det eviga förföljda judiska folket. Ahmed Rami tecknar en bild av den judiske guden Jahve, som från sin grymma tron påbjuder sitt folk att i rasistiskt förakt krossa sina motståndare.
Ett omfattande kapitel ägnas den judiska lobbyn i USA. Den dirigerar USA:s politik i Mellanöstern, styr genom det för lobbyn förmånliga elektorssystemet valet av presidenter, biter med hjälp av sina män och kvinnor sig fast i varje del av den amerikanska förvaltningen och politiken. Jimmy Carter lär t ex ha varit helt snärjd i lobbyns garn utan minsta manöverutrymme i sin utrikespolitik. Lobbyn har grepp om arbetarnas såväl som om arbetsgivarnas organisationer, med sitt stora kontaktnät - 55000 medarbetare. 1987 händer få saker i USA och världen som inte kommer dess agenter till del. En svacka i inflytandet förekom endast under Eisenhower, hjälten från kriget som tvingade Israel till reträtt vid Suezkrisen - presidenten hotade att dra in all hjälp vilket fick effekt.
Vidare kartläggs Waldheimaffären och Ahmed Rami påpekar att kampanjen inte främst var avsedd att skada den kandiderande f d generalsekreteraren - man kände sedan gammalt till hans förflutna - den skulle istället skada Österrike. Landets Mellanösternpolitik hade länge upplevts som alltför arabvänlig, nu gavs man chansen att utmåla österrikarna som en samling obotliga gamla nazister. För mycket sagt att man lyckades...
Slutligen sammanställer Ahmed Rami det i boken framlagda materialet i vad han kallar "Bluffens sju pelare". De är följande:
1. Judarna har historisk rätt till Palestina
2 Alla judar är ett folk
3. Judarna har gudomlig rätt till Palestina
4 Israel är det enda trygga värnet mot antisemitismen
5. Israel är en demokrati
6. Israels arbetarparti är fredligt och fridsamt, alltid berett till dialog
7. Sionisterna accepterar judarnas lojalitet till de stater där de är medborgare utanför Israel.
Avslutningsvis: Ahmed Rami smular sönder argumenten i en övertygande framställning. Köp boken och stöd den sanningens röst som kommer från Radio Islam. Snart kan den ha tystnat!"
Mimmr, 89/04/20
42 PROTEST, INTE HAT
(Jag publicerade denna artikel i Folket i Bild/Kulturfront nr 6, 24 mars 1989)
Att bli beskylld för hat, därtill "rasande muslimskt hat" när man som jag i boken Vad är Israel? redovisar och söker förklara en övermodets och hatets doktrin, den på biblisk judendom grundade sionismen (som skapat och upprätthåller den judiska staten Israel) är onekligen bakvänt. Jag avser Eva Rydahls inlägg i FiB/K nr 4/89.
Hat är ett affekttillstånd av illvilja och avsky. Hatet är oresonligt och drabbar orättvist. Vad som uppbär boken Vad är Israel? däremot är, vilket Eva Rydahl också medger, ett starkt engagemang för de förtryckta (palestinierna) mot förtryckarna (Israel). Kärlek till rättvisan och protest mot den arrogansens brutala övermakt som drivs fram av hat till dem som ska kuvas eller krossas kan aldrig vara hat. Hatet är destruktivt, protesten konstruktiv.
Den centrala frågan här är inte om jag är "antisemit", som sionisterna och deras anhängare betecknar alla motståndare som avslöjar dem. Den centrala frågan är: Är det sant eller ej det som sägs i boken? Detta förbigår Eva Rydahl.
Om hon hade läst boken och inte nöjt sig med vad dess illasinnade kritiker påstår om boken, skulle hon inte kunna hävda något så absurt som att sionismen inte har något att göra med den bibliska judendomen. Den judiska staten Israel
- detta är den i Israel offentliga benämningen - hör nämligen nära ihop med judendomen och sionismen var från början bibliskt legitimerad, vilket jag ingående redovisar i boken med bl a ett flertal citat från både ledande sionister och den judiska Bibeln (GT), d v s auktoritativa och relevanta källor.
I boken pläderas klart och tydligt för ett demokratiskt Palestina med lika rättigheter för både judar och araber liksom för alla trosbekännelser, som enda varaktiga och rättvisa lösningen på Palestina-Israel-konflikten. I ett sådant demokratiskt Palestina finns det självfallet inget utrymme för vare sig judehat eller arabhat.
Rydahls har uppenbarligen inte läst boken, i varje fall har han inte begripit vad där klart och tydligt står, nämligen att sionismen och judendomen inte är två alltigenom skilda företeelser, den ena politisk och den andra religiös, utan de är sammanflätade med varandra och betingar varandra. Redan hos Jesaja (GT), 60:e kapitlet med rubriken Sions kommande härlighet, där idén om ett judiskt världsherravälde först klarast framträder, möter vi sionismen. Utan judendomen inga judar och utan judar ingen sionism. Bara namnet ISRAEL på den judiska staten är av bibliskt ursprung, från Jakobsbrottningen med Gud, och betyder den som kämpat med Gud och vunnit seger (1 Mos. 32:28), vilket är laddat av symbolik. Självfallet skulle sionisterna aldrig ha valt Palestina för sin judiska stat, om inte judendomen funnits och krävt detta (utom ett fåtal ortodoxa judar som ännu avvaktar Messias ankomst). Idén om ett utvalt folk med ett utlovat land är den sannskyldiga "rasmystiken".
{Karikatyr}
EXEMPEL PÅ MISSAKTNING
Det tycks alltid finnas judar som känner sig missaktade av vad som verkligen står i deras egen bibel. I varje fall när någon utomstående - en icke-jude - citerar eller refererar något som kan uppfattas av extremt känsliga och chauvinistiska judar.
Låt mig bara nämna ett exempel! På Svenska Dagbladets kultursida den 29 december 1985 framfördes upprörda klagosånger över att en nyutkommen reviderad svensk översättning av Anne de Vries kristna "Barnens bibel" var antijudisk, bl a därför att det på ett enda ställe i denna bok stod att "folket var envist och motsträvigt i öknen och att de sade onda och dumma saker".
Den svenska översättaren, Ylva Eggehorn, som tillika är medlem av Svenska kommittén mot antisemitism, genmälde i en artikel i Svenska Dagbladet den 11januari1986 med rubriken "Barnens bibel är ojudisk men inte antijudisk" följande:
"Jämför man detta med den samlade bilden av Israels folk i GT, är det en västanfläkt - och väl är det, naturligtvis."
Alltså, trots att man i denna "Barnens bibel", avsedd för kristna barn, inte för judiska, skriver om Gamla Testamentets texter på ett för Israels folk ytterst skonsamt sätt och faktiskt förfalskar vad där står, så blir ändå några judar ytterst upprörda och kräver ursäkter, rättelser eller indragning. De drar sig inte för att utöva ett judiskt åsiktsmonopol. Om de kristna skulle rätta sig efter sådana här judiska krav, innebär ju detta att de totalt skulle kapitulera och överge sin kristna religion!
Låt mig ta ett annat exempel på hur stingsligt känsliga somliga judar kan vara inför en beteckning i pressen. I Svenska Dagbladet måndagen den 6 mars år 1989 berättar Läsarnas ombudsman Bengt Erlandsson att en judisk läsare Aaron G. Girard blivit upprörd över att en liten nyhetsartikel den 14 februari i Svenska Dagbladet började så här: "Den judisk-amerikanske författaren Elie Wiésel krävde på måndagen..."
Enligt denne jude Aaron G. Girard skulle det vara judefientligt och rasistiskt att beteckna den kände juden och sionisten Elie Wiesel som "den judisk-amerikanske författaren", eftersom man i pressen sällan skriver "den luthersk-svenske filmregissören Ingmar Bergman" eller "den katolsk-engelske författaren Graham Greene" eller "den muslimsk-amerikanske boxaren Mohamed Ali"! - Varför, utropar denne jude Girard upprört, talar ni då om någon som råkar vara judiskt troende med bindestreck. Är det inte ett sätt att föreviga nazisternas och antisemiternas påstående att man inte kan vara både jude och amerikan, svensk, engelsk och så vidare! Är det inte dags för Svenska Dagbladet att sluta med detta slags fördomar, som förekommer nästan dagligen, undrar han avslutningsvis.
Denna reaktion är inte bara löjlig, den är ju totalt grundlös och missvisande.
Svenska Dagbladets redaktör Bengt Erlandsson svarade också milt tillrättavisande: "I det nu aktuella fallet talade Wiesel som inbjuden till ett judiskt kulturcentrum i Moskva. Och många, kanske de allra flesta av dem, som Raoul Wallenberg räddade livet på var judar, och då kanske det inte är helt betydelselöst att i nyhetstexten också tala om vem Wiesel är. Däri ligger inte något nedsättande." Det bör tilläggas att Wiesel i Moskvas judiska centrum hade krävt att Gorbatjov skulle se till att fallet Raoul Wallenberg utreds på nytt.
Faktum är emellertid att den korrekta beskrivningen på Elie Wiesel är judisk författare verksam i USA. Elie Wiesel har visserligen amerikanskt medborgarskap som han aldrig har vare sig velat eller behövt överge, och Elie Wiesel är i sitt författarskap och i sin politiska agitation helt och hållet judisk och sionistisk - för USA har han lika litet någon lojalitet eller engagemang som han tidigare hade för Frankrike där han tidigare bodde och hade franskt medborgarskap eller ännu tidigare för Polen där han föddes och hade polskt medborgarskap.
Dessutom - alldeles bortsett från just personen Elie Wiesel - så anser ju både judendomen och sionismen att varje jude tillhör det judiska folket, oavsett var i världen han bor och vilket medborgarskap han har, och som tillhörande det judiska folket har varje jude den primära lojaliteten till endast en stat: den judiska staten Israel. Därav följer att det aldrig i sak kan vara en förolämpning eller uttryck för missaktning att kalla en jude för jude.
I regel är judar stolta över att judar kallas judar i positiva sammanhang: en framstående vetenskapsman, en firad orkesterdirigent, en populär skådespelare eller skådespelerska eller en lovprisad författare som är jude kallas gärna jude, i synnerhet om vetenskapsmannen eller författaren erhåller nobelpriset, så framhålls det självklart att han eller hon är jude.
Men i negativa sammanhang är det "förbud" i stora massmedia att kalla en jude för jude: gangster- och maffialedare som är judar omnämnes sällan eller aldrig som judar, medan det är helt legitimt att kalla t ex italienska gangster- och maffialedare för italienare. Trots att det är väl omvittnat att judiska gangsters i 20- och 30-talets Chicago var lika många och inflytelserika och brottsbelastade som italienska så omnämnes sällan eller aldrig detta i böcker, filmer och tidningsartiklar om denna tids gangstervälde i USA - och så här har det fortsatt till våra dagars organiserade brottslighet där just judar i större omfattning än andra minoritetsgrupper i USA, Europa och även Sovjet ägnar sig åt narkotikabrott på högre nivå - men detta förtigs som sagt i massmediarapporteringen.
När vi i Radio Islam betecknade den sadistiske sektledaren Hans Scheike som judisk, så är detta en sakinformation som man vill beteckna som ett uttryck för s k antisemitism, ett lömskt påhopp på den judiska folkgruppen i allmänhet i syfte att utsätta judar för missaktning. Men detta är ju helt felaktigt. Det är av intresse för allmänheten, som det heter, att informera om vilken folkgrupp som denne sällsynt sadistiske sektledare tillhör, eftersom hans brott var så ovanligt vedervärdigt och också mycket uppmärksammades av särskilt kvällspressen i Stockholm. Det bör tilläggas, att det finns ett genomgående sadistiskt inslag i den judiska bibeln och att det sionistiska Israel behandlar den palestinska befolkningen med ofta utstuderad sadistisk grymhet, sannolikt till följd av den brutala sadism och grymhet som utgör en bärande del av den judiska bibeln gentemot andra folk med en grym och härsklysten gud Jahve.
Sammanfattningsvis: Om judar endast får kallas judar i positiva sammanhang, men aldrig i negativa, så är ju detta ett krav på ett särskilt privilegium för den judiska folkgruppen att judar ska betraktas som ett herrefolk, "Herrens utvalda egendomsfolk", som det heter i judendomens bibel, ett "heligt folk". - Se t ex Andra Moseboken, kapitlet 19, verserna 5 och 6! Detta kan ju aldrig överensstämma med demokrati och jämlikhet!
44MISSAKTNING
Om några judar känner sig missaktade av vad vi har sagt i Radio Islam om judendomen som en rasistisk ideologi, så är det helt missriktat att anklaga Radio Islam för detta eftersom vi på Radio Islam endast har citerat (OBS! relevanta citat) från judendomens heligaste skrift Torah: alltså de fem Moseböckerna i Gamla Testamentet, d v s den judiska bibeln. Ingen jude i hela världen kan på heder och samvete förneka följande:
1. att Torah är judendomens lag och lära som ömt vårdas och utläres i alla judiska skolor och är religiöst och etiskt förpliktande för troende judar.
2. ingen jude i hela världen kan bestrida att de citat från Torah som vi återgivit i Radio Islam är autentiska. Och därför är det mycket graverande och komprometterande att Radio Islams meningsmotståndare, de mest hätska och oförsonliga av dem, vägrar att debattera med oss och heller aldrig ifrågasätter om vara citat är riktiga eller om vara slutsatser skulle vara felaktiga.
Nej, man ivrar i stället på censur och vill stoppa oss och därmed nedtysta en liten men obekväm och farlig röst. Det sjuka samvetet talar här. Man vet att man företräder en sjuk sak och vill därför nedtysta varje djupt gående och kännbar kritik.
Vi har aldrig direkt bestridit att judendomen är en religion, eftersom det är en uppenbarelse i själva läran - ett slags metafysik (det som ligger bortom den reella världen och det som kan konkretiseras och bevisas.) Men det unika för judendomen är att det är den enda nationalistiska religionen avsedd enbart för ett folk, ett herrefolk eller Herrens utvalda folk.
Det andra unika draget i judendomen är att det är den enda religion som har utpekat ett visst land (från Nilen till Eufrat) som sitt eget folks land (1 Mos. 15:18-21).
Det tredje unika draget i judendomen är att det är den enda religion som uppmanar de rättrogna (d v 5 det utvalda folket) att döda eller förslava alla folk som redan bor i det utlovade landet (5 Mos. 6-7, särskilt hänvisar jag även till 7 kap. verserna 1-3 och verserna 16-24).
Vidare bör noteras att just genom att judendomen är sammanbunden till enbart ett folk, judarna, följer att inget judiskt folk kan existera utan judendomen.
Svenskarna var svenskar innan de blev kristna för över 1000 år sedan. I dag är ett mycket stort antal svenskar icke-kristna även om de av traditionella skäl döps i kyrkan och begravs i den kristna kyrkan. Men alla dessa icke-kristna svenskar är ju i alla fall svenskar. De upphör inte att tillhöra en nation och ett folk bara för att de upphör att tillhöra en viss religion.
Om alla svenskar skulle bli muslimer så skulle de för den skull inte upphöra att vara svenskar.
Men om en jude lämnar judendomen och blir kristen eller muslim, då upphör han att vara jude och tillhör sålunda ej längre det judiska folket. Däremot tillåts en jude att vara gudsförnekare bara han inte övergår till en annan religion. Han är och förblir ändå jude, tillhörande det judiska folket.
Härav framgår att judendomens anhängare inte tar detta med "religionen" och "Gud" så allvarligt. Det viktiga är att judarna håller samman överallt där de bor i världen och visar främsta lojalitet mot den judiska staten Israel. Därav den sionistiska liksom den judiska världsorganisationen.
Detta är inga fantomer eller inbillningsfoster av antisemiter eller judehatare, det är en realitet. Det finns en världssionistisk organisation och en världsjudisk kongress som regelbundet har sammankomster och fattar resolutioner för judisk sammanhållning i hela världen till stöd för Israel.
Alltså de judiska församlingarna och de olika sionistiska representantsorganisationerna i skilda länder, också i Sverige, är uppbundna till denna världssionistiska organisation och till denna världsjudiska kongress och därmed även till den judiska eller sionistiska staten Israel. Och därmed är faktiskt alla organiserade judar i de judiska församlingarna eller de judiska organisationerna utanför Israel (t ex här i Sverige) agenter för främmande makt. Detta har vi ofta påtalat i Radio Islam. Är detta då fel eller grundlöst förtal?
Ingen sionist eller prosionist eller någon överhuvudtaget har vänt sig till oss på Radio Islam och kunnat motbevisa denna konklusion. Frågan gäller då: är det sant eller lögn det vi har sagt i Radio Islam?
Om det nu är så, enligt lagen, att man är totalt ointresserad av vad som är sant eller falskt i ett budskap eller en information, och endast är intresserad av om någon eller några känner sig kränkta eller uppfattar sig som missaktade så blir ju det hela en fråga om subjektivt godtycke. Vem som helst som är känslig till ytterlighet, stingslig, lättretlig eller allmänt irritabel och lättstött kan ju känna sig förfördelad eller missaktad för minsta ord som verkar misshagande. Under sådana omständigheter: d v s att vissa personer eller grupper, som inte tål minsta kritik utan ständigt jämrar sig över att de känner sig missaktade, trampade på tårna och är hypersensitiva som "prinsessan på ärten" i H C Andersens saga, skall få diktera villkoren för vad som får sägas eller inte sägas, tyckas eller inte tyckas, då kan vi säga farväl till yttrandefriheten, debattfriheten, demokratin och civilisationen.
45 RADIO ISLAMS MOTIV OCH AVSIKTER
När man seriöst skall bedöma en viss gärning bör man se till uppsåtet, avsikten, inte till oavsiktliga och oförutsebara följder. Ingen kan vare sig lastas eller hedras för vad han aldrig avsett, inte heller för slumpens skördar, ett missöde eller en lyckträff som högsta vinsten på ett lotteri.
Vad som allmänt gäller beträffande bedömningen av en gärnings moraliska halt gäller också och i än högre grad en straffdom. Lagen skiljer på en överlagd gärning och ett missöde. Det är skillnad på t ex ett mord och en olycka där någon omkommer, trots att i båda fallen en människa förlorat livet.
Alltså, uppsåtet, avsikten är viktig att beakta, när det gäller att ta ställning till det åtal som väckts mot Radio Islam: att fria eller döma.
Kärande hävdar att Radio Islam avsiktligt har skymfat judar som folkgrupp - eller etnoreligiös grupp - för att utså missaktning mot judar i allmänhet, vilket i lagen är straffbart, ett brott.
Jag bestrider denna anklagelse som missriktad. Avsikten - och jag betonar än en gång avsikten - med Radio Islams program om den judiska staten Israel och dess med judendomen sammanflätade ideologi, sionismen är att utreda och förklara denna företeelse för att våra läsare bättre ska kunna förstå den palestinsk-israeliska konflikten och dess djupare liggande orsaker. Utan att förstå detta tror jag inte att denna långvariga och bittra konflikt någonsin kan lösas på ett tillfredsställande sätt för de berörda parterna, allra minst för de förtryckta palestinierna.
Drivkraften eller motivet bakom Radio Islams engagemang i denna palestinsk-israeliska konflikt är inte primärt den objektivt vetenskapliga där man inte tar ställning vare sig för eller mot någondera parten i en konflikt, utan motivet för Radio Islam är här att manifestera en klar och entydig solidaritet med den förtryckta parten, palestinierna, mot deras förtryckare.
De förtrycktas förtryckare är - jag upprepar det - inte bara den judiska staten Israel utan också dess ideologi, den med judendomen sammanflätade sionismen, och de förtrycktas fiender är i realiteten även alla de som understödjer den judiska förtryckarmakten och lierar sig med den mot de förtrycktas kamp för nationell och demokratisk befrielse: för palestiniernas rätt - enligt gällande folkrätt - till en egen stat och självstyre.
Låt mig mot denna bakgrund sammanfatta Radio Islams avsikt och motiv:
Avsikten är att förklara sionismens förankring i den gammal-testamentliga judendomen och dess världsomfattande politiska maktsträvan att underkuva palestinierna och totalt beröva dem deras urgamla land. Denna sionistiska, maktpolitiska process kan faktiskt fastställas.
Motivet är att manifestera och väcka solidaritet med de förtryckta och fördrivna palestinierna i deras rättmätiga kamp för sina nationella och demokratiska rättigheter.
När nu Israels mest fanatiska anhängare, sionisterna och deras anhängare, drivit justitiekanslern att väcka åtal mot mig som Radio Islams ansvarige utgivare för att Radio Islam skulle ha spridit, som det heter, antisemitisk propaganda eller missaktat judarna i lagens mening, så är det alldeles uppenbart, enligt mitt förmenande, att man inte har beaktat Radio Islams avsikt och motiv: att man inte velat förstå vad saken verkligen gäller: en sanningssträvan om Israel och dess världssionism och en medmänsklig och folkrättslig solidaritet med de förtryckta och fördrivna palestinierna.
Radio Islams sanningssträvan och engagemang här har inget att göra med förtal eller missaktning av judar som folkgrupp. Radio Islam har aldrig bedrivit någon hets mot judar genom att agitera för diskriminering eller förföljelser av judar. Radio Islam har heller aldrig ifrågasatt judars lika medborgerliga fri- och rättigheter med andra i Sverige eller i något annat land utan uteslutande vänt sig mot olika judiska privilegier som är särskilt flagranta i Israel gentemot arabiska - muslimer, kristna eller fritänkare - medborgare. Radio Islam har aldrig fallit på tanken att uppvakta JK med protestskrivelser mot sionistisk propaganda i sionistiska och prosionistiska publikationer och etermediaprogram och därvid yrkat på att åtal skall väckas för missaktning av palestinier, araber eller muslimer i största allmänhet.
Till skillnad från dem som ivrat for åtal mot Radio Islam, så respekterar jag yttrandefriheten som en omistlig grundpelare för demokrati och civilisation.
Jag har ofta ställt mig frågan: Hur kan vissa judar och även andra, som offentligt kan ställa sig kritiska till den israeliska ockupationspolitiken, känna sig missaktade av Radio Islams kritiska granskning av den grymma gammaltestamentliga judendomen och av världssionismens stöd till Israel till dess ständigt pågående militära våldsövergrepp på civila? Jag kan förstå att fanatiska sionister till varje pris måste söka förkväva varje röst som kan kompromettera sionismen och staten Israel, de fruktar att bli avslöjade. Men hur kan personer som säger sig vara upplysta och frisinnade - judar eller icke-judar - bli så upprörda att de måste göra våld på den demokratiska yttrandefrihet som de offentligt bekänner sig till? Hur kan dessa personer bli upprörda och vilja förbjuda information om den bibliska judendomen, när Radio Islam läser upp mängder med relevanta och autentiska citat från Bibeln, den mest spridda av alla böcker i Sverige och övriga kristenheten? Hur kan de bli upprörda och vilja förbjuda, när Radio Islam presenterar och läser upp vissa avsnitt ur "Sions Vises Protokoll", en skrift som är allmänt spridd i den muslimska världen, för att pröva om dess innehåll har relevans på senare tiders sionistiska maktsträvanden? Hur kan dessa personer, som säger sig vara starka motståndare till all censur och all åsiktsdirigering, vilja förbjuda kännedom om en viss skrift, även om de djupt ogillar den och tror att det är en förfalskning? Hur kan dessa personer, som säger sig vara kritiska och gå emot alla etablerade uppfattningar genom traditionens makt, bli upprörda och vilja förbjuda Radio Islam därför att vi där presenterat ett antal historierevisionister som på basis av omfattande undersökningar ifrågasätter att sex miljoner judar skall ha gasats ihjäl av nazisterna i gaskammare under andra världskriget?
Efter att ha ställt dessa frågor utan att få dem besvarade - trots uppmaningar att opponera mot våra åsikter vägrar Radio Islams motståndare att debattera med oss, man vill bara förbjuda oss - så har jag endast kommit till den ledsamma slutsatsen att dessa censurivrande "liberaler" är hycklare, när de bekänner sig till demokrati och yttrandefrihet: de tål inte de fakta och de åsikter som de inte kan bemöta i sak, utan bara med invektiv och glåpord kan fördöma, och när detta inte tycks räcka till för dem, så måste de försöka förbjuda dessa för dem så obekväma och farliga fakta och åsikter att komma till offentligheten. Yttrandefriheten är för dem endast deras frihet att uttala sig och deras frihet att förbjuda meningsmotståndarnas rätt att uttala sig.
Om inte detta är hyckleri, så vet jag inte vad hyckleri är. Den store franske 1600-talsmoralisten La Rochefoucauld definierade begreppet på ett förträffligt sätt när han sade: "Hyckleri är lastens hyllning till dygden". Just det! De censurivrande liberaler som vill förbjuda Radio Islam ger sin hyllning till yttrandefriheten, men i själva verket är de mörkermän, frihetens fiender, deras frihet är deras frihet att förtrycka andra, när det passar dem eller befinns vara nödvändigt för dem. Deras bekännelse till tolerans är av samma art och beskaffenhet: de tolererar bara sig själva och i stort likasinnade med vilka de för s k debatter på de villkor som de själva utstakar gränserna för, meningsmotståndare hyser de ingen pardon för, de skall ställas vid det offentligas skampåle för allmän bespottelse och helst straffas för brott mot de luddigt formulerade lagar som de själva godkänt.
47ÅTAL MOT MIN BOK "VAD ÄR ISRAEL?"
Den sionistiska maffian i Sverige och i spetsen Per Ahlmark och Gabriel Romanus har anmält boken "Vad är Israel?", till JK för "hets mot folkgrupp". Efter två års påtryckningar på JK har JK-ämbetet fallit och utgör i dag en kompletterande verksamhet till den sionistiska kampanjen mot yttrandefriheten. Per Ahlmark sade förra året i en intervju i Sydsvenska Dagbladet att "nu har vi fått JK:s ögon öppna och det är bra att få myndigheterna på sin sida" mot Radio Islam. Ahlmarks yttrande har blivit ett faktum. Sionisterna har fått JKs ögon förblindade och JK drivs av sionisterna i en fräck komplott mot yttrandefriheten. JK har beslutat att väcka åtal mot mig som ansvarig utgivare av Radio Islam och författare till boken "Vad är Israel?" som misstänkt för brottet "hets mot folkgrupp". Och det blir snart en avgörande och historisk rättegång, som gäller alla medborgares yttrandefrihet samt alla journalister, författare, skribenter och opinionsbildare. En rättegång som, under sionisternas och JKs diktat, eventuellt kan bestämma var "gränserna" går i det demokratiska Sverige när det gäller debatten om den härskande sionistiska maffian som styr inte bara det av sionisterna erövrade Palestina utan också på ett mera kamouflerat sätt hela västvärlden och Sverige, ekonomiskt, politiskt, kulturellt och massmedialt.
I det demokratiska Sverige kallas jag som författare till polisen anklagad för att ha skrivit en bok, där jag uttrycker vissa åsikter som "förbjuds" av de sionistiska makthavarna.
"En sege"!- - En seger för oss.
Det säger Per Ahlmark efter justitiekanslerns, JK:s, uttalande mot närradiostationen Radio Islam.
- Resultatet är en mora1isk seger för oss som kämpat mot programmet sedan i höstas. Det är viktigt att få en myndighet med sig, och JK ar ju en tung instans som nu fått upp ögonen.
SYDSVENSKA DAGBLADET SNÄLLPOSTEN
Torsdag 31 mars 1988
48 ETT POLISFÖRHÖR
PROTOKOLL fört över förhör med svenske medborgaren Rami. Ahmed hållet på kriminalavdelningen i Stockholm, fredagen den 17 mars 1989, av kriminalinspektör Per-Åke Larsson utan tillgång till förhörsvittnen. Närvarande vid förhöret är Ahmeds försvarare, advokat Ingemar Folke.
Förhöret påbörjas klockan 09.20.
Före förhöret har Ahmed delgivits misstanke om brott
- hets mot folkgrupp - genom att han har givit ut en bok med namnet "Vad är Israel?".
(A Ahmed Rami, I Ingemar Folke, F = Förhörsledaren)
F: Ahmed, jag har delgivit dig misstanken, och så vitt jag förstår så är du helt på det klara med vad misstanken gäller och vad det berör. Är det riktigt?
A: Ja.
F: Vi har ju fått skrivelsen från justitiekanslern via åklagarmyndigheten i Stockholm och den har du och din försvarare fått ta del av, och enligt JK så är den uppdelad i två bilagor och jag skulle vilja börja med bilaga 1, som är sidorna 6-30 i förundersökningen. Och då vill jag börja med att ställa frågan till dig. Vill du kommentera bilaga 1?
A: Bilaga 1 är en del av boken i sin helhet. Eftersom justitiekanslern i sitt beslut tycker att boken i sin helhet uttrycker "missaktning" och "hets mot folkgrupp" så ber jag att få ta boken i sin helhet i en eventuell rättegång.
Boken i sin helhet handlar om Palestinakonflikten och är inte "hets mot folkgrupp". I den här konflikten finns två parter, palestinierna (muslimer och kristna) och judarna. Boken analyserar konflikten från islamisk synvinkel, från islamisk synpunkt, från palestinsk synpunkt. När vi analyserar detta problem, som muslimer, så gör vi det utan komplex, utan dåligt samvete och utan några överlägsenhetskomplex eller något hat mot judarna som människor. Vi analyserar ett problem som finns i verkligheten. Omslaget i boken resumerar redan bokens innehåll. Det är nämligen två parter, en jude och en muslim, i denna tragiska konflikt.
F: Du menar alltså bokens omslag (första sidan).
A: Ja. Till vänster en soldat som har davidsstjärna och ett gevär och har rötterna i luften. Det vill säga att hans anspråk på Palestina är hämtade från "luften", från sagor, från "himlen" och från "religionen", medan muslimen, palestiniern (kristen eller muslim) har sina rötter i landet. Palestiniern har alltid varit där. Han stödjer sig inte på någon bibel eller några sagor för att lägga beslag och ha anspråk på Palestina. De här rötterna som juden har, som soldaten har i luften, det är bibeln. Det är "religionen". Det är judendomen. Det är det som jag analyserar i boken. Palestiniernas rötter är i landet, i den palestinska marken. Det är det som jag analyserar i boken; en konflikt som pågår, där judarna använder vapen, våld och USA:s stöd. I samma teckning på första sidan ser man att det är USA:s vapen som riktas mot freden, mot rättvisan i Palestina. Det handlar om Palestinafrågan och har ingenting att göra med "hets". Det är olämpligt att hyckla just nu när man talar om Rushdies yttrandefrihet. Rushdie som inte är ute efter att försvara någon, i Palestina-frågan t ex eller i någon annan konflikt där orättvisorna begås. Han bara gör narr av religionen. Men jag gör inte - i min bok - narr av någon religion. Jag analyserar en explosiv konflikt som kan leda till ett tredje världskrig. Om vi inte får debattera och diskutera på detta sätt, vad vill då sionisterna att vi ska göra? Att vi ska "slåss"? Men vi vill diskutera på ett civiliserat sätt. I den här debatten måste båda parterna få ha samma rättigheter. Vi måste få framföra våra argument på våra villkor och det är inte sionisterna som ska bestämma hur vi ska tala, vilka representanter vi ska ha, vilka ledare vi ska ha. En debatt ska vara på jämlika villkor. Sionisterna får själva säga vad de vill. De har sin bibel, de har sina anspråk på Palestina och de har sina argument som vi betraktar som hets mot folkgrupp - muslimerna. Men vi vill inte slänga dem i fängelset eller tysta dem. De får gärna tala så, att vi debatterar i en civiliserad debatt. Men om de tystar oss, vad har vi då kvar att göra? Kasta stenar på dem? Att slåss? Det är en debatt som pågår.
Jag vill att man ska ta hänsyn speciellt till inledningen i boken, sidan nummer 1, karikatyrerna och bilderna i boken. De illustrerar vad som sägs i boken: Shamir t ex (en bild av Shamir med håret gjort av dödsskallar). Vi betraktar honom som en mördare. Han har mördat Folke Bernadotte och har på sitt samvete tusentals palestinska liv.
F: Du åsyftar där sid 103 i din bok?
A: Ja.
F: Och det är sid 12 i förundersökningsprotokollet?
A: Ja.
F: Jag förstår vad du är inne på, Ahmed. Det är att du begär att man ska ta hela .......
A: Ja, hela boken.
F: Ja. Men om vi då tittar på de bilagor här som JK har tillsänt åklagarmyndigheten och som är föremål för förundersökningen just nu. Om vi tittar på bilaga 1, som jag tidigare har angivit sidnumret på.
A: Ja.
F: Har du gått igenom de här sidorna? Du har ju skrivit boken, sa du vet vad som står där. Om vi då tittar på de här sidorna som nu har varit föremål för JK:s undersökning. Finns det på något ställe i bilaga i något som du anser vara någon form av hets mot folkgrupp?
A: Nej. Inte något av de här citaten som jag skulle kunna betrakta som hets mot folkgrupp.
F: Får jag då ställa frågan så här: anser du att du har tagit del av alla de här sidorna? Du vet vad som står och att du utöver det inte vill göra någon kommentar.
A: Jag har tagit del av citaten och jag vill göra en kommentar. Jag protesterar mot att man tar lösryckta citat ur boken, att man rycker dem ur sitt sammanhang. Boken finns tillgänglig och man behöver inte göra sådana lösryckta utskrifter av boken. Särskilt när JK säger att "boken i sin helhet" uttrycker missaktning och hets mot folkgrupp.
F: Anser du med det då att du har svarat på de frågor som jag har ställt beträffande bilaga 1?
A: Jag tycker att man ska ta boken i sin helhet. I boken analyserar jag förtryckaren, förtryckarens, ockupanternas erövring, ideologi och lära; hur förtryckaren tänker, hur han legitimerar vad som sker i Palestina.
F: Då frågar jag dig, har du något ytterligare du vill tillägga beträffande bilaga 1?
A: Nej.
F: Får jag fråga advokat Folke om du har något att tillägga?
1: Nej.
F: Ska vi då gå över till bilaga 2, som omfattar sidorna 31-73 i förundersökningsprotokollet. Det är ju samma bok som berörs och det är ju ett visst antal sidor i din bok som man då har gjort utdrag från. Och får jag då be dig, Ahmed, att du kommenterar de här sidorna.
A: Jag begär att man ska ta boken i sin helhet. Det här kapitlet eller de här sidorna i denna bilaga är bara en del av boken som kompletteras och förklaras i andra kapitel. Och jag har ett kapitel på sid 141 som kommenterar den här bilagan.
F: I din bok? Det är med överskriften JK:s dom utan rättegång
A: Ja.
F: Vad har du att säga om det?
A: Det här kapitlet analyserar JK:s beslut när han hade detta program till granskning. Jag hänvisar speciellt till kapitlet på sid 141, under rubriken JK:s dom utan rättegång. Hela boken utgör en förklaring till detta program och en komplettering till det här kapitlet. Jag har skrivit boken på ett sådant sätt som gör att kapitlen balanserar, förklarar och kompletterar varandra. Du ser till exempel i slutet av den här bilagan (bila-ga 2): man kan se att jag är upprörd över sionisternas rasism t ex. Där talar jag om hur sionisterna har samarbetat med rasister, med nazister och hur de själva är rasister. I dag, om det finns någon hets, så är det hetsen mot palestinierna. Om det finns någon rasism i dag så är det den judiska rasismen mot palestinierna, muslimer och kristna. I det här kapitlet (bilaga 2) tar jag upp Israels beslut den israeliska regeringens beslut, att förbjuda Nya Testamentet i de israeliska skolorna, och att man ska undervisa bara om Gamla Testamentet som, enligt den israeliska regeringen, är från Gud, medan Nya Testamentet bara är en hädelse mot judarna, som tycker att Jesus är en hädare. Vi har analyserat den här nyheten som har publicerats i en svensk kristen tidning här i Sverige. En tidning som förresten är prosionistisk och proisraelisk och som heter "Hemmets vän". Vi försökte analysera och redovisa varför Israel har tagit detta beslut. Det finns en historisk konflikt mellan judendomen och kristendomen och vi försökte bara redovisa varför Israel tog detta beslut: Jesus Kristus har ju fördömt sin samtids sionister. Vi har redovisat vad Jesus sade om judarna på hans tid och om grunden till konflikten mellan judendomen och kristendomen.
F: Om jag slutligen då sammanfattar det här så skulle jag vilja fråga dig följande. Om jag har förstått dig rätt så anser du dig ha tagit del av de här två bilagorna som består av JK:s utdrag ur din bok. Du förnekar att du på någon punkt i de här utdragen eller i hela din bok har skrivit eller påstått något som du betraktar som hets mot folkgrupp. Du förnekar alltså det. Och slutligen anser du att det du har skrivit i din bok och vad som här framgår av JK:s utdrag ligger inom ramen för yttrandefriheten. Är det riktigt uppfattat av mig?
A: Exakt.
F: Är det riktigt?
A: Exakt. Eftersom justitiekanslern betraktar boken i sin helhet som uttryck för hets mot folkgrupp och att han bara tar de här bilagorna och citaten som exempel, så kräver jag då som avslutning att man ska ta upp hela boken i rätten. Annars blir det orättvist och ett hot mot rättssäkerhetens principer och yttrandefriheten: om man ska ta lösryckta citat från sitt sammanhang och leka med dem, så kan jag också ta andra lösryckta citat för att bevisa motsatsen.
F: Jag förstår. Har du något mera du vill tillägga i din utsaga här?
A: Nej, men jag tycker att när det nu finns yttrandefrihet här i Sverige är det synd och beklagligt att den här lagen om hets mot folkgrupp av justitiekanslern ska tolkas på ett sionistiskt sätt. Lagen om hets mot folkgrupp är inte gjord för att försvara den israeliska ockupationen, för att hindra kritik mot en ockupation och mot judarnas rov av Palestina. I så fall är det det islamiska motståndet och synsättet man ska förbjuda. Man ska då betrakta hela den palestinska kampen och islam som hets mot folkgrupp. Det var nämligen så att när Jesus kom så betraktades han av judarna som en hädare. Och man korsfäste honom. Och när Muhammed kom betraktades han av både kristna och judar som en hädare, som en "lögnare". Och skulle man tillämpa denna lag på islams syn på judendomen och betrakta det som hets mot folkgrupp måste man i så fall förbjuda islam och då har man inte längre religionsfrihet. Jag utövar bara min religion som muslim, i den här kampen mot sionismen och för friheten.
F: Får jag då slutligen fråga om advokat Folke har någonting att tillägga utöver vad som har sagts.
1: Den här teckningen som återges på sid 246 i boken och som finns på sid 68 i förundersökningen. Det står att den är utförd av
A: Lars Hillersberg.
1: Har den här teckningen varit publicerad förut?
A: Ja, jag tror att det var i tidningen Puss. Alla teckningar som publicerats i boken har redan tidigare publicerats i olika tidningar i Sverige.
F: Har du någonting mer att tillägga då?
A: Nej.
F: Har advokat Folke?
1: Nej.
F: Då förklarar jag förhöret avslutat klockan 09.15.
Stockholm dag som ovan
Per-Åke Larsson, krinsp.
89-03-20 LD
49ÄR DET BROTTLIGT ATT INFORMERA?
(inför den kommande politiska rättegången, som börjar den 5 september 1989 i Stockholm, mot mig för "missaktning" av den "judiska folkgruppen")
Som Radio Islams ansvarige utgivare är jag anklagad av den judiska lobbyn i Sverige för att ha "missaktat" judarna, en viss "folkgrupp", vilket är straffbart i svensk lag.
Jag bestrider anklagelsen. Jag är oskyldig till det brott som lagts mig till last. Jag är ingen brottsling.
Jag ska strax förklara varför jag är oskyldig och förklara vad saken verkligen gäller och redovisa mina argument. Att det är sanningen, inte hatet som är min ledstjärna.
Men låt mig först säga: När mina meningsmotståndare söker täppa till munnen på mig genom att få Radio Islam stängd, då är det yttrandefriheten, demokratin och civilisationen som missaktas. Inte av mig, utan av dem!
När jag här försvarar mig och Radio Islam, så är det faktiskt yttrandefriheten, demokratin och civilisationen som jag försvarar mot yttrandefrihetens fiender, åsiktspoliserna och censurens skyddsvakter och överstepräster, mot demokratins fiender, diktaturanhängarna som förkväver varje "farlig" opposition, mot civilisationens fiender, dessa understödjare till vilda barbarer som rövat ett annat folks land, palestiniernas Palestina, och ständigt utsätter de kvarvarande palestinierna för den mest vedervärdiga behandling, den lössläppta soldatens terror.
När jag försvarar mig och Radio Islam, så är det den övermäktiga israeliska statsterrorismens dagligen plågade och skändade offer som jag försvarar, medan de som ställt mig inför rätta är det verkliga brottets bundsförvanter och försvarare, det folkrättsvidriga Israels vänner. Vilken paradox, vilken grym ironi! Det är lika bakvänt som i en makaber fars. Om det är någon som skulle stå inför rätta här, så är det förstås det ständigt pågående sionistiska folkmordets vänner och försvarare, Israels lakejer, inte den som solidariserar sig med offren. Med de skändade offren. Med de skändade palestinierna!
Även om sionismen och judendomen i teorin och som de tillämpas i dag är hets mot folkgruppen palestinierna och missaktning av muslimer och kristna i Palestina har det aldrig fallit mig in att ställa sionisterna inför rätta för att tysta dem. Jag respekterar yttrandefriheten. Låt mig nu förklara varför jag är oskyldig genom att redovisa vad saken verkligen gäller och framföra mina argument:
Saken gäller inte alls det jag anklagas för Att Radio Islam skulle ha brutit mot "lagen om hets mot viss folkgrupp" eller grupp med viss religiös tillhörighet, utan saken gäller att Radio Islam framfört stark kritik mot:
1. den judiska staten Israels existensberättigande på det palestinska folkets bekostnad.
2. världssionismen, som stöder den judiska staten Israel.
3. judendomen, på vilken världssionismen och den judiska staten Israel är uppbyggd.
Radio Islam har inte inskränkt sig till den sedvanliga kritiken av Israel för dess brott mot folkrätten och brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna, utan Radio Islam har gått djupare och sökt förklara hur det kommer sig att Israel begått och ständigt fortsätter att begå dessa brott mot folkrätten och de mänskliga fri- och rättigheterna, varför Israel från början begår ett folkmord på palestinierna, vilkas land Israel med list och våld berövat dem.
Förklaringen är Israels ideologi: sionismen. Och sionismen är inte, som många tror, enbart de israeliska judarnas ideologi. Sionismen är en ideologi som företräds av judar var än i världen de bor, oavsett i vilket land de är medborgare stöder de Israel. Den absolut övervägande majoriteten av världens judar är sionister. Sedan finns det förstås aktiva sionister och passiva sionister. Men sionister är de, när de stöder Israel.
Det bör tilläggas, att detta inte är något påhitt av Israels fiender. Själva den judiska staten Israel betraktar officiellt alla judar i världen som sina medborgare. Alla judar som reser till Israel för att bosätta sig där blir också automatiskt israeliska medborgare. Palestinier däremot som vill återvända till sitt och sina fäders land får inte sätta sin fot i Israel utan utvisas därifrån på momangen. Också palestinier som bor i Israel måste särskilt anhålla om att få israeliskt medborgarskap (Israels nationalsång lyder "Jag är jude"), och även när de erhåller israeliskt medborgarskap blir de inte likställda och fullvärdiga medborgare utan de diskrimineras på många olika sätt: de får inte bära vapen, de får inte studera i samma läroanstalter på lika villkor och de får inte bo i samma områden, de får inte organisera sig politiskt och fackligt på samma villkor, de får inte gifta sig med judar eller judinnor utan att båda parter utsätts för svåra trakasserier av olika slag m m. Låt mig här endast hänvisa till den israeliske juden och professorn Israel Shahaks ingående redovisningar av det rasistiska Israel som han kallar "det nazistiska".
Sionismen är alltså både en judisk nationalism för den judiska staten Israel och en världsrörelse för alla judar till stöd för denna stat. Bevisen för detta är att det finns en permanent världsjudisk organisation som håller regelbundet återkommande kongresser med judiska deltagare från hela världen till stöd för den judiska eller sionistiska staten Israel. Det är den Världssionistiska organisationen.
Låt oss för ett ögonblick tänka oss att det fanns en motsvarande svensknationalistisk världsrörelse och organisation, som förvandlar svenskheten till en "religion" (svenskdom), där all världens svenskättade för att stödja Sverige som deras verkliga fosterland, där de bortåt sex miljoner svenskättade amerikanerna, de ca 50 000 svenskättade australiensarna, de tusentals svenskättade i Västtyskland, Danmark, Norge, de över 500 000 svenskättade i Finland, de tusentals svenskättade i Frankrike, särskilt i Normandie, i Schweiz, Belgien, Holland, Argentina, Brasilien o s v uppmuntrades att nationellt organisera svenska lobbyn eller påtryckningsgrupper, under bl a religionsfrihetens täckmantel, på vederbörande lands regering att alltid stödja Sverige, att ständigt uppmana massmedierna att skriva eller tala väl om Sverige, att bemöta varje kritik av Sverige med flammande protester och förklara att antisvenskhet är missaktning och hets mot folkgrupp, ja, ett brott mot inte bara gällande lag till skydd för minoriteter utan även ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Och tänk er vidare att alla svenskättade i olika länder, särskilt de sex miljonerna svenskättade i USA, skulle pressa USA:s regering att ge Sverige årligen bortåt 10 miljarder dollar eller 60 miljarder kronor och dessutom förse Sverige med alla hypermoderna amerikanska vapen! I Sverige skulle då också alla svenskättade från hela världen samlas med jämna mellanrum och tillkännage resolutioner om att svenskfientlighetens spöke håller på att breda ut sig i världen och uppmana världens alla regeringar att med kraft bekämpa varje sadan svenskfientlig yttring och se till att bestraffa de skyldiga och varna för att svenskfientlighet kan leda till en förintelse av hela svenska folket... I Sverige skulle det också finnas ett jättestort mausoleum där alla svenskar som dödats under århundradena i krig och under förföljelser utomlands låg begravda med sina namn upptecknade och under en evigt brinnande eld dit alla svenskättade vallfärdade och dit alla utländska statsmän och högre dignitärer fördes för att lägga ned kransar och ge uttryck åt djup ånger inför och starkt deltagande med dessa mördade svenskar! Samtidigt skulle man varje år fira svenskarnas olika segrar över andra folk för flera tusen år sedan liksom judarna varje år firar "purim" till minnet av när judarna dödade 75 000 perser för flera tusen år sedan.
Denna hastiga skiss är en motsvarighet till vad den judiska staten Israel och världssionismen har organiserat! Var och en inser att om Sverige kom på den befängda idén att mobilisera alla svenskättade i olika stater i världen för stödkampanjer för Sverige i dess erövringskrig och ockupation, så skulle det väcka våldsamma protester från alla länder, i vilkas suveränitet Sverige då ingrep, och med all sannolikhet skulle Sverige isoleras från hela det internationella samfundet. Sverige skulle föraktas som gränslöst och aggressivt chauvinistiskt och rasistiskt!
Observera även: Denna jämförelse haltar ändå i ett viktigt avseende: den judiska staten Israel har erövrat ett annat folks land, palestiniernas Palestina, medan även ett sådant här världs-chauvinistiskt Sverige fortfarande har sina fastställda gränser inom ett givet landområde som inte har stulits från något annat folk!
Låt mig nu återgå till sionismen och verkligheten!
Sionismen är den judiska staten Israels ideologi som alla de israeliska partierna med makt och inflytande omfattar.
Sionismen är dessutom en världsomfattande rörelse och organisation. Världssionistiska organisationen finns i sinnevärlden som ett permanent stöd för Israel med förgreningar i olika nationella sionistorganisationer i olika länder i världen.
Förutom Världssionistiska organisationen finns även en annan permanentvärldsjudisk organisation, nämligen världsjudiska kongressen, som också verkar för att stödja Israel. Doktor Nahum Goldmann var i många år - på 50- och 60-talen -ordförande för både Världssionistiska organisationen och Världsjudiska kongressen samtidigt. I sin även till svenska översatta bok Den judiska paradoxen berättar Nahum Goldmann att dessa judiska organisationer i hemlighet utövar påtryckningar på flertalet staters regeringar i världen att rätta sig efter judiska eller sionistiska krav.
Man kommer alltså inte ifrån att fakta bekräftar att det finns ett nära samband mellan sionismen och judenheten. Och det finns självfallet även ett nära samband mellan sionismen och judendomen, vilket många söker förneka - men sanningen om detta nära samband mellan sionismen och judendomen är alltför uppenbar och kan inte sanningsenligt förnekas. Judarna och sionisterna själva hävdar detta. Alla ledande sionister, från världssionismens grundare och förste ordförande Theodor Herzl i början av 1900-talet till Israels förste premiärminister och israeliska arbetarpartiets ledare David Ben Gurion liksom senare israeliska ledare har öppet erkänt detta nära samband.
Låt mig här bara nämna några exempel:
Utan den judiska Bibeln, alltså Gamla Testamentet i kristendomens Bibel, skulle det inte ha funnits några judar, eftersom judarna anser sig vara ättlingar till Juda stam, den enda av det gamla Israels tolv stammar som "överlevde" när Herren, judendomens Gud, hade förgjort de elva andra stammarna
Se Andra Konungaboken, 17:e kapitlet, vers 18: Därför blev ock Herren mycket vred på Israel och försköt dem från sitt ansikte, så att icke något annat blev kvar än Juda stam allena." Benämningen judar kommer alltså från Juda stam!
Vidare: utan judar skulle det inte ha kunnat uppstå någon sionism till att organisera världens judar för att så småningom bilda den judiska staten Israel!
Vidare måste påpekas, att själva benämningen Israel på den judiska staten har en biblisk anknytning och därmed hör samman med judendomen. I judendomens Torah, som är den judiska religionens lag och lära och som omfattar de fem Moseböckerna i judendomens bibel, alltså Gamla Testamentet, så berättas det i Första Moseboken, 32:a kapitlet, verserna 24-28, att Jakob, sonson till Abraham och son till Isak, brottades med en okänd man, som visade sig vara Herren själv. Då Jakob inte besegrades i denna brottning, så sade den okände mannen, alltså Gud själv (vers 28): "Han sade: - Du skall icke mer heta Jakob, utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och vunnit seger." På hebreiska betyder Israel just att kämpa med Gud. Eftersom hebreiskan är den judiska staten Israels språk, så är naturligtvis varje judisk israel fullt medveten om betydelsen av Israel och dess symboliska laddning: att de israeliska judarna är så i grunden övermodiga, så arroganta och så segervissa, att de kan utmana andra folk och inte behöver ta hänsyn till några andra folk eller till någon världsopinion eller till FN.
Ett flagrant bevis på denna gränslösa sionistiska arrogans med klar anknytning till den bibliska judendomen är ju erövringen av Palestina och fördrivningen av halva den dåvarande palestinska befolkningen åren 1947 och 1948 (judarna utgjorde 1917 endast 3% av Palestinas befolkning) samt det dagliga förtrycket av kvarvarande palestinier - och här kan jag hänvisa till Femte Moseboken, 7:e kapitlet, med rubriken "Befallning om kananéernas tillspillogivning". Kananéerna var dåtidens palestinier, alltså förfäder till dagens palestinier. Forntidens israeler - eller israeliter - erövrade ett redan då av palestinierna befolkat land, nuvarande Palestina, mördade eller fördrev och förslavade den ursprungliga befolkningen. Vår tids israeler - eller sionistiska judar - har efter biblisk förebild på motsvarande sätt mördat, fördrivit eller förödmjukat palestinierna. Den bibliska judendomen har här varit vägledande, den ständigt inspirerande faktorn. Detta är ett obestridligt faktum som inte kan förnekas annat än av lögnare eller de som är okunniga och inte vet vad de här talar om.
Ett annat flagrant exempel på gränslös sionistisk arrogans är mordet på FN-medlaren svensken Folke Bernadotte, han som tidigare - som Röda Korschef - hade räddat tiotusentals judar från de tyska koncentrationslägren i andra världskrigets slutskede. En av de sionister som planerade mordet på Folke Bernadotte var Yitshak Shamir, som i dag är Israels premiärminister. Några av de mördare som verkställde detta nesliga brott framträdde nyligen, 40 år senare i israelisk TV och bedyrade att de ångrade ingenting utan skulle "göra om samma mord på vem som helst av Israels fiender, också på FN:s uppdrag för att mäkla fred"! Också denna mordiska arrogans har sina rötter i den bibliska judendomen. I Femte Moseboken, 7:e kapitlet, vers 16, heter det: "Och alla de folk som Herren, din Gud, giver i din hand skall du utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet." Alltså, direkt uppmaning till folkmord! Detta är ju något exempellöst! Lika exempellös som den sionistiska erövringen av palestiniernas land i vår tid! Alltså, mord, rov och ockupation legitimeras av judendomen!
Här har jag gett en sammanfattande redovisning av de informationer och explikationer om den på judendomen grundade sionismen och dess judiska stat Israel som redovisats i Radio Islam i ett flertal dokumentärt bestyrkta program under två års tid.
Nu inställer sig frågan: Är dessa fakta redovisningar och därav dragna slutsatser, som uppbäres av en stark solidaritet med de fördrivna och förtryckta och ständigt misshandlade och beskjutna palestinierna ett brott? Är det ett brott att kämpa för rättvisan mot orättvisan? Är det ett brott att berätta hela sanningen om förtryckaren genom att påvisa den ideologi som driver förtryckaren och som gör honom, alltså Israel, till en exempellös arrogant förtryckare? Är detta ett brott, ärade domare och jurymedlemmar, då är det något fel, något fatalt fel med lagen och dess tillämpning i Sverige! Då är alla ständigt återkommande deklarationer om de höga och förpliktande värdena frihet, rättvisa och sanning bara skoj och elakt gyckel! Detta kan jag och vill jag inte tro, eftersom jag som politisk flykting från Marocko, fastän i dag svensk medborgare, är en stor beundrare av Sverige som ett humant och frihetssinnat land!
Men nu vill en grupp fega fanatiker - med detta åtal mot mig - åsidosätta Yttrandefriheten och förkväva Informationsfriheten och därmed ställa Demokratin inför rätta och - inför hela den upplysta världsopinionen - ställa Sverige inför skampålen!
Om dessa fega fanatiker och reaktionära mörkermän som drivit fram denna rättegång mot mig. mot min bok "Vad är Israel?" och mot Radio Islam skulle få sin vilja igenom och domen blir fällande och Radio Islam stängs, då skulle det därmed vinna laga kraft att sanningen om Israel, världssionismen och judendomen är brottslig. Innebörden av detta är inte bara en tragisk eftergift för en frihetsfientlig opinion, det vore även ett attentat på både Friheten och varje Sanningssträvan. För stryper man informationsfriheten och sanningssökandet om ett ämne, så är detta ett prejudikat att sedan strypa informationsfriheten om också andra ämnen efter godtyckligt val, allt eftersom en klick fanatiska reaktionärer stiger fram och säger sig vara "kränkta" och känna sig "missaktade" och yrkar på förbud, åsiktscensur!
Demokratins och rättssamhällets grundval är Yttrandefriheten. Och Yttrandefriheten vilar på Toleransprincipen som bäst har formulerats av den odödlige franske 1700-talsförfattaren och filosofen Voltaire, Upplysningens ledande ande. Voltaire har sagt följande: - Jag avskyr din åsikt men är beredd att gå i döden för din rätt att offentligt uttala den!
Det finns många människor i världen, i diktaturer och totalitära polisstater, som förföljs för sina åsikter och många av dem har för sina åsikters skull fängslats, torterats och även dödats. I Sverige har man - både från regering och opposition i riksdagen liksom i ledande opinionsmedia och alla demokratiska organisationer - starkt protesterat mot åsiktsförföljelser i andra, ofta avlägsna länder. Och Sverige har tagit emot tiotusentals politiska flyktingar, förföljda just för sina åsikters skull, varje år under en längre tid och betraktas därför av många i världen som en toleransens och frihetens land som man högaktar. Skall nu - för att tillmötesgå en klick fanatiska fiender till yttrandefriheten - en svensk domstol falla så djupt i alla frihetsälskande människors aktning att man förbjuder yttrande- och informationsfriheten och därmed drar skam och vanära över Sverige i hela världen?
Anklagelsen mot mig som ansvarig för Radio Islam, Stockholms närradio, är att en viss folkgrupp av viss religiös trosbekännelse, judarna, har utsatts för missaktning, och att jag därmed brutit mot lagen som uttryckligen förbjuder varje missaktning av en etnisk eller religiös grupp. Jag bestrider denna anklagelse av följande skäl:
1. Varje grupp, etnisk liksom religiös, som bedriver politik i en demokrati måste räkna, med att utsättas för kritisk granskning. Detta hör till yttrandefriheten och till demokratins spelregler. Radio Islam har bedrivit kritisk granskning av den judiska staten Israel, av världssionismen och .av den därmed sammanhängande judendomen och av de som stödjer Israel.
2. Om en viss grupp, den må vara etnisk eller religiös, i sin politiska verksamhet blir föremål för kritisk granskning och därvid känner sig kränkt och utsatt för missaktning, står det vederbörande grupp fritt att bemöta kritiken i samma forum. Detta är den genmälesrätt som förfördelad part enligt Publicistklubbens regler för god publicistisk sed har rätt till. Radio Islam respekterar detta och har ständigt anmodat sionister och pro-sionister som kritiserats för sin politik och ideologi att komma med genmälen och debattera med oss, men de har kategoriskt avböjt detta och i stället bombarderat Justitiekanslern med krav på att han ska stoppa Radio Islam. Sionisterna vill inte debattera med oss. De vill tysta oss.
3. I den kritiska granskning som Radio Islam har företagit av den judiska staten Israel, världssionismen och den därmed sammanhängande judendomen har alltid grundats på relevanta citat från relevanta källor, vilkas autenticitet ingen har velat eller kunnat ifrågasätta. Vi har i Radio Islam bl a citerat från judendomens heligaste skrifter, från Moseböckerna som är judendomens Torah eller den judiska lagen och läran, och vi har citerat från den ännu i bruk varande judiska församlingens sång- och bönebok Psaltaren i judendomens Bibel, d v s Gamla Testamentet, alltså inte från några egna påfund och inte heller från några sagoböcker eller diktares utgjutelser som inte är representativa för judendomen. Och observera: Radio Islam har återgett dessa stycken inte för att förnedra, eller missakta judar i allmänhet utan för att belysa den judendom som återspeglas i den sionistiska erövringen av Palestina och den judiska staten Israels erövrings- och våldspolitik mot palestinierna: för att förklara den israeliska våldspolitiken, precis som den nazistiska ideologin med relevanta citat från Hitlers bok Mein Kampf och andra ledande nazisters skrifter kan förklara och förtydliga vissa särdrag i den nazityska politiken före och under andra världskriget för bortåt 50 år sedan utan att därmed alla tyskar ska ha rätt att känna sig missaktade och förbjuda sådan information om nazismen.
4. Det har inkommit klagomål mot Radio Islam från sionister och pro-sionister att vi läst avsnitt från skriften Sions Vises Protokoll och att vi även presenterat de s k historie-revisionister utomlands som starkt ifrågasätter att nazisterna under andra världskriget i sina koncentrationsläger mördade sex miljoner judar. Vad gäller skriften Sions Vises Protokoll, så är den allmänt tillgänglig på svenska Kungliga biblioteket, i arabvärlden och muslimska länder sedan länge och ansedd som en intressant och avslöjande skrift om världssionismen och dess konspiratoriska strävan efter ett kommande världsherravälde. Därför har Radio Islam, som framför den islamiska synen på Israel och världssionismen, valt att presentera denna skrift, dels genom att ge en bakgrundshistoria om skriftens tillkomst och de bemötanden mot sionisternas kritik av boken som ett falsarium, dels att läsa upp vissa avsnitt ur skriften och komplettera varje uppläst avsnitt med en analys mot bakgrund av vad som hänt sedan skriften utkom och blev känd i västvärlden kort efter den bolsjevikiska Oktoberrevolutionen 1917. Beträffande historierevisionisterna, som granskat hela historiekomplexet om den föregivna förintelsen av sex miljoner judar, så har Radio Islam tagit upp detta ämne, eftersom det bland sionister allmänt anses att utan denna väldiga judemassaker i Europa under andra världskriget så skulle den judiska staten Israel aldrig ha kunnat bildas, eftersom sionisterna väckte stark medlidandesympati och skuldkänslor i USA och Västeuropa för bildandet av en judisk stat i Palestina. Radio Islam har ställt sig frågan:
Kan också detta vara en sionistisk propagandalögn? Detta är bakgrunden till att Radio Islam presenterat historierevisionisterna - och också detta är ett led i Radio Islams hävdande av yttrandefriheten.
Till sist:
Leve yttrandefriheten utan vilken varken vetenskaplig sanningssträvan eller demokrati är möjlig. Historien har visat att yttrandefriheten är något djupt mänskligt som överlever alla försök att strypa den. Förkvävs yttrandefriheten i ett land fortlever den i något annat land och återkommer - friheten kan inte dödas så länge det finns mänskligt liv och människohjärtan som älskar sanningen och alltid vill söka den, också till priset av livets förlust.
I islam har vi en helig plikt "jihad" som betyder ansträngning, kamp - en vilja att kämpa för rättvisa och mot förtryck och orättvisa. I solidaritet med de förtryckta palestinierna i deras kamp mot Israel och världssionismen för Radio Islam med ord denna kamp här i Stockholm: Jihad med upplysning som vapen.
50
{Karikatyr}
SIONS KOMMANDE HÄRLIGHET
Efter att Stockholms tingsrätt frikänt min bok, Vad är Israel?, och fällde 18 åtalspunkter i en dom förra året efter en 2 månader lång process är sionisterna i full fart inför den viktiga rättegången mot mig i Svea hovrätt den 4 september 1990. Rättegångens huvudsyfte är långt mer än att tysta mig och Radio Islam. Genom att sätta ett prejudikat vill sionisterna definitivt avskaffa yttrandefriheten i Sverige om den judiska makten i Sverige och om sionismen. Det är omöjligt för sionisterna att försvara Israel i en öppen och fri debatt! En fällande dom mot mig skulle medföra, att därefter endast en debatt helt på sionisternas villkor, vore möjlig. Sionisternas målsättning är således att definitivt och för alltid kväva det fria ordet i Sverige. Maktkoncentrationen - politiskt, ekonomiskt och massmedialt - i sionisternas händer här i Sverige går inte heller att försvara i en jämlik demokratisk och fri debatt. Alltså en sionistisk diktatur i Sverige.
Rättegången mot mig, som inleds den 4 september 1990 i Stockholm, och som kommer att pågå i fem veckor, kommer att få stor principiell betydelse långt utanför Sveriges gränser. Ja, det är ingen överdrift att se rättegången mot mig, som en vattendelare för demokratins framtid i hela Sverige. Tillbakavisas åtalet, är ett samhälle med fritt utbyte av idéer och åsikter fortfarande möjligt. Fälls jag, finns inte längre några spärrar för de sionistiska krafter som söker dra ned samhället i förtryck och totalitär diktatur. Syftet är inte bara att försvara sionisternas makt över Palestina men också deras mera kamouflerade makt i Västvärlden och naturligtvis också här i Sverige. För mig och Radio Islam så gäller saken inte bara att befria Palestina utan också att befria Sverige genom kampen för demokratin och för mera frihet, mera jämlikhet och mänskliga rättigheter för alla medborgare utan diskriminering. Yttrandefriheten, jämlikheten, i Sverige, hotas idag mest av det sionistiska världsfrimureriet. Sionisterna vill också i Sverige - som i Palestina - utöva den israeliska modellen av en selektiv och rasistisk "yttrandefrihet": enbart för judar och deras lakejer.
Vad rättegången handlar om, är rätten att fritt få föra fram sanningen och åsikter. Ingen har anklagat mig för att sprida osanna uppgifter. I allt väsentligt stödjer sig mina uppgifter på dokumentation från den part som nu uppger sig förfördelad, nämligen sionisterna. Ingen har heller anklagat mig för att syssla med nonsens eller prata strunt i oviktiga frågor. Temat för Radio Islam, boken Vad är Israel?, boken Israels makt i Sverige och boken Ett liv för frihet, är sionismens makt och mellanösternkonflikten. Jag har behandlat dessa och tillhörande relevanta frågor. Få seriösa personer tvekar att benämna dessa ämnen som ödesfrågor för dagens mänsklighet. Det gäller att försvara rättvisan, friheten, demokratin, folkrätten och de mänskliga rättigheterna mot maktens och orättvisans barbari.
Har jag då gjort mig skyldig till andra övertramp, som skulle motivera ett åtal? Har Radio Islam brutit mot reklamförbudet i närradion? Har jag framfört något, som kan vara sedligt sårande, eller som hotar rikets säkerhet? Eller har jag skadat enskilda personers integritet? Nej! Inga som helst anklagelser i den vägen har kunnat riktas mot mig!
Kvar står således att det enda jag har gjort är att säga sanningen. Jag har lyft fram sionisternas egna dokument i ljuset. För detta står jag åtalad! Jag vågade säga offentligt att "kejsaren är naken"!
För att hitta motsvarigheter till den kommande rättegången mot mig, får vi gå tillbaka till den katolska Inkvisitionen och dess motsvarande häxprocesser i det protestantiska norra Europa. I senare tid hittar vi samma utgångspunkter i den berömda Dreyfus-processen i Frankrike. Situationen vid tiden för Dreyfus-processen skiljer sig emellertid från vår på ett par avgörande punkter: på Dreyfus' tid fanns i Frankrike ännu fria domstolar och, framför allt, en fri press, som kunde förmedla information till allmänheten. Som bekant föreligger inte dessa förutsättningar i dagens västvärld. All makt politiskt, ekonomiskt, domstolsväsendet och speciellt massmedialt är koncentrerat i sionisternas händer.
En aktuell rättsaffär i Frankrike visar i vilken miljö ett så kallat "yttrandefrihetsbrott" avgörs i vår tid. Om Sverige härvidlag skiljer sig från Frankrike är det avgjort till det sämre. Robert Faurisson var en forskare och högt aktad universitetsprofessor i Frankrike. I sin forskning kunde han på strikt vetenskapliga grunder visa att den dagbok, som föregivits vara skriven av Anne Frank, var ett uppenbart falsarium. Dessutom kunde Faurisson visa, att påståendena om att det i Tyskland funnits ett program för utrotning av sex miljoner judar, i gaskammare, saknade all grund.
Rent vetenskapligt kunde ingen motsäga Faurisson. Hans uppgifter var ju så väldokumenterade. Och allt hade nog varit gott och väl - bara Faurisson hade behållit sina uppgifter för sig själv. Men det gjorde han inte. Han sade sanningen offentligt. Då bröt givetvis helvetet ut: Sionisterna såg till att Faurisson sparkades från sin universitetstjänst. Han och hans familj misshandlades fysiskt, osv, osv - allt enligt sionistiskt recept. Givetvis släpades professor Faurisson inför domstol, inte en utan flera gånger. Men, trots enorma ansträngningar, och trots deras betydande inflytande över domstolsväsendet, lyckades sionisterna aldrig få Faurisson fälld för att ha spridit osanning. Däremot fälldes han för att ha framfört sanningen.
Faurisson-affären i Frankrike har utspelats under 80-talet och vi har långt ifrån hört sista ordet. En intressant aspekt är att en bildad fransman eller svensk inte kan förklara sig okunnig om den medeltida inkvisitionen, häxprocesserna på 1600-talet eller om 1800-talets Dreyfus-process eller om moderna diktaturer i andra avlägsna länder. Däremot kan en svensk i hög ställning utan vidare vara helt okunnig om den fortfarande pågående Faurisson - och Rami-affären! Och, det gäller ändå en av vår tids viktigaste rättsprocesser! Förklaringen är givetvis den totala medieblockad som sionisterna idag är mäktiga att styra och förvalta.
I Sverige har medierna i stort sett slaviskt följt sina sionistiska uppdragsgivares direktiv. Dvs helt tigit, eller lämnat grovt förvanskad information, om Faurissons och Ramis processer. Det kan nämnas att en sionistisk författare, Per Wästberg, genast gick ut och brännmärkte Faurisson som "ökänd antisemit"! Per Wästberg är nu inte vilken författare som helst. Han har länge varit ordförande i den Internationella PEN-klubben, dvs författarnas internationella intresseorganisation. Per Wästberg förfogade sålunda över ett oerhört kraftfullt vapen med vilket han kunde slunga sina lögner mot en försvarslös person. Vi ser här återigen ett exempel på hur sionisterna lyckats infiltrera internationella intresseorganisationer och förvandla dem till sina lydiga redskap. Som vanligt sker den sionistiska infiltrationen på högsta möjliga nivå!
Här skall dock nämnas att i allafall en svensk har vågat uttala sitt stöd för yttrandefriheten i fallen Faurisson och Rami. Gissa vem? Jodå, Jan Myrdal. Vi tar av oss hatten! Den pågående hatiska sionistiska propagandakriget mot Myrdal i medierna är priset!
För att kunna förstå den kommande rättegången mot mig, måste man känna till Faurisson-processen. Det är ju i högsta grad samma obskyra krafter som driver de båda processerna! Som Radio Islam tidigare meddelat, så finns en sammanställning över Faurisson-affärens tidigare skede i den svenska tidskriften för Folkets Rättigheter, Nr 1, 1982. Tidskriften ges ut av FiB Kulturfronts jurister.
Sionisternas primära strategi är givetvis att tiga ihjäl rättegången mot mig. Offret skall strypas i tysthet. Vi har under våren och sommaren kunnat följa hur sionisterna förbereder sig. Ett knep för att kunna tiga om rättegången är att ge sken av att redan ha behandlat de frågor och ämnesområden, som kan komma att aktualiseras. En företeelse, som kan komma upp vid åtalet, mot mig är naturligtvis Islam. Och vad har vi kunnat se i massmedierna? Jo, mängder av artiklar och inslag om Islam! Sionisternas "fällande dom" mot Islam är "definitiv" och utan möjlighet till överklagande. Muslimerna ges inte ens rätt till genmäle i de av sionisterna styrda massmedierna. "Ingen skall således kunna påstå att något nytt och intressant" om Islam skulle kunna dyka upp under rättegången, och motivera uppmärksamhet i medierna. "Islam har ju redan behandlats ur alla tänkbara synvinklar!" Det är Radio Islam, som försöktgranska sionismen ur en "annan" synvinkel, som döms nu! Sionisterna presenterar Radio Islams rättegång som enbart en fråga om "antisemitism"!
En "diskussion" om närradion skulle ju också kunna föranledas av en mastodontisk rättegång mot ett av närradions större program (Radio Islam är det enda närradioprogram som har förstått närradions roll som åsiktsradio). Men se! Också här har medierna preparerats! Massor av spalter har offrats på inslag om närradion. Se t ex DN under vinjetten "Närradion den nya Radion?" av den 29 juni 1989. Allt behandlas där, bara med ett undantag, Radio Islam! Radio Nova som har utnyttjat närradion för kommersiell reklam har försvarats frenetiskt av alla!
Vi börjar förstå att våra media-sionister får lära sig mycket på sina kurser hos den sionistiska maffiaorganisationen Anti-Defamation League i USA! De två "överrabbinerna" i Sverige är ju importerade från USA. Nog står våra massmedier väl rustade för att sitta med armarna i kors under rättegången mot Radio Islam!
Viktigast för sionisterna är att framstå som yttrandefrihetens hängivna och enda sanna garanter på detta vårt jordklot. Syftet är ju att vi, icke-judar, (gojer) skall bli så övertygade om sionistens "frihetslängtan" att vi betraktar själva ordet "sionist", som synonymt med den mest osjälviska kamp för yttrandefrihet. Och härav skall den eftersträvade effekten följa: Nämligen att, om sionisterna skulle tysta någon, så skall vi omedelbart se detta som ett nödvändigt försvar för vår heliga yttrandefrihet! Den sionisterna tystar, kan bara vara ett kryp, som i själva verket endast "är ute efter att ta friheten ifrån oss."! "Det börjar alltid med judarna", brukar sionisterna skriva.
I stort sett fungerar denna sionistiska svindel enligt planerna. Yttrandefrihet i dagens västerländska samhälle tolkas, som rätten för alla att framföra av sionisterna godkända åsikter. Medan varje kritik av sionismen är tabu-belagd. Kritik mot Islam kallas utövande av "yttrandefrihet", kritik mot judendomen kallas "antisemitism".
Men riktigt lugna kan inte sionisterna vara. Av och till dyker det upp någon liten goj, som genomskådar maskeraden!Hur har då sionisterna förberett sig inför rättegången mot Radio Islam, när det gäller att framstå som yttrandefrihetens sanna banérförare? Jo, som var och en kunnat konstatera, har aktiviteten varit stor. Praktiskt taget dagligen har vi genom de sionistkontrollerade massmedierna nåtts av budskapet om "yttrandefrihetens okränkbarhet."
Givetvis suger sionisterna på Rushdie-affären. Den 20 juli 1989 kan DN utropa att: "12 000 författare, förläggare, journalister och bokhandlare från 67 länder ställt sig i samma skottlinje, som den i februari 1989 dödsdömde Salman Rushdie." Det är alltså, enligt DN, fråga om modiga män och kvinnor, som vågar sina liv för yttrandefriheten. Dessa hycklare som själva inte skulle våga "häda" mot sionismen! Snarare vill man beklaga denna 12 000-hövdade fårskock, som låter sig utnyttjas av yttrandefrihetens verkliga dödgrävare! Hur många av dessa billigt köpta opportunister och hjärntvättade stackare skulle inte stödja Radio Islam, bara de fick veta sanningen?
Så har vi Kina. Sionisterna tar förstås varje tillfälle i akt för att utnyttja det nya förtrycket i Kina. I juni 1989 får regimkritikern Fang Lizhi tidningarna DN och danska Politikens "Frihetspris".
- Men snälla sionistorgan: när ger ni en palestinsk frihetskämpe ert fina pris? Vad tycker ni om Sveriges dissidenter och förtryckta i Radio Islam?!
Redan i juli 1989 är det dags igen. Nu har turen kommit till "svenska" PEN-klubben. Jodå, samma PEN-klubb, som på det internationella planet länge haft sionisten Per Wästberg till ordförande! Nu är man mycket oroad över att den nya kinesiska ledningen "inte visar tillräcklig respekt för yttrandefriheten." Drivna av sitt brinnande engagemang för yttrandefriheten travar en delegation upp till den kinesiska ambassaden i Stockholm. Givetvis under stor mediabevakning. Och vilka står där utanför ambassadens dörr? Jo, de välbekanta supersionisterna: t ex Kay Glans och Agneta Pleijel! Samma personer som hyllar Israel, dess ockupation och dess förtryck mot det palestinska folket i nu över 40 år och som nu med hyckleri fördömer "ockupation" av Kuwait och "diktaturen" i Irak och i...Kina!
- Men ni hycklande "frihetskämpar", varför kan inte era frihetslängtande hjärtan brinna någon gång för yttrandefriheten här i Sverige eller närmare till oss i Palestina? Kan vi inte få bara en liten förklaring på frågan:Varför tycks er hänförelse för friheten bli större ju längre bort från Sverige som "hotet" visar sig? Eller som ett arabiskt ordspråk säger, "kamelen ser inte sin egen puckel, den ser bara andras"! Och dessa kameler ser varken sin puckel eller den sionistiske ryttaren!
Så har medierna gått på i sin tävlan efter att hitta hot mot vår heliga yttrandefrihet. Alla aspekter berörs. Den 19 juli 1989 slår DN för den s k Lex Bratt. Den 26 juli gör samma tidning ett stort uppslag med akademiledamoten Gunnel Vallquist, som konstaterar, att "I väst är rätten att uttrycka sig helig." - Men snälla Gunnel Vallquist. Du, som är så djupt engagerad i Din katolska tro. Förklara för oss varför inte jag ingår i denna Din helighet? För det är väl inte så krasst, att du lärt dig att pig-tjänst åt sionisterna betalar sig? En plats i den prestigefyllda Svenska akademin t ex? Och fri tillgång till att breda ut sig i sionisternas massmedier?Priset tas av DN i en huvudledare den 5 juli 1989. För att bevisa sin totala kompromisslöshet, när det gäller yttrandefriheten, pläderar DN här för att också ge röst åt svenska rasister och Ku Klux Klan-liknande organisationer. Underförstått skulle DN alltså utsträcka rätten till yttrandefrihet till "de allra farligaste bland demokratins motståndare". Men vilka är det DN talar om här? Jo, i praktiken några stackars ungdomar, som DN givetvis inte har en tanke på att ge röst åt i sina spalter.
- Nej, vördade herrar på DN. Vi ska tro er, när ni också låter sionismens kritiker komma till tals. Varför inte börja med att ge mig min lagliga rätt till replik på de påhopp ni med jämna mellanrum gör på Radio Islam. Hittills har ni ju förvägrat mig denna lagliga rätt. Varsågoda! Så lätt vore det för er på DN att bevisa er brinnande hänförelse för allas vår rätt till yttrandefrihet! Om inte? Så kommer vi att fortsätta att betrakta er som lögnare och falska hycklare!
Vi måste allvarligt fråga oss vad det är för ett samhälle, som sionisterna har i beredskap åt oss? Att det är fråga om en totalitär åsiktsdiktatur står ju helt klart. Men hur långt planerar sionisterna att gå i sitt förtryck eftersom det är den judiska israeliska ockupations "rättvisan" som håller på att importeras till Sverige? Utvecklingen i Israel kan ge oss en fingervisning. Där har landets alla diplomater nyligen förbjudits att lyssna till information om PLO. Ja, ni läste rätt! Alltså ett förbud att lyssna! Munkavlen har alltså kompletterats med öronproppar! Vad blir då nästa steg i vårt framtida samhälle här i Sverige? Det rike, som skall förverkliga Sions kommande härlighet. Kanske en svart bindel för ögonen till oss alla?
{FOTO}
STÄLL UPP
FÖR
YTTRANDEFRIHETEN!
En dödlig kampanj riktas mot Ahmed Rami och mot yttrandefriheten i Sverige! Ljusskygga krafter vill tysta Ahmed Rami och Radio Islam.Bakom kampanjen ligger samma falska hycklare, som skriker högt om Salman Rushdies rätt till yttrandefrihet, när det gäller boken "Satansverserna".
Motståndet mot denna campanj kommer att bli avgörande för Sveriges framtid. Vinner yttrandefriheten kan Sverige fortsätta att vara ett land där demokratin, med en öppen och fri debatt, fortfarande är möjlig. Vinner censurens mörka krafter kommer Sverige att sjunka allt djupare ned i ett totalitärt åsiktsförtryck, där all kritik av de verkliga makthavarna har omöjliggjorts.
De dunkla krafter, som nu vill döda friheten i Sverige, har redan en avgörande makt över massmedierna och opinionsbildningen. De har stort inflytande i kulturlivet och politiken, och söker lägga under sig den finansiella makten. Det är samma krafter, som förde diktaturen till makten i Ryssland efter 1917 och därigenom har orsakat det ryska folket sadana oerhörda lidanden. Men det är också samma krafter, som tillskansat sig ett avgörande inflytande över supermakten USA och därmed leder utplundringen av världens länder.
Vi ser hur dessa mörkrets krafter redan har inflltrerat alla betydande sektorer i samhället. Nu vill de förbjuda all kritik av dem själva och deras förehavanden, genom att stämpla sådan kritik som "Hets mot folkgrupp".
Vilken politisk opposition blir då möjlig? Nej, det politiska livet kommer, också i Sverige, att reduceras till det gatans våld, som redan är en så tragisk realitet runtom i världen.
Vi, alla vanliga enkla svenskar, måste nu resa oss till försvar av vår frihet! Från det korrumperade svenska etablissemanget har vi inget att vänta. Dessa ömkliga medlöpare är sedan länge snäijda i de mörka krafternas nät.
Nej, det är vi, vanliga svenska gräsrötter, som nu måste ta vår framtid i våra egna händer. Vi, svenskar och invandrare! För våra invandrare har väl inte flytt hit, undan terror och förtryck, bara för att bli förslavade i sitt nya land?
Ahmed Rami har gjort en fantastisk insats för att avslöja de krafter, vilka dagligen visar sitt rätta ansikte i Palestina. Det är därför han ställdes inför "rätta" i Sverige och dömdes till 6 månaders fängelse. Men det är inte en enskild person, eller än mindre en viss religion, som kampen gäller. Nej, kampanjen mot Ahmed laami gäller långt mer än så:
Den gäller allas vår rätt till ett fritt liv i ett demokratiskt samhälle!
Mot Ahmed Rami står ofantliga ekonomiska resurser. Ahmed Rami stöds bara av sina läsare. Nu måste vi alla, efter förmåga, bidra till kampen för friheten. Ni kan hjälpa till genom att köpa Ahmed Ramis böcker: Vad är Israel? (100:-), Israels makt i Sverige (120:-), Ett liv för frihet (100:-), Judisk Häxprocess i Sverige (130:-). Pg 488 90 62-8, tel. 0708121240, adress.Box 316, 101 26 Stockholm.
Svenskar för frihet
Ahmed Rami, Radio Islams grundare - Adress: Box 316, 10126 Stockholm, Tel: 0708121240
English - French - Swedish - German - Photo-Album
HOME